Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Professor Layton vs. Phoenix Wright

PROFESSOR LAYTON VS PHOENIX WRIGHT
(3DS)
Linus Lekander


Två av DS-erans stora frontfigurer slår sina kloka huvuden ihop för att lösa mysteriet med Labyrinthia: medeltidsstaden som egentligen inte borde finnas. För min del innebär detta ett kärt återseende och en ny bekantskap. Phoenix Wright känner jag inte alls sen innan och min relation till Professor Layton är begränsad till hans två första spel. Under tiden som personer i min omgivning har spelat igenom hela den sistnämnda serien har jag lugnt konstaterat att jag kan avverka den i maklig takt, med tanke på hur lite den trots allt har förändrats sen starten.


När nu Professor Layton vs Phoenix Wright når våra breddgrader efter en tid i översättningslimbo är det därför främst en innovation av Layton-konceptet som jag hoppas på. Och till en början är det just det som spelet utger sig för att vara: ett Layton-äventyr med en knorr. Professorn får ett brev från detektivkollegan Carmine som berättar om sin flykt från den mystiska staden Labyrinthia. Brevet levereras av en viss Espella, som befann sig tillsammans med Carmine vid tillfället han berättar om. Han vädjar till Layton om att göra vad han kan för att skydda Espella från deras förföljare. Vare sig professorn vill eller inte är han plötsligt insyltad i denna märklig härva.


Det är mycket som bara stämmer i det här partiet av spelet. Ett spännande fall, estetiken, musiken, den lilatonade Londonkvällen och stormen utanför fönstret – allt är som upplagt för ännu en sofistikerad pusseldeckare. Det är nästan så att jag hinner glömma allt det där nya som jag har frågat efter.


Då kommer Phoenix Wright in i bilden.


Tonen i försvarsadvokatens prolog är betydligt hetsigare, men med ögonblick av mystik som glimmar till här och var. För den där flickan man har fått i uppdrag att försvara i rätten, är inte det …? Jo. Det är samma person som enligt Carmine är förföljd av häxor och som Layton har bestämt sig för att hjälpa. Hon är länken som gör att de båda radarparen till slut råkar hamna i Labyrinthia, där häxor och magi är en realitet att räkna med och fingeravtryck och blodanalyser istället lyser med sin frånvaro.


Tids nog korsas alltså de båda karaktärernas (med tillhörande assistenter) vägar. De inser att de behöver ta hjälp av varandras expertis för att gå till botten med det påstådda trolleriet i staden och rädda undan unga kvinnor från att brännas på bål. Den övergripande premissen kan nästan mäta sig med den i The Curious Village och Pandora's Box. Mysteriet med Labyrinthia är inte bara spännande utan också påfallande fokuserat. Till skillnad från i åtminstone Laytons huvudserie ägnas här inget nämnvärt utrymme åt huvudkaraktärernas personliga intriger eller bakgrundshistorier. Som interaktiv deckarhistoria betraktat har det kort sagt allt som krävs för att både väcka och behålla mitt intresse i de drygt 20 timmarna det tar mig att spela igenom det.


Men vi vet ju alla vad den här texten egentligen måste handla om. Hur fungerar mixen av de här båda spelserierna? Tillför det något eller blir det bara en ovärdig exploatering av två framgångsrika varumärken?


Sanningen, eftersom recensioner är objektiva, är att det fungerar riktigt bra.


Från det perspektiv som jag går in i spelet med blir rättegångarna en välkommen källa till variation, även om de inte är alldeles problemfria i grunden. Karaktärerna som vittnar i rätten växlar friskt mellan verkligt komiska och enbart löjliga medan själva rättsprocesserna ibland tenderar att bli väldigt utdragna och motiga. Det är sällan oklart vad det är som behöver genomskådas i de olika fallen. Den verkliga utmaningen består istället i att lista ut vilket sätt som spelet vill att man presenterar det på. Vän av ordning kan komma att möta en del frustration när domaren drar av trovärdighetspoäng för rena tolkningsfrågor. Utöver det är det som nybörjare lätt att se vad som har tjusat så många anhängare av Wright-serien. Att söka efter luckor i vittnesmål och bevisbörda för att sen drämma händerna i bordet i triumf när man tycker sig ha hittat en motsägelse blir snabbt en stimulerande syssla. Särskilt om man råkar hysa vissa sympatier för de människor vars liv står på spel i processen.


