Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Inazuma Eleven Go

INAZUMA ELEVEN GO: LIGHT
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


Man skulle kunna säga att jag är van. Känslan av att ge mig in mitt i en pågående spelserie som Inazuma Eleven är exakt densamma som den jag upplever under varje fotbollsmästerskap. Jag har precis lika dålig koll på utfallet i tidigare turneringar, på laguppställningar och på vad som har skett mellan matcherna. 


I skrivande stund pågår fotbolls-VM för fullt. Jag är sällan så tystlåten som då, när matchresultaten blir till ett självklart och återkommande samtalsämne kollegor emellan. Att jag kan uppskatta en enstaka match då och då har egentligen ingen betydelse. Jag har ändå inget av vikt att komma med i tyckandet om situationerna, domsluten och strategierna. Av samma anledning misstänker jag att min åsikt om Inazuma Eleven Go väger lätt i jämförelse med de redan inbitna fantasternas.


Lyckligtvis behöver du inte vara ett fan av fotboll för att uppskatta Inazuma Eleven. 


Faktum är att det förmodligen är bättre om du inte är det.


Situationer som ses som självklarheter och tillåts passera obemärkt i vanlig fotboll ska här istället blåsas upp och ältas in absurdum, med ett flitigt användande av utropstecken och dramatisk musik. Ute på planen tar detta sig uttryck i att spelet stannar upp vid varje tillfälle då spelarna behöver interagera med varandra eller då ett skott på mål är nära förestående. Resultatet blir detsamma som om kommentatorerna av en tevesänd match hade haft tillgång till samma funktioner att frysa bilden och rita upp förslag på alternativa scenarion som experterna i studion efteråt.


Rollspelsinslag i ett fotbollsspel, med uppgraderingar av karaktärerna och deras utrustning, är ingen dum idé i sig, men det valbaserade systemet på planen är en konvention från sagda genre som jag gärna hade varit utan. Det leder bara till att matcherna tappar all form av flyt när varje situation ska pausas och bli till ett noggrant övervägande. Speciellt när valen som erbjuds inte är fler än att de hade kunnat förläggas till varsin fysisk knapp istället. Det är möjligt att detta förändras i ett senare skede, men en bit in i äventyret är dina valmöjligheter fortfarande begränsade till att antingen tackla eller finta i närstrider och att skjuta, lobba eller använda en specialattack vid målchanser. Att på så sätt tvingas att stanna upp konstant under matcherna skapar en enveten känsla av att aldrig riktigt komma någon vart i den takt man skulle vilja.


Kanske hade detta gått att ha överseende med om det bara gällde för matcherna, men det eviga ältandet går också igen i själva äventyrsläget och spelets ansats till att berätta en historia. 


Spelet är förlagt till en värld där fotbollen har tillskrivits en orimligt stor betydelse. Introsekvensen visar hur en mystisk, kåpklädd person knäböjer inför en präst och svär att göra allt som står i hans makt för att fullfölja sin plan; Han måste ta kontroll över fotboll. Personen som ska förhindra detta är Arion Sherwind, nyligen antagen till skolan Raimond Jr High som är välkänd just för sina fotbollsbedrifter. I ett växelspel mellan ett äventyrsläge och avskiljda matcher (som motsvarar striderna i ett mer traditionellt rollspel) är det spelarens uppgift att göra färskingen Sherwind till en av de allra främsta och sätta ihop ett lag som kan hålla ställningarna i fotbollsvärlden.


Precis allt i karaktärernas resonemang kan i slutändan härledas till fotbollens allsmäktighet. Tänk dig ett valfritt Kingdom Hearts där någon har smugit sig in i källkoden och bytt ut varenda klyscha om vänskap till att istället handla om fotboll så förstår du precis vad jag menar. Till och med om man skulle vara välvillig nog att försöka se det som en skildring av barns villkorslösa kärlek till en hobby blir det alldeles för mycket. Det är inte ens så att sporten är ett medel för att åstadkomma något viktigare. Det är (åtminstone så långt som jag har orkat spela) inte världsordningen eller personer av särskild betydelse utan fotbollen i sig som är hotad. Och det som behövs för att rädda den är fotboll. Och drivkraften för att ta den här kampen är också fotboll. Om någon av karaktärerna någon gång förlorar hoppet om sporten möts denne av repliker som: ”There's nothing scary about football. Football is fun. If we give up now, we'll make football sad”.


Genomgående för varenda dialog som utspelar sig är att ungefär en tiondel hade varit nog.


Introduktionen av spelets grunder är även den en utdragen historia. De första timmarna är sega som sirap även för en nykomling som jag. Trots att det i grunden framstår som ett sympatiskt och unikt litet spel är ett återkommande mönster när jag sitter med det att önska bort saker. Jag önskar bort den onödigt långa startsträckan, alla valsituationer som drar ner tempot i matcherna och all överflödig och meningslös dialog tillsammans med röstskådespelet som framför densamma. Kvar blir egentligen bara förhoppningen om ett kravlöst och udda litet fotbollsspel med karakteristiska specialattacker som inte tar varken sig självt eller sporten på så onödigt stort allvar. Och då sitter jag plötsligt med Mario Smash Football istället.


Så du kanske inte behöver vara ett fan av fotboll för att uppskatta det här.


Men det krävs nog att du är ett ganska stort fan av Inazuma Eleven.

