Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar NES Remix 2

NES REMIX 2
(Wii U)
Linus Lekander


Varför är det just avklarandet av hela spelupplevelser som har kommit att spela en så avgörande roll för oss? Varför är vårt sikte så ofta inställt på klichéartade slutmål som skatten vid slutet av regnbågen, prinsessan i toppen av tornet eller den slutgiltiga uppgörelsen med en nemesis? Varför är det eftertexterna som har blivit den primära bekräftelsen på framgång?


NES Remix-konceptet tycker inte att det borde vara så. Det ger oss en meny med uppdrag som är spelbara var för sig, istället för bara en lista över trophies eller achievements att hålla i bakhuvudet medan vi spelar något annat. Vissa spel, som Simogo-pärlan Kosmo Spin, har ibland ett sådant läge inbyggt som en bonus. I NES Remix utgör det själva huvudattraktionen.


Här är det de enstaka ögonblicken som spelar roll. De som ingen annan ser. De som ibland betyder mer än själva slutförandet av processen som helhet. Det är en liten rad med hyllningar till spelaren i stunder då denne briljerar, eller har briljerat, i sina genomspelningar av NES-klassiker. Eller ja, liten och liten. När allt är upplåst finns här 159 uppdrag att ta sig an, från en jämförelsevis mer spännande uppsättning spel än i föregångaren. Att inte bara inkludera Super Mario Bros 2 och 3 utan också The Lost Levels är till exempel ett tecken på synnerligen gott omdöme. Det omständliga och inte speciellt charmiga Wario's Woods är däremot desto mer svårmotiverat. Ännu en märklig idé har varit att ta bort de valbara instruktionsfilmerna från det första spelet och istället göra dem till påtvingade delmoment i några av titlarnas inledande uppdrag. Något som är lika ostimulerande den första gången man behöver se dem som när man inser att man kommer behöva göra det igen om man inte lyckades ta alla stjärnor på uppdraget.


Kontrollen är i stort sett NES reinkarnerad och upplevs som bäst med en Wiimote vänd på sidan. Det innebär också att samma saker som störde på 80-talet kommer att fortsätta störa idag. Detsamma gäller för det som tjusar. Den estetiska inramningen är en modern kärleksförklaring till gamla goda pixeltider. En tämligen narcissistisk sådan, men likväl.


Uppdragen som sådana bjuder, precis som föregångaren, både på utmaningar inom ramarna för spelens ursprungliga regelverk och särskilda Remix-nivåer där originalen har försetts med en modern liten snurr. I de bästa av stunder leder det sistnämnda till spännande korsningar mellan olika speluniversum på ett sätt som för tankarna till det ambitiösa fanprojektet Super Mario Bros Crossover. Till de personliga favoriterna hör uppdraget där Kirby behöver besegra Whispy Woods och samtidigt vara uppmärksam på de Boos som smyger sig närmare så snart spelaren vänder ryggen till. I de sämsta fallen har man istället nöjt sig med att göra ett existerande spelsegment annorlunda genom att antingen zooma ut eller in alltmer ju längre tiden går – en latmannalösning som även den känns igen från nummer ett i serien. En större mängd fräscha idéer (och fler Remix-banor överlag) är i stort sett ett måste ifall Nintendo planerar för fler delar i framtiden.


Som en extra bonus den här gången medföljer också hela Super Mario Bros i baklängestappning med Luigi i huvudrollen. För somliga kan det säkert ses som ett roligt tillskott med ett helt spel i minispelssamlingen, men jag personligen har aldrig varit någon anhängare av spegelvända spelmoment. Varken den svårare andra rundan i Luigi's Mansion eller spegelcuperna i Mario Kart och Sonic Racing tilltalar mig nämnvärt. Däremot är det roligt att se att Luigi fortfarande tillåts ta plats i rampljuset även efter att Year of Luigi är över. För tävlingsmänniskan (och ägaren av båda spelen) finns numer också ett Championship Mode att tillgå, där målet är att samla så många poäng som möjligt i tre sammanhängande fragment från Super Mario Bros 1, 3 och Dr Mario. Ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt vad det gör i ett eget spelläge istället för bland de andra spelen. Det skiljer sig inte nämnvärt från något annat i samlingen och den kompetitiva aspekten hade lika gärna kunnat tillskrivas spelet i sin helhet. Det är trots allt där, inne i huvudläget, som den verkliga behållningen finns.


