Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Tomodachi Life

TOMODACHI LIFE
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


Släng fram en hög med Tamagotchis på ett bord och sysselsätt dig med att gå igenom dem, en efter en. Kolla hur var och en av dem mår. Mata dem som är hungriga. Lek med dem som ber om det. Börja om från början igen.


Där har du Tomodachi Life.


Nåja, kanske inte helt och hållet.


Du kan tillskriva figurerna några fler karaktärsdrag än så. Och deras boplats har snarare formen av ett dockskåp. Men andemeningen är fortfarande densamma som den då skolgårdarna svämmade över av gällt pipande, digitala husdjur under nittiotalet.


Lyckligtvis har det mesta annat i utformningen kommit en lång väg sedan dess.


Vid spelets start introduceras du för din alldeles egna ö och ombes att ge den ett passande namn. Redan här kommer personer som spenderar alldeles för lång tid med karaktärseditorn i rollspel att köra fast en stund. Det andra tillfället blir troligtvis när din Mii inte bara ska installera sig på ön utan också tillskrivas ytterligare några spelunika egenskaper, som en medvetet datoriserad röst och en liten uppsättning personlighetsdrag. Hur utåtagerande är du på en skala? Hur frispråkig? Är du till störst del fullt normal eller väldigt, väldigt udda? (en fråga som troligen alltid kommer att få ett rakt motsatt svar i förhållande till verkligheten)


Att vara sanningsenlig är förstås inget måste. Karaktären är trots allt inte du. Du innehar en gudaroll och din importerade Mii tilltalar dig som sin look-a-like. Inte desto mindre består en del av behållningen i att se den lilla karikatyren av dig själv gå omkring och bete sig på ett sätt med en stundtals hög igenkänningsfaktor. Verkanskraften är ungefär densamma som den i ett horoskop, där du i en högst selektiv anda tillåter dig att le åt det som träffar mitt i prick och snabbt glömmer av det som inte stämmer fullt lika bra.


Eller så är det just det avvikande – det bisarra och det otänkbara – som ger upphov till ett och annat leende under sittningarna.


Oavsett vilket är det svårt att värja sig från den där gladare delen av känslospektrat när man sitter med Tomodachi Life. Det är en pysslig liten trivselsimulator med det uttryckliga syftet att roa dig. Liksom i den snarlika Animal Crossing-serien är målsättningen aldrig att utmana dig som spelare, utan att försöka locka in dig i en värld som du ska vilja leva ett extraliv i.


Sin charm till trots lyckas det på det hela taget sådär.


Den absurda dokusåpan


Så snart du har bjudit in fler Miis till ön – vänner, släktingar eller rent påhittade små typer – kan du börja organisera bland dem i ditt digitala tittskåp. Resultatet blir som en Big Brother-säsong med din egen rollbesättning. Och även om det här inte är den mänskliga dekadensen som står i centrum är det stundtals samma typ av voyeuristiska nöje som förväntas tilltala betraktaren. Att växla mellan dina Miis i Tomodachi Life är som att sitta i ett kontrollrum av övervakningskameror. Under tiden kan du få syn på ganska märkliga saker som de intet ont anande karaktärerna ägnar sig åt. Ibland blir det riktigt komiskt. Ibland snarare lite lätt olustigt.


Det finns alltså en del roliga saker att se här. Åtminstone för ett litet tag. En av karaktärerna ligger och rullar sig på golvet, en annan står och skakar på sitt huvud som en maracas. En annan drömmer att den faller fritt genom luften och äter hamburgare på vägen ner. 


Jag undviker att ge några fler exempel för att inte förta nöjet med att upptäcka dem, men det är också ett av problemen med Tomodachi Life självt. När det har spelat ut sina bisarra kort och börjat att upprepa dem (och det händer ganska fort) blir det också betydligt mindre roligt att spela. I Animal Crossing gör det sällan så mycket att karaktärerna upprepar sina fraser då och då – de är oftast inte mer än parenteser i förbifarten – men när det i Tomodachi Life istället är själva poängerna, spelets punchlines, som återvinns förlorar de ganska snabbt sin effekt. Hela behållningen med humor som bygger på det oväntade är förstås att det förblir oväntat. I det avseendet lämnar Tomodachi Life en del övrigt att önska, då det genomgående bjuder på en blandning av gamla och nya skämtscenarion som därför bara blir delvis roligt.


Det finns en social dimension till spelet också. Det går inte bara att importera dina släktingars och vänners karaktärer, utan också att föra ut delar av spelvärlden till den verkliga. Om du till exempel ser en av dina ”vänner” göra något jättekonstigt kan du när som helst spara en bild av antingen den övre eller undre skärmen och publicera fotot på sociala medier. En funktion som jag i teorin kan förstå tjusningen med, även om jag själv inte använder mig av den.


”Human relationship is funny”


Något som har varit en källa till en del uppståndelse inför lokaliseringen till de amerikanska och europeiska regionerna är spelets fokus på och hantering av relationsbyggen. Att medla mellan karaktärerna visar sig vara en lika vanlig uppgift som att förse dem med nya kläder eller något att äta. Frågor som ”Vad tycker du om mig och X?” och ”Borde jag introducera X och X för varandra?” blir snart vardagsmat för spelaren att ta ställning till. 


