Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Artikelserie om spelvåldet - Andra delen

SPELVÅLDET - ANDRA DELEN
(Artikel)
Linus Lekander


Som vi kunde se i den förra delen råder det fortfarande delade meningar om hur vi egentligen påverkas av spelvåldet. Trots detta existerar det i samhället ett förgivettagande som förutsätter att det påverkar, nämligen åldersgränser. I den här delen frågar jag mig varför dessa överhuvudtaget finns och hur barn, föräldrar och spelbutiker i Sverige förhåller sig till dem.


Gemensamma kulturella värderingar


Det europeiska åldersmärkningssystemet PEGI (Pan European Game Information) sjösattes 2003. Anledningen var att det dittills hade existerat ett flertal varierande system för detta i olika länder, vilket förklarligt nog skapade en del förvirring. Behovet av ett sameuropeiskt system ledde till branschorganisationen ISFE:s framtagande av PEGI. Målsättningen var att detta skulle vara självreglerande, det vill säga utan behov av statlig kontroll i de respektive länderna. I praktiken handlar detta om att spelets distributör fyller i ett frågeformulär som ska ge en uppskattning om en för spelet lämplig åldersgräns. Till stöd för den här bedömningen finns både hjälpavsnitt och ombud tillgängliga, om det till exempel skulle råda oklarheter kring vad som egentligen avses med begrepp som ”human-like figure” eller ”cartoon character”. I dagsläget är trettio länder inblandade i detta system.


1


Åldersmärkningar som vi är vana att se dem


Jan Christofferson, redaktör och ansvarig för frågor om PEGI och datorspel på Statens medieråd, påpekar i en intervju för Loading att det här systemet är ett sätt för branschen att ta sitt ansvar gentemot framförallt vårdnadshavare till minderåriga. Den här typen av konsumentinformation ska alltså förstås som ett råd till föräldrarna om vilken ålder spelet lämpar sig från. Han understryker att PEGI-märkningarna inte säger något om spelets svårighetsgrad eller kundens möjligheter att tillgodogöra sig det, utan att det endast anger vilken ålder som innehållet är lämpligt för.


Men vad menar man egentligen med ordet ”lämpligt” i det här fallet?


Christofferson påpekar att detta inte är en helt lätt fråga att svara på, men framhåller att PEGI-systemet i grund och botten nog är baserat på etiska ställningstaganden snarare än strikt vetenskapliga rön. Han beskriver det som ” ett försök att hitta gemensamma kulturella värderingar” när det kommer till saker som exempelvis våld, sex och grovt språk i spelmedia. De graderingar som i slutändan har framtagits är med andra ord resultatet av en kompromiss där man har utgått från var de flesta inblandade länder nog skulle dra en åldersgräns i förhållande till innehållet. Den rent praktiska funktionen med åldersmärkningar av det här slaget är hursomhelst att utgivaren vill försäkra sig om att rätt produkt hamnar hos rätt slutanvändare. Man vill helt enkelt undvika att företaget bakom produkten framstår som oansvarigt. Christoffersson påpekar att detta möjligen kan framstå som cyniskt, men att det i grund och botten är vad all konsumentinformation går ut på.


Varken PEGI eller återförsäljare av spel har med andra ord något ansvar för att dessa åldersgränser faktiskt följs i praktiken. Istället är det upp till konsumenten själv (eller, om personen är minderårig, dess vårdnadshavare) att fatta beslutet om innehållet är okej eller inte. Även om svenska återförsäljare alltså inte är ålagda att upprätthålla den åldersrekommendation som PEGI anger, finns det de som har valt att hålla på den av principskäl. Vi ska se några exempel på detta nedan. Christoffersson framhåller också att PEGI-systemet i somliga andra europeiska länder har en helt annan juridisk tyngd och då tenderar att vara mer i linje med landets åldersreglering överlag. I sådana lägen har återförsäljarna ett större ansvar jämfört med här i Sverige. Christoffersson upplyser däremot om en aspekt av svensk lagstiftning som trots allt skulle kunna appliceras på spel i teorin. Han syftar här på brottet otillåten utlämning av teknisk upptagning (brottsbalken 16 kap. 10d §), vilket innebär att man "uppsåtligen eller av oaktsamhet, i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte inte får lämna ut en film, ett videogram eller en annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur till den som är under femton år". Bestämmelsen tillkom som en reaktion mot att videohandlare hyrt ut våldsamma filmer till minderåriga. Än så länge är detta inget som har prövats vad gäller spel, men man ska enligt Christoffersson ändå vara medveten om att brottet trots allt existerar.


