Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Gaming in Color

GAMING IN COLOR
(Film)
Linus Lekander


Spel är inte bara spel. Liksom all annan kultur är de på samma gång en representation av samhället och en källa till identifikation. Med det i åtanke är det anmärkningsvärt hur få av verkliga livets människor som faktiskt finns representerade däri och på så sätt ges samma möjligheter att relatera till dem. Bland de stora utvecklarna har små steg börjat tas för att förändra detta, däribland Naughty Dogs skildring av två unga kvinnors nära relation i The Last of Us: Left Behind och Biowares olika initiativ med Female Shepard, möjligheter till samkönade relationer och nu senast det uttalat könsneutrala omslaget till Dragon Age Inquisition. Det förändrar däremot inte faktumet att heterosexuell man fortfarande är default i spelbranschen – gay och/eller kvinna är inverted.


Det är ur denna övertygelse som speldokumentären Gaming in Color är sprungen. 


Filmen är i stora drag en ansats till att anlägga ett queerperspektiv på spelbranschen. Eller snarare att tala utifrån ett queerperspektiv, som de flesta medverkande trots allt gör.


I sin ursprungliga form är ordet queer egentligen ett uttryck för något besynnerligt eller egendomligt. I Lewis Carrolls båda böcker om Alice använder till exempel huvudkaraktären just ordet queer synnerligen flitigt för att beskriva de många märkliga sakerna hon upplever i Wonderland. Den här mångbottnade betydelsen är något som Gaming in Color tar fasta på. I sitt queerperspektiv talar den inte enbart om och till människor med erfarenhet av HBTQ-relaterat utanförskap, utan också om exkludering av avvikare i stort. En relativt stor vikt läggs bland annat vid att likställa stigmatiseringen av nörden med bemötandet av homo-, bi- eller transsexuella i samhället. En jämförelse som uppriktigt sagt inte håller för speciellt många liknelser. När bekännelser om att "komma ut som spelare" förekommer i intervjuerna börjar tyngdpunkten snart att kännas påfallande missriktad. Kanske är tonen hårdare mot spelintresserade i USA där dokumentären trots allt är producerad, men troligare är att det rör sig om en önskan att hitta en gemensam referenspunkt som helt enkelt dras en aning för långt.


Till filmens desto mer framgångsrika trådar hör bland annat den diskussion som förs kring "safety zones" eller trygghetszoner. De intervjuade identifierar två primära varianter av detta i sammanhanget: en som upprättas av heterosexuella gamers och en som upprättas av gaymers, HBTQ-orienterade spelare. Av den fientliga inställningen till exempelvis homokaraktärer att döma tycks vissa gamers konstruera en trygghetszon där det blir viktigt att hålla spelandet fritt från alla former av utomstående faktorer som kan tänkas problematisera detta. Den ilska de uttrycker mot kraven på ökad HBTQ-representation kan därför möjligen förstås som en reaktion på att ett intrång i denna trygghetszon har begåtts. I omvänd ordning framhålls det primära syftet med gaymers trygghetszoner som en chans att få ägna sig åt spel utan rädsla för att behöva mötas av homofobi. Ett exempel på detta har varit den nu nedlagda spelmässan Gaymer X.


Dokumentären är också mån om att både lyfta fram exempel på situationer då homorepresentationen blir förtjänstfull och samtidigt förklara varför den trots det inte är tillräcklig.


Självklart bär det emot att rikta kritik mot något som vill så väl.


Men sanningen är den att oavsett hur viktiga saker dokumentären har att säga om behovet av inkludering och tolerans i spelbranschen, lämnar själva framförandet av detta budskap trots allt en del övrigt att önska.


Upplägget påminner i det närmaste om en enda lång trailer, ett kollage av nyckelcitat från en egentlig, längre dokumentärserie med en knappt oföränderlig musikslinga i bakgrunden. Hela filmens inramning följer till en början tydligt strukturen av ett intro, och som sådant fungerar det utan problem, men efter bara en kvart av precis samma upplägg börjar det ge upphov till en viss otålighet. Efter en hel timme av samma mönster är det inte utan att man som tittare känner sig ganska trött. Och då har filmen tagit slut.


Den här kompakta speltiden är kanske det beslut jag har svårast att förstå, då tempot som det är nu är alldeles för högt för att det som personerna i filmen har att säga verkligen ska hinna sjunka in. En statisk kameravy mot en intervjuad person byts hela tiden snabbt ut mot en annan där en ny person har något annat, inte alltid helt relaterat, att säga. Textutdrag från blogginlägg och artiklar som uppenbarligen har valts ut med omsorg skymtas oftast bara under en alltför kort stund för att någon ska hinna läsa igenom dem. Att längden på de spelklipp som visas upp mestadels också är av det kortare slaget går det givetvis att ha större överseende med, sett till de rättighetskostnader som de förmodligen har medfört. Däremot kommer vi inte ifrån att dokumentären som sådan hade tjänat på att vara åtminstone en halvtimme (och ännu hellre en timme) längre än vad den i nuvarande form är, för att på så sätt sänka tempot och uppehålla sig vid de olika anhalterna under längre stunder än vad som nu är fallet. Kanske hade den varit i behov av en metaberättare, en röst som guidar tittaren mellan de olika intervjupersonerna, istället för att som nu enbart stapla ett lätt överväldigande antal åsikter på varandra utan att ange något egentligt sammanhang.


Det går givetvis inte att bortse från att människorna bakom och i den här dokumentären av förklarliga skäl har mycket att säga om det här ämnet. Att den här filmen låter dem göra just detta är i grunden en bra sak, något som snarare borde uppmuntras än kritiseras. Och i sak är det verkligen något jag gör. Jag hade bara önskat att den lyckades något bättre i sin faktiska presentation av detta. Dokumentärer som öppet problematiserar spelbranschens homogenitet är trots allt inget vi är bortskämda med. 


Bara av den anledningen är det en sevärd film för den som överhuvudtaget intresserar sig för mediets fortsatta utveckling. 


Oskar Skog29 apr 2014Visningar: 1140 

Taggar: Gaming in Color, HBTQ, Gaymer X

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Linus Lekander29 apr 2014q

Legerdemain:

Tråkigt på tempo och upplägg, men vill se oavsett. Mer liknande behövs, med tanke på hur extremt långt branschen har kvar att gå.


Ja, i första hand är den trots allt oerhört viktig. Jag tycker inte att man ska låta sig avskräckas av att den hade kunnat vara mer effektiv till sin utformning.

Woosley30 apr 2014q

Yes, allt spelrelaterat i dokumentärfilmsväg vill man ju se! :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.