Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Retrospelsmässan i backspegeln

RETROSPELSMÄSSAN
(Text)
Linus Lekander


Det började 2010 i Kulturhuset Oceanen vid Stigberstorget i Göteborg. En i alla avseenden lämplig plats för den nischade tillställning som några medlemmar på det svenska Nintendo-forumet sndb.se (då nesdb.se) hade planerat för. Precis innanför dörren stod ett arkadkabinett där besökarna kunde mötas i en omgång Mr Driller. Pinball Dreams utgjorde en av grenarna i mässans officiella tävlingar, vid sidan av mer givna klassiker som Super Mario Bros och Super Mario Kart. Väggarna pryddes av egenhändigt utskrivna skärmdumpar i A4-format – det olaminerade papperet var vågigt av mängden färg som gått åt. På andrahandsmarknaden stod bord, plastbackar och kartonger uppradade att söka igenom efter spelfynd. Allt var som uppbäddat för ett småskaligt och trivsamt evenemang för ett gäng obotliga nostalgiker.


Men det ville sig annorlunda.


Besökarantalet (sammanlagt runt 650) överskred snabbt den mängd personer som kunde vistas i lokalen samtidigt (180 stående gäster). Många blev förvånade över den köbildning som uppstod för att överhuvudtaget komma in. Luften i lokalen var tung och framkomsten till försäljarnas utbud, om så bara för att titta, var ett smärre företag i sig. Det var trångt, varmt och luktade en hel del svett – som det gör när det är trångt och varmt. Trots detta var det en stor mängd av besökarna, däribland jag själv, som bestämde sig för att göra om detsamma nästa år igen.


1


2011 hade mässan flyttat till andra änden av stan, till Gamlestadstorget och det flera gånger större Medborgarhuset. Tillströmningen av människor följde samma princip och uppgick totalt till strax över 1300 besökare. Men den här gången märktes det som mest i köbildningen utanför, mycket tack vare lokalbytet. Medborgarhusets innandöme möjliggjorde för en helt annan indelning av mässan i olika avdelningar. Ett helt rum kunde nu dedikeras åt demomaskiner, ett annat (det största) åt det marknadstorg som för många har kommit att utgöra mässans höjdpunkt. Här inne fanns också en faktisk scen där de olika tävlingarna kunde hållas. I entréhallen hittades utställningar av spel- och kuriosasamlingar, tillsammans med en pärlplattehörna där pixelmotiv användes som självklara förlagor.


Men trots det större antalet öppna ytor och den förbättrade cirkulationen av såväl luft som människor detta medförde, var mässans popularitet fortfarande ett problem. Det hade bara förflyttats till utsidan istället. En liten del av kötiden förgylldes förvisso av den trepersonsorkester som framförde spelmusik live för dem som väntade, men det gällde bara för den absoluta slutspurten innanför byggnadens väggar.


Merparten stod fortfarande utanför och längtade in.


2


Förändringarna mellan 2011 och 2012 hör sannolikt till de minsta i mässans historia. Av den anledningen är det också ofrånkomligt att minnena av dem båda flyter in i varandra. Trots detta (eller kanske just därför) hör de till de varmaste jag har av mässan såhär i retrospekt. 


Platsen för 2012 års upplaga var fortfarande Gamlestadens Medborgarhus, men med tillgång till en något större yta. 1800 personer kunde nu besöka evenemanget under dagens lopp. Det var också nu som särskilda teman introducerades på mässan, vilket innebar att det här årets utställningar uppmärksammade grafiska peka-och-klicka-äventyr, Commodore 64:ans 30-årsjubileum och Zelda-seriens 25-årsjubileum. En välkommen källa till struktur i en annars lätt överväldigande mängd av intryck. Demorummet var nu också större än tidigare med bland annat nytillkomna arkad- och flipperspel att prova på.


Men oavsett mysfaktorn i Medborgarhusets lokaler var den fortsatta köproblematiken, trängseln runt alla säljarborden, ja, mässans överhuvudtagliga dragningskraft, något som tvingade arrangörerna att inse att de skulle behöva expandera ytterligare nästa gång.


3


2013 var således året då mässan flyttades till Hisingen och Eriksbergshallen – en nedlagd mekanisk verkstad vackert belägen alldeles intill vattnet vid Norra Älvstranden. Kön ringlade lång redan då jag anlände en halvtimme innan öppningsdags och skulle kräva ytterligare en utdragen väntan från insläppet och tills dess att jag verkligen kom in. Detta trots att lokalen nu var ännu lite större än tidigare år: 900 människor kunde vistas där inne samtidigt. När dagen var till ända hade sammanlagt 2800 personer avlagt en visit – oräknat de som gett upp och vänt om igen vid anblicken av kön.


Samtidigt hade allt fler sponsorer och säljare fått upp ögonen för mässans många möjligheter. Försäljningen av allehanda merchandise, även från moderna spel, var betydligt mer utbredd än tidigare och Bergsala campade med sin husvagn utanför ingången för att dema Nintendos nya produkter istället för att visa upp lite av deras anrika historia. Något som för cynikern kunde framstå som lätt opportunistiskt och som att det nu rörde sig om en spelmässa i största allmänhet snarare än en dedikerad retrotillställning.


Lokalen i sig var onekligen större men också påtagligt dunkel. De utställningar som året dessförinnan utgjort en så charmig del av mässan var nu till stor del förpassade till den mörka periferin. Kanske var det bara en känsla jag hade, kanske var det besökarnas samlade intresse som var inställt på något annat efter den långa kötiden, men jag kunde inte undgå att tycka att till och med demohörnan kändes en smula bortglömd med alla sina maskiner som väntade på att upptäckas. Mässans strålkastarljus var både bildligt och bokstavligt talat i första hand riktat mot någonting annat – i centrum tilläts Sveriges kanske största fysiska retromarknad att breda ut sig. Ett paradis för dem som var på jakt efter något att utöka sina spelsamlingar med, men också mindre av en tidsresa till platser som man minns med värme och som man aldrig har vetat om att man har saknat.