Våldsamt, stötande och jättepopulärt


Spel av det våldsammare slaget fortsätter att röna stor popularitet bland oss spelare. Dataspelsbranschens nyligen publicerade försäljningsstatistik över 2013 visar att 4 av de 5 bäst säljande spelen i Norden (respektive 3 av 5 i Sverige) var PEGI-märkta för 16 eller 18 år och uppåt. Det brukar hävdas att majoriteten konsumenter av dessa spel trots allt har åldern inne, men det innebär inte att barn inte också spelar dem. Av Statens medieråds rapport Ungar & medier 2012/13 framgår det att olika versioner av Call of Duty utgjorde det tredje populäraste spelet bland pojkar i åldersspannet 9-12 år, efter diverse versioner av Fifa och Minecraft. Som författarna till rapporten påpekar är spelen i Call of Duty-serien genomgående rekommenderade från antingen 16 eller 18 år. Bland flickor i samma ålder återfinns inga spel med våldsamt innehåll i den presenterade fem-i-topp-listan (även om det tämligen vida begreppet ”internetspel” på deras andraplats givetvis skulle kunna innefatta våldsamma sådana i teorin). Med stigande ålder blir också Call of Duty alltmer populärt bland pojkarna, för att i åldrarna 13-16 befinna sig på en andraplats och vid 17-18 år överst på listan.


Då barnen i undersökningen tillfrågades vilka spel med olika PEGI-märkningar de har spelat visar det sig att 42% av 9/12-åringarna har spelat titlar med en åldersrekommendation från 16 år och 29% från 18 år. Då ”vet ej” också utgjorde ett möjligt svarsalternativ har slutsatsen kunnat dras att pojkarna i undersökningen visade sig vara mer medvetna om åldersmärkningen än flickorna, samtidigt som pojkarna också spelade fler spel som är rekommenderade för en högre ålder än deras egen.


”Ur ett perspektiv från åldersrekommendationer är det förstås anmärkningsvärt att så många unga håller spel märkta 18 bland sina favoriter” kommenterar Jacob Kroon, informatör på Dataspelsbranschen, angående siffrorna i den här rapporten.


2
Call of Duty var 2012/13 den tredje populäraste spelserien bland pojkar i 9/12-årsåldern.


Syskonrapporten Föräldrar & medier 2012/13 visar i sin tur att respekten för åldersrekommendationer är som störst hos föräldrar till 9- till 12-åringar. Med barnens stigande ålder sjunker såväl bryrseln som kännedomen om åldersmärkningar samt barnens faktiska spelfrekvens. Detta säger hursomhelst inget om vad samma föräldrar egentligen tycker om rekommendationerna i fråga. Om detta skriver Statens medieråd följande i samma rapport:


”En majoritet av föräldrar uppger att skyddet av barn på internet fungerar dåligt. Man är också – i något mindre utsträckning – kritisk till hur skyddet av barn fungerar när det gäller datorspel medan man är ganska nöjd med hur det fungerar när det gäller tv och dvd. Mest nöjd är man med skyddet av barn på biografer. Biograferna är det enda medieområde där åldersgränserna är lagstadgade. Paradoxalt nog tycker föräldrarna samtidigt att åldersgränserna på alla områden – tv, internet, dvd, datorspel och biograf – bör vara rekommendationer snarare än lagstadgade. ”


Respondenterna i enkäten uppger att det yttersta ansvaret för att se till att åldersrekommendationerna följs fortfarande bör ligga hos vårdnadshavaren, men menar samtidigt att det i nuläget inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Rapportens författare påpekar att det sistnämnda i viss mån tycks samvariera med antalet barn i familjen. Överlag upplever flerbarnsföräldrar att skyddet av barn fungerar sämre vad gäller åldersrekommendationer och liknande mediereglering, möjligen delvis på grund av att spel avsedda för en äldre publik blir nedärvda från äldre till yngre syskon.


Det sistnämnda är något som i vissa fall också tycks ha blivit ett giltigt skäl för föräldrar att ”köpa ut” spel med höga PEGI-märkningar till minderåriga spelare – en iakttagelse som framkommer under mina samtal med några av landets spelbutiker.


Samma inställning som till alkohol


För att få veta hur svenska spelbutiker upplever kundernas attityder till åldersmärkningar har jag ringt runt till Game och Gamestop i Stockholm, Göteborg och Malmö. Urvalet baseras endast på en flyktig tanke om att butikerna i Sveriges tre största städer borde ha en något sånär välunderbyggd uppfattning om detta, med tanke på den förmodat höga kundomsättningen. Det som presenteras här ska alltså inte ses som något annat än just en fingervisning snarare än en ansats till ett brett empiriskt underlag.


Samtalen med Gamestop resulterade främst i en rad olika hänvisningar som i slutändan förde mig till kedjans marknadsansvarige, Thomas Mallon. Då Mallon är baserad i Dublin har han förståeligt nog inte kunnat svara för den svenska butikspersonalens uppfattningar, men han upplyser åtminstone om företagets officiella policy som består i att ”[t]itles must be purchased by a person of age or by a parent or guardian on their behalf. This would apply the Nordic region and is also across other regions that GameStop operate in”. I den butik där personalen var villig att svara på mina frågor påpekade även de att försäljning av spel med exempelvis PEGI-märkning från 18 år endast får ske i vuxet sällskap. Föräldern eller förmyndaren informeras då också om innehållet och varför detta har ansetts olämpligt för personer under den angivna åldern. När jag frågar hur vanligt det är att föräldern ändå genomför köpet menar expediten att det faktiskt är vanligare att denne låter bli. Detta eftersom föräldrarna generellt verkar ha en dålig medvetenhet om detta på förhand och därför lätt blir osäkra när de får kännedom om det.