Somligas åsikter om NES Remix har varit att man lika gärna kan logga in på Virtual Console och köpa vart och ett av originalspelen som intresserar en separat istället. Och visst kan man det. Skillnaden är att du där inte blir hyllad med applåder och regnbågsskimmer för alla dina små delsegrar under genomspelningen.


Det förtjänar du att bli.


JA | NEJ
VARFÖR: Ännu en lekfull kärleksförklaring till de avgörande ögonblicken.
PLUS: Minispelen är på samma gång en introduktion till olika strategier i originalspelen.
MINUS: Med tanke på titeln borde spelet vara mer av en remix än vad det verkligen är.

Relaterade bilder

Oskar Skog 3 maj 2014Visningar: 1645 

Taggar: NES Remix 2, Nintendo, wii u

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Cleefuzz 3 maj 2014q

Bra skrivet. Håller med dig om det mesta. Gillar den här versionen bättre än sin föregångare, men mest på grund av spelen som är med.

Gamer247 3 maj 2014q

Hade sjukt kul med detta spel nu i fredags! Perfekt förfest/fest lir för gamla oldschool gamers som jag och mina polare. Vi kallar det dock för "Rainbow or nothing" och hetsar varandra till att ta rainbows på alla banor. Jäkligt kul :)

Det Lilla Svinet 3 maj 2014q

Tänkte inte spela igenom detta först jag blivit klar med mina andra påbörjade spel. Men ville göra något medan jag väntade och tänkte att det här kunde vara det perfekta spelet att pröva då. Korta och snabba utmaningar liksom.

Nu är jag hooked. ):)

littlejay 3 maj 2014q

Det här låter som en jättebra spelidé för folk runt 30 som vuxit upp med NES och inte har så mycket tid att spela! Har helt missat denna serie.

Alianger 3 maj 2014q

Det här med applåder för sina prestationer känns ungefär lika hett som inspelade skratt i sitcoms, men i övrigt är jag intresserad.

Linus Lekander 3 maj 2014q

Cleefuzz:

Bra skrivet.


Tack!

littlejay:

Det här låter som en jättebra spelidé för folk runt 30 som vuxit upp med NES och inte har så mycket tid att spela!


Så skulle man kunna sammanfatta det. Flera av spelen blir trots allt en koncentrerad version av fullängdaren och låter dig t.ex. möta slutbossen som sista uppdrag (något som kanske kan vara bra för den spoiler-rädde att veta också).

Fook 3 maj 2014q

"Den estetiska inramningen är en modern kärleksförklaring till gamla goda pixeltider. En tämligen narcissistisk sådan, men likväl."

Hur menar du här?

Linus Lekander 4 maj 2014q

Fook:

Hur menar du här?


Att det i praktiken trots allt blir en kärleksförklaring till dem själva snarare än en viss era i största allmänhet. Inget jag lägger in något negativt i, mer än att det blir lite lätt märkligt när man tänker på det.

Fook 4 maj 2014q

Linus Lekander:

kärleksförklaring till dem själva snarare än en viss era i största allmänhet. I


Handlar väl om rättighetsfrågor.

Det Lilla Svinet 4 maj 2014q

Linus Lekander:

Att det i praktiken trots allt blir en kärleksförklaring till dem själva snarare än en viss era i största allmänhet.


Det är lite synd. Skaparen har sagt att han dock är intresserad utav SNES Remix samt titlar utanför Nintendos bibliotek. Något som kunde beroende på hur det går för detta.
Tror nog att det kommer, han ville ha med Mega Man t.ex. om jag inte minns fel.

Men jag hoppas på båda sakerna han nämner! [bigsmile]

JoRu 4 maj 2014q

littlejay:

Det här låter som en jättebra spelidé för folk runt 30 som vuxit upp med NES och inte har så mycket tid att spela!


Kan också tillägga att det är en väldigt rolig och effektiv inkörningsport till de här gamla spelen för yngre spelare såsom mig själv.

Ska man vara lite cynisk används spelet lite som en smart marknadsföringsprodukt för de gamla spelen (som alla lämpligt nog ligger ute på eShop, och som länkas till i spelet), men det känns ok eftersom det görs på ett kul och spännande sätt.

Har ju upptäckt att jag faktiskt kan ta till mig spel som Zelda 2, Kirby's Adventure och Wario's Woods, trots dess ålder och mitt tidigare ointresse för dem. Kanske skulle jag inte gilla dem lika mycket utan alla applåder, eller utan det höga tempot som skapas utav utmaningarnas design. Men man uppskattar dem ändå mer och får ett sug efter spel man annars kanske aldrig övervägt testa.

Det känns värdefullt, på sitt eget lilla underliga vis.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.