Även om fokus primärt hade varit att få plats med fler människor kunde man ana att hallen ruvade på en outnyttjad potential.


Det var först under årets upplaga som denna kom att avtäckas till fullo.


4


Att bli insläppt från i stort sett samma position i kön som året dessförinnan tog nu förvånansvärt mycket kortare tid (även om mängden människor krävde att man var där ännu tidigare för att överhuvudtaget erhålla den platsen). Det snabbare flödet kan framförallt förklaras med att antalet kassor nu hade tredubblats från två till sex stycken. Att arrangörerna också hade satsat på att öppna upp Eriksbergshallen så mycket som möjligt märktes så snart man steg in genom dörrarna. 


Den mörka mässan från i fjol hade tagit klivet ut i ljuset. 


Inte nog med att en hel del dagsljus nu faktiskt tilläts att leta sig in genom fönstren, golvytan hade också fördubblats sen sist vilket innebar att 1500 personer fick plats där inne samtidigt. Större utrymme innebar också en bättre spridning på saker och ting. Även om demo- och pärlplattehörnan var lokaliserade på samma ställen kändes det nu som att de kom mer till sin rätt, kanske tack vare den bättre ljussättningen. 


Mässans mittpunkt utgjordes fortfarande av säljtorget, åtminstone rent geografiskt. I mässgolvets norra del utspelades alla speedruns och tävlingar på en projektor och alldeles intill pågick ett 24-timmars game jam som nätverket Indiespel GBG stod för, med målet att ta fram det bästa retroinspirerade spelet från och med kvällen innan och under mässans gång. Dessa kunde besökarna (ibland) testa för att sen rösta fram sin favorit av titlarna. I det nyöppnade södra partiet huserade istället desto mer färdigutvecklade varianter av samma slag. Spel som Secrets of Grindea och Super Untitled Game hörde till några av de retroinfluerade indietitlar som fanns spelbara på mässan. I en anslutande del av lokalen fanns också en mer framträdande konstutställning än tidigare, med såväl statiska motiv som möjligheten att testa små svenskutvecklade hybrider mellan retro och nutro, spel och konst, i form av Erik Svedängs Blueberry Garden och Jonathan Söderströms Keyboard Drumset Fucking Werewolf.


5


Bergsala var också där. Inte i konsthörnan, men alldeles i närheten. Det här året hade de med andra ord släppts in i värmen istället och tagit med sig inte bara en demostation med Wii U och Mario Kart 8 utan också en charmant liten uppsättning spelbar Nintendohistoria. Om det verkligen var retro man ville ha kunde man alltså bortse från nymodigheterna och antingen slå sig ner i en fåtölj för lite gammalt hederligt Super Mario Bros-spelande eller i en gokart med en fastsurrad Game Boy Advance för en omgång Mario Kart Super Circuit.


Ännu ett nytt inslag för årets mässa var föreläsningar av bland andra Charles Martinet – röstskådespelaren åt Lugi, Wario, Waluigi, Donkey Kong, Toadsworth, Baby Luigi, Baby Mario och … ja, Mario. Martinet var ett minst sagt populärt tillskott som när han inte pratade så gott som oavbrutet fick sitta och skriva en hel del signaturer och ta bilder tillsammans med dem som ville.


Den ständiga köproblematiken till trots var det inte direkt så att arrangörerna hade sparat in på saker att locka till sig besökare med.


När jag så stod på mässgolvet i Eriksbergshallen den tredje maj var det svårt att föreställa sig att mässan någonsin hade varit så liten till formatet som i Kulturhuset Oceanen för fyra år sedan. Att den har hunnit växa sig så stor så snabbt och ändå alltid behövt plats för ännu fler besökare är en smått surrealistisk tanke. Mikael Forslind, en av arrangörerna, ger uttryck för samma uppfattning då jag frågar honom hur det känns att se tillbaka på mässans ursprung nu. De har just kunnat fastslå att årets besökssiffra landade på 3600 personer – 800 fler än 2013.


”Det var det nog ingen som trodde när dörrarna först öppnades 2010. Jag var själv besökare på den tiden men fick mersmak för att stämningen var så härlig och det var så kul att gå runt bland alla gamla barndomsminnen. Detta är något vi har försökt bibehålla genom åren. Att det skall vara en mysig träff för spelintresserade.”


6


Att så pass många fortfarande behöver ägna det mesta av sin mässtid i kön utanför är givetvis ett stort problem, men under den här specifika lokalens förutsättningar är det svårt att se hur det hade kunnat lösas på ett mer tillfredsställande sätt. 2014 blev kort sagt året då arrangörerna lyckades göra det bästa möjliga av Eriksbergshallens rymd utan att för den sakens skull göra avkall på den mysighet de säger sig eftersträva. För även om projektet blir allt tyngre att rodda och även om det då och då smygs in lite moderna inslag i mixen, har de varit måna om att upprätthålla vad mässan en gång kommer ifrån och står för.


De vågiga, utskrivna A4-papperen sätts fortfarande upp på väggarna här och var. 

Relaterade bilder

Linus Lekander 9 maj 2014Visningar: 1806 

Taggar: Retrospelsmässan, 2014, Göteborg, Eriksbergshallen

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Nintendooh10 maj 2014q

Riktigt bra artikel. Välskriven och korrekt info. Snyggt!

Linus Lekander10 maj 2014q

Nintendooh:

Riktigt bra artikel. Välskriven och korrekt info. Snyggt!


Roligt att höra, tack!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.