JA | NEJ
VARFÖR: Endast för de verkligt inbitna (och kanske till och med för långrandigt och fånigt även för dem).
PLUS: I grunden en unik variant på konceptet fotbollsspel.
MINUS: Röstskådespelet är inte bara pinsamt dåligt – replikerna är så meningslösa att de kunde ha kasserats redan på skrivbordet. 

Relaterade bilder

Oskar Skog 3 jul 2014Visningar: 1004 

Taggar: Inazuma Eleven Go, shadow, Light, Nintendo 3DS

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Joakim Kilman 3 jul 2014q

Böjd att hålla med. En lång, babblig upprepning av föregångare som redan de var långa upprepningar av första spelet. Dessutom blir spelmekaniken inte ett dugg bättre mellan spelen.

Att utvecklarna stoltserar med att man kan anlita hundratals spelare är befängt, eftersom det bara gör det smått omöjligt att sålla ut de vettiga spelarna från alla hundratals blåbär som bara skymmer sikten.

Level-5 har, som så ofta, problem med berättandet, dessutom. Trögt, tempofattigt och oengagerande. Det är exakt samma förväntade tjat om spelare som tvivlar på fotbollen, om och om och om igen, men som till slut ändå inser hur kul det är. Det blir snabbt sjukt tjatigt när mycket går ut på att gå och tala med spelare som "tappat tron" på fotbollen, som i sin tur springer iväg, varpå du får följa efter och prata med dem igen och de säger samma sak igen. Upprepa om och om igen.

Det känns verkligen som en serie som går på rutin längs löpande bandet hos utvecklarna.

Redfoxe 3 jul 2014q

Nöjde mig med första spelet, sen fick det var nog.

Linus Lekander 3 jul 2014q

Joakim Kilman:

Dessutom blir spelmekaniken inte ett dugg bättre mellan spelen.


Kunde nästan ana det. Om de inte har kommit längre än såhär nu, vill säga.

Magnus Virdeborn 3 jul 2014q

Fast är det inte samma sak med Layton-serien, som likväl hyllas för att inte fixa något som fungerar?

Joakim Kilman 3 jul 2014q

Virde:

Fast är det inte samma sak med Layton-serien, som likväl hyllas för att inte fixa något som fungerar?


Fast de är ju inte upprepande på samma nivå som Inazuma-spelen. Dessutom "fungerar" inte mekaniken i spelen särskilt bra heller. Det räcker inte ens riktigt till ett spel (även första spelet blev repetitivt efter halva spelet, på grund av all jävla utfyllnad). Än mindre fyra.

Med andra ord - Inazuma Eleven har gott om saker att fixa till, men blir snarare sämre för varje del istället för tvärtom, då väldigt lite nytt tillkommer. Dialogen och den narrativa strukturen har i princip kopierats från spel till spel.

Sen har ju inte jag personligen hyllat sönder Layton-spelen, direkt. Jag tröttnade väldigt snabbt på dem också.

Magnus Virdeborn 3 jul 2014q

Jag menade inte det som någon kritik mot dig som recensent. Har sett många andra uttrycka liknande åsikter om denna serie, men samtidigt hyllat Layton. Level-5 upprepar sig gärna, känns det som, men just Layton verkar folk ha överseende med. Jag tyckte första spelet var trevligt, men det blev fort tjatigt. Hade hellre sett det som ett "peka och klicka"-spel än ett pusselspel. IE å andra sidan kanske hade mått bättre av att vara mer JRPG i grund och botten med fotbollsstrider?

Redfoxe 3 jul 2014q

Virde:

IE å andra sidan kanske hade mått bättre av att vara mer JRPG i grund och botten med fotbollsstrider?


Det hade mått bra av en intressant historia och karaktärer.
Och inga Random Encounters :P

Linus Lekander 3 jul 2014q

Virde:

Level-5 upprepar sig gärna, känns det som, men just Layton verkar folk ha överseende med.


Ja. Skillnaden ligger väl just i att spelare överlag har tyckt att Layton-mekaniken står sig ganska bra, medan Inazuma's verkligen hade behövt förändras till det bättre. Men det hade inte skadat med fler nya idéer i Layton heller.

Redfoxe:

Och inga Random Encounters :P


Det kan jag i alla fall trösta med att man slipper i detta. De som vill möta en markeras bara som en röd prick på kartan, så får man prata med dem om man är sugen på en match.

ThunderDuck 4 jul 2014q

Kan någon berätta varför det släpps två versioner av (samma) spel likt Pokemon? Är det för att man kan byta spelare? :)

Joakim Kilman 5 jul 2014q

Virde:

Hade hellre sett det som ett "peka och klicka"-spel än ett pusselspel. IE å andra sidan kanske hade mått bättre av att vara mer JRPG i grund och botten med fotbollsstrider?


Håller med.

Simon Liedgren 5 jul 2014q

ThunderDuck:

Kan någon berätta varför det släpps två versioner av (samma) spel likt Pokemon? Är det för att man kan byta spelare? :)


Det är för att man kan sälja flera spel på det sättet. [wink]

Nej, skämt åsido, vet faktiskt inte! [smile]

Joakim Kilman 5 jul 2014q

Simon Liedgren:

Nej, skämt åsido, vet faktiskt inte!


Det är inget skämt. Det är den faktiska anledningen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.