Densamme blir också tidigt upplyst om de inneboende möjligheterna i detta socialiserande. Redan några minuter in talar spelet inte bara om för dig att det är möjligt att ingå ett äktenskap och skaffa barn, utan uppmanar dig också att föreställa dig scenariot och spelar upp en filmsnutt där detta utspelar sig. Det är lätt att förstå vari känslan av exkludering består för dem som av olika anledningar inte ges den möjligheten att gifta sig med sin verkliga partner eller skaffa barn i spelet – något som Nintendo har lovat att försöka tillgodose bättre i kommande delar.


Det är hursomhelst ingen okomplicerad uppgift.


Det är trots allt inte helt enkelt att styra över vilka som ska gifta sig med varandra överhuvudtaget. Det är möjligt att välja vilken relation varje Mii ska ha till spelarens verkliga jag, till exempel syskon eller partner, men inte vilken relation dennes alter ego i sin tur har till de andra figurerna. Följden blir att spelarens Mii fortfarande kan kära ner sig i nästan vem som helst av de övriga öborna. Och även om kärlekskranka i det här spelet är möjliga att bota med tillräckligt många gåvor av typen badkit eller flygbiljetter medför det alltid visst extraarbete att slå dessa tankar ur hågen på dem.


Om chanserna verkligen ska förbättras för spelare att simulera sitt kärleksliv i Tomodachi Life krävs det också att Nintendo gör avkall på denna slumpmässighet. Som det är nu utger de sig för att erbjuda dig en spelplats för dina verkliga relationer – vare sig det rör sig om vänner, familj eller livspartner – samtidigt som de med flera olika medel begränsar dina möjligheter att göra just det.


Att på det här sättet stå och väga med en fot i varje läger skapar lätt en känsla av medelväg – en som misslyckas med att göra något särskilt bra av någotdera.


Som bäst i små doser


Tomodachi Life är främst av allt ett spel för tillfällen då man råkar ha en kort stund över. Där Animal Crossing sällan når fram till ett sådant skede förrän senare i den totala speltiden är Tomodachi Life redan från början utformat för att bara kika in lite snabbt och se hur allt sköter sig. I det avseendet påminner det mer om ett mobilspel än om något till de dedicerade bärbara formaten.


Att avsätta mer än någon timme åt gången för att verkligen ägna sig åt spelet har man alltså sällan någonting för. De tidsbundna evenemangen är inte sällan utspridda över olika tidpunkter och butikernas dagliga nytillskott tar inte många minuter att botanisera bland. Givetvis kommer det också an på hur många Miis du har hunnit (eller känt dig manad) att befolka din ö med, men inte heller att stämma av med dem tenderar att ta särskilt långa stunder i anspråk. Till slut sitter du oundvikligen bara och växlar mellan lägenheterna för att se om någon har något nytt att komma med.


Det finns både för- och nackdelar med detta. Dels har jag i de flesta av fallen lämnats med en besvikelse över att det inte finns mer att göra per spelomgång. Dels kan det vara skönt att varje spel i ens ägo inte tar alltför långa sittningar i anspråk. Som pendlarsällskap har jag just nu svårt att föreställa mig ett bättre lämpat spel än detta – som föremål för en särskilt avsatt spelkväll blir det istället snabbt ostimulerande om det inte kombineras med något annat.


Tomodachi Life inordnar sig därför mest av allt som en lustig parentes i spelhistorien. En tämligen unik sådan som jag absolut kan se mig återvända till med jämna mellanrum, men som på grund av sin kluvenhet i simulatoranslaget, sina ständigt bara halvt oväntade, halvt bekanta humorinslag och en oförmåga att fortsätta underhålla så länge som jag själv skulle vilja aldrig lyckas fånga in mig mer än lagom mycket. Troligt är att serien kommer att uppskattas som mest av spelare med en stor förkärlek till den här sortens upplevelser.


Om du har många timmar framför spel som The Sims och Animal Crossing i bagaget är sannolikheten ganska stor att du är en av dem.


JA | NEJ
VARFÖR: En unik liten låtsasplats att varva ned på efter en dag på jobbet eller i skolan
PLUS: Arvet efter studions WarioWare-titlar gör sig påmint i den absurda humorn
MINUS: Däremot kunde minispelen gott ha varit mer av WarioWare-karaktär de också

Relaterade bilder

Oskar Skog12 jun 2014Visningar: 1158 

Taggar: Tomodachi Life, Collection, Nintendo 3DS, Life

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Wihlborg12 jun 2014q

Hade varit riktigt roligt att få se dina screenshots Linus =)

Själv måste jag vara uppe på en femtio stycken något, säkert fler. Har för tillfället 30 st Mii's i min underbara stad Innsmouf.

Det märks dessutom att spelet är väldigt japanskt, vilket har gett mig stryk på Zoom-frågorna. Upptäckte dessutom en design-miss där en av bilderna var helvit och svaret var en fyrklöver, vilket man såg när jag svarade fel och bilden zoomades ut =/

Att se sina Mii's drömma är underbart! Har en del Mii's som ser helt vrickade ut och att se dem dyka upp på sina ställen gör att man sitter med ett konstant leende [bigsmile]

Måste dessutom säga att spelet växer ytterligare när Mii's skaffar kompisar med gemensamma intressen och sedan partners. Staden och huset man bor i blir livligare.

Där finns dessutom en massa collectibles för oss med OCD, lol...

Lägger upp mina bilder till helgen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.