Game's hållning vad gäller åldersrekommendationer är i stort sett densamma som den Gamestop framhåller. Om spelet är PEGI-märkt från framförallt 16 eller 18 år behövs tillstånd från en förälder för att de ska sälja spelet till någon som inte har åldern inne. I somliga av butikerna räcker det med att få prata med denne över telefon, medan det i andra krävs att föräldern i fråga är med i butiken. I alla tre butikerna jag ringer till (det vill säga en vardera i Stockholm, Göteborg och Malmö) uppger personalen, liksom på Gamestop, att de i sådana lägen också behöver upplysa föräldrarna om spelens innehåll, även om de inte frågar efter det. I en av butikerna berättar de också att de därtill brukar uppmana föräldern att delta i spelandet för att själv bilda sig en uppfattning om spelets karaktär.


”Många föräldrar har inte koll. Då får vi ha det åt dem” konstaterar en anställd på Game i Stockholm. Densamme menar att PEGI-systemet i praktiken inte är så pass effektivt som man hade kunnat hoppas på, mycket på grund av att föräldrarna sällan tar sig tid att sätta sig in i det. I göteborgsbutiken är personalen av samma uppfattning: när informationsflödet i samhället är så pass snabbt som idag tycks det bli svårare för föräldrar att sätta sig in i allt som deras barn ägnar sig åt i detta flöde. En vanligare oro bland dessa föräldrar är att barnen spelar för mycket än att de spelar direkt olämpliga saker – en uppfattning som också framhölls av Åsa Landberg i vår förra artikel.


Till skillnad från i den enstaka Gamestop-butiken ovan är den samlade bedömningen i dessa butiker att majoriteten av de föräldrar som tillfrågas och informeras om höga åldersmärkningar trots allt köper spelet till barnen ändå. En av de anställda uppskattar det till så många som 8 av 10, en annan menar att förhållandet snarare är 60% gentemot 40%. Den tredje butiken uppger att en liten andel kan bli överraskade vid upplysningen om vad spelet innehåller och därefter avstå från att fullfölja köpet, men att detta inte är många i jämförelse. Här upplever man det också som att de flesta föräldrarna blir positivt överraskade av det faktum att personalen upplyser om de här sakerna, även om majoriteten alltså ändå genomför köpet. En annan anställd menar att föräldrarnas hållning till spel med olämpligt innehåll är jämförbar med den som somliga föräldrar har till alkohol: om barnen inte kan spela det hemma kommer de att göra det någon annan stans. Samma person uppfattar det också som betydligt vanligare att föräldrar avstår från köp när de informeras om innehåll av sexuell karaktär, jämfört med exempelvis våld. På så sätt är föräldrar mer benägna att avstå från att köpa Grand Theft Auto till sina barn än first person shooters som Call of Duty.


Och kanske är det inte alltid ens våldet i sig som lockar i de här fallen.


Expediten jag pratar med i Malmö berättar till exempel att om en 9-åring beskriver Grand Theft Auto för sina kompisar är det framförallt bilkörningen som fokuseras, med några få undantag. Expediten upplever det som att GTA främst är känt som ”det stora och öppna bilspelet” bland barn och tror att det många gånger är den aspekten som lockar dem snarare än våldet i spelen.


3
GTA – Våld, droger och prostitution eller ”Det stora bilspelet”?


Samma butiksbiträde berättar också att det händer att föräldrar frågar efter GTA-spel utan våldsinslag till sina barn, något med ett liknande fritt upplägg fast fredligare. På frågan om vad de då brukar rekommendera blir det tydligt var skon klämmer – det finns helt enkelt knappt några alternativ. Beroende på vilken konsol barnet har är Lego City Undercover ett betydligt mer barnvänligt spel med ett snarlikt upplägg, men i övrigt påpekar expediten att det är påtagligt ont om liknande titlar i branschen.


Det är dit vi ska vända blicken i den tredje och avslutande delen av den här artikelserien.

Oskar Skog 5 maj 2014Visningar: 2005 

Taggar: Spel, våld, barn, PEGI

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Tafel 5 maj 2014q

Butikerna vill ju fortfarande tjäna cash. Hade varit intressant att se hur personalens benägenhet att upplysa konsumenter skiljer sig från nov-dec (då alla varor butiker säljer sig själva) till maj-juni (när det råder stiltje och det kämpas för varje krona).

Woosley 5 maj 2014q

Tja, hittar väl egentligen inget att kommentera här. Brorsans metod att "härda" mig med skräckfilmer när jag var en 6-7 år var dock lysande och öppnade en helt ny värld av upplevelser för mig. "We have such sights to show you!" :D

teddykrueger 5 maj 2014q

Woosley:

"We have such sights to show you!"


Hellraiser?

Woosley 5 maj 2014q

teddykrueger:

Hellraiser?


Indeed! :)

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.