En sammanslagning av två koncept innebär förstås också vissa kompromisser om utrymmet, och även om jag inte kan svara för vad detta har inneburit för Wright-delarna finns här några förändringar som är värda att belysa när det kommer till Layton. 


Den odiskutabelt positiva aspekten av detta är att det har tvingat fram en begränsning av mängden pussel. Där många av gåtorna i framförallt Pandora's Box ibland kunde kännas som extramaterial är de av naturliga skäl valda med större omsorg i Professor Layton vs Phoenix Wright. Det tycks också ha funnits en ambition att ge vart och ett en tydligare koppling till omgärdande händelser istället för att låta karaktärerna associera fritt till tankenötter i största allmänhet. 


Nackdelarna med nedbantningen av konceptet är att det saknas en verklig anledning att söka upp och lösa så många pussel som möjligt. Någon punkt som fordrar en viss mängd avklarade pussel för att spelaren ska få fortsätta existerar nämligen inte, vilket gör alla pussel utöver de obligatoriska lite lätt meningslösa annat än bara för nöjes skull. En annan detalj som får en negativ effekt på upptäckarlustan är att staden helt enkelt inte är speciellt stor. Trots det existerar det ett snabbresesystem, som gör att man kan klicka sig direkt till en destination på kartan istället för att färdas samma sträcka till fots och mötas av nya pussel på vägen. En annan funktion som har tillkommit är möjligheten att hålla pekaren över olika objekt för att se om de innehåller hint coins utan att faktiskt behöva trycka på dem. Att tidigare klicka även på de meningslösa sakerna i omgivningen var också ett sätt att snubbla över pussel som man annars inte hade hittat. Nu klickar jag istället bara på allt som glimmar, så många gånger som jag kan se på kartan att det är lönt att göra, innan jag går vidare till nästa område. Spelar man Layton för utforskandet och känslan av nya gåtor bakom varje hörn är de här sakerna antagligen en källa till besvikelse.


Om man som jag, däremot, främst av allt spelar de här spelen för den säregna stämningen och det gradvisa avtäckandet av små som stora deckarmysterier – ja, då har jag svårt att se att man inte skulle uppskatta det här äventyret också.


JA | NEJ
VARFÖR: Både annorlunda och traditionellt på nästan bara de rätta sätten.
PLUS: Estetiken är en fröjd för både ögat och örat.
MINUS: Nedtonad utforskning och en del långrandiga rättegångar. 


Oskar Skog25 mar 2014Visningar: 1441 

Taggar: Professor Layton vs Phoenix Wright, Ace Attorney, Nintendo 3DS, Level-5

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Heavenlaid25 mar 2014q

Tror jag aldrig längtat så efter ett spel...

Joakim Kilman25 mar 2014q

Att de inte bara strösslar med orelaterade pussel låter lovande. Det är min största oro annars, för Laytons uppsjö av ojämna pussel har jag hunnit tröttna på vid det här laget. Mer fokuserade pussel som funkar i sammanhanget är direkt nödvändigt om det ska funka ihop med Wright.

Chogoling25 mar 2014q

Heavenlaid:

Tror jag aldrig längtat så efter ett spel...


Samma här. Vill dock dra igenom alla Laytons och Ace Attorneys så det lär dröja innan jag införskaffar. Förhoppningsvis har priset sjunkit tills dess!

Fenks25 mar 2014q

Det börjar fan bli dags för en 3DS snart...

Endymion25 mar 2014q

Har väntat på detta i flera år!

TowerofHera25 mar 2014q

Försöker stressa mig igenom Azran Legacy så jag har spelat alla Layton-spel innan detta, men det blir nog att jag spelar dem parallellt ändå.

Har försökt hålla mig borta från spoilers så mycket som möjligt, trevligt att Maya Fey är tillbaka i alla fall! Sjukt pepp! När utannonserade de detta egentligen? 2009? 2010? Känns som en evighet nu!

Linus Lekander25 mar 2014q

TowerofHera:

När utannonserade de detta egentligen? 2009? 2010? Känns som en evighet nu!


Det utannonserades redan 2010 ja. Och släpptes i Japan 2012. Så det är nästan en evighet :)

ReDead25 mar 2014q

Måste i alla fall spela Trials & Tribulations innan jag ger mig i kast med detta. Men köper det nog så fort som möjligt ändå för att visa mitt stöd till att de faktiskt släpper det här!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.