Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Vi spelar den andra säsongen av The Walking Dead #4

Vi fortsätter med det här upplägget för att diskutera fenomenet The Walking Dead under tiden som den andra säsongen pågår. Texterna om episod 1, 2 och 3 hittar ni här och här.


Tanken med detta är att diskutera serien lite mer ingående än vanligt, med tonvikt på berättelsen, karaktärerna och besluten snarare än de speltekniska detaljerna (som vi istället sparar till recensionen av säsongen som helhet).


Det förekommer därför SPOILERS för den fjärde episoden av säsong två i den här texten.


Diskutera gärna era intryck av spelet med oss i kommentarsfältet.


EPISOD 4 – ALLMÄNNA INTRYCK


Emma: Jag vet inte. 


På grund av sensationen med The Walking Dead har Telltale lyckas sätta en standard i sina avsnitt som i alla fall jag inte sätter på något annat spel. Det i sig är sensationellt, men förr eller senare kraschar även den bilden till marken. Episod två var det bästa i Walking Deads historia. Det hade allt som gör Walking Dead till den fantastiska serie det faktiskt är. När episod fyra släpptes tog det snabbt platsen som det svagaste avsnittet hittills. Jag kommer ihåg när jag såg bilden för denna episod. Man kunde bläddra fram till den när första episoden hade släppts, som en hint om det som skulle komma.


Denna bild, med Clementine som drar sina händer med blod över sitt ansikte gav ett intryck som vägrade försvinna från min näthinna. Tyvärr var bilden något helt annat än episoden i sig. 


Linus: För första gången har jag börjat känna mig mätt på serien och det har jag den här episoden att beskylla för. En lång stund tedde den sig inte som någonting annat än en upprepning av saker som jag redan har spelat igenom flera gånger förut. Gruppmedlemmarna är oeniga om de mest basala av överlevnadsfrågor och Kenny är återigen en skitstövel som omvandlar sin sorg till ilska mot den som står honom närmast. När Telltale i samma veva offentliggjorde sina planer på en tredje säsong kändes beslutet allt annat än befogat. Som tur var fanns Rebbecas baby med i bilden som gav episoden någon form av driv och gjorde den alltmer intressant ju mer födseln närmade sig. Det hindrar däremot inte den fjärde delen från att vara den svagaste hittills.


NYA OMGIVNINGAR


Linus: Episod fyra är förlagd till ruinerna av ett museum om det amerikanska inbördeskriget och spelaren erbjuds några begränsade möjligheter att utforska detta. Med anledning av omgivningen faller också ljuset på en av seriens genomgående kvalitéer: den okomplicerade inställningen till karaktärernas breda spektrum av etniciteter. (Att ett spel utspelar sig i USA är som bekant långt ifrån en garanti för att en trovärdig bild av landets befolkning finns representerad däri). Museet utgör hursomhelst ett av de sällsynta ögonblicken då frågan om ursprung faktiskt förs på tal inne i spelvärlden. Clementine, Mike och Bonnie söker efter vatten och filtar inför Rebeccas förlossning varmed Clementine hittar en uniform. Hon föreslår att den kanske kan användas som substitut till en filt, men Mike frågar med ett skeptiskt tonfall om rocken inte är grå. De kan inte svepa in Rebecca i en konfederationsjacka, fortsätter han uppgivet, och resten lämnas åt spelarens egen slutledningsförmåga. En föredömlig ansats av Telltale att röra vid ämnet utan att varken hänfalla åt stereotyper eller vara det minsta sensationalistiska med det.


Emma: Jag blir lätt frustrerad när jag tänker på alla platser med boendepotential vi passerat under spelets gång. Varför satsar de inte på att ta sig tillbaka till en plats som är uppbyggd och bara lämnad? Istället tvingas vi iväg till skjul och osäkra platser med en nu osäker höggravid Rebecca och en frustrerad och sönderslagen Kenny. De omgivningar som upplevdes i de första episoderna är försvunna och istället får vi trängas på museum och i husvagnar. Den öppna känslan säsongen började med försvinner dessvärre med denna fokus, liksom att vår grupp bokstavligt talat splittras upp. 


INTRESSANTASTE VALET


Emma: Vi träffade Jane i fängelset som Carver hade satt upp i episod tre. Jag minns att jag såg henne som en tyst rebell som hade upplevt mer än vad hon var villig att berätta. Denna syn försvinner snabbt då vi i detta avsnitt får lära känna henne på ett mer intimt plan. Jag finner mig i situationer då jag försöker efterlikna henne och det skrämmer mig. I vårt sökande efter en säker plats stöter vi på en individ som utstrålar ett märkligt beteende och som dessutom har en hel väska med medicin som snabbt blir eftertraktad av alla parter. Här får vi välja att stjäla eller inte, att visa vår påverkan från Jane eller stå fast vid det vi lärde oss från Lee. 


Linus: Min bild av Jane är i stort sett en Carver-gestalt som bara råkar linda in sina ord bättre. I anden förmedlar hon samma socialdarwinistiska filosofi där de svaga gruppmedlemmarna i första hand ses som en belastning för de bäst lämpade överlevarna. Något som framförallt kryper fram i stillsamma konversationer henne och Clementine emellan. När saker och ting börjar hetta till, däremot, ges spelaren slutligen en möjlighet att påtvinga Jane sin egen uppfattning på ett minst sagt handgripligt sätt. Sarah har då fallit ner från en byggnad och ligger hjälplöst fastkilad bland flocken av odöda, medan Jane hänger i bara en hand över alltsammans. Clementine kan då antingen hjälpa henne upp och därmed lämna Sarah åt sitt öde, eller förvägra henne hjälpen så att hon istället tvingas att försöka hjälpa Sarah loss. Hur moraliskt rätt det egentligen är att i det läget släppa taget är upp till oss att reflektera över. Vi har våra sedvanliga sekunder.


STARKASTE ÖGONBLICKET


Linus: Det sista skottet. Jag förstod inte ens att det var ett alternativ förrän Telltale gav mig det, och innan jag hade hunnit göra en bedömning av situationen hade någon annan redan hunnit avfyra. Tankarna gick till säsong ett och Carley.


Emma: Jag måste påpeka samma situation som Linus. Det sista skotten kommer helt oväntat och under de få sekunder vi får att reflektera över valet dunkar pressen i händerna och oavsett mina handlingar är resultatet det som påverkar och känns mest i detta avsnitt. 


FÖRVÄNTNINGAR PÅ NÄSTA DEL


Emma: Telltale måste avsluta starkt med sin sista episod om de ska få spelarna att överväga ett köp av den offentliggjorda tredje säsongen. Men med de sista sekunderna av denna episod och chansen för gruppen att bli mer än ett par splittrade individer, ger jag Telltale mitt fulla förtroende.


Linus: Allt jag hoppas på är att del fem inte bara ska fortsätta masa sig fram som ännu ett vara-fångna-av-ondsinta-typer-kapitel utan faktiskt ta en ny vändning. Telltale har fortfarande chansen att låta den svaga fjärde delen passera som en tillfällig svacka och inte ett tecken på en påbörjad degeneration. Det hade inte minst varit välgörande nu när vi vet att en tredje säsong väntar.

Oskar Skog24 aug 2014Visningar: 1181 

Taggar: The Walking Dead, Telltale Games, clementine, episoder

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Simon B25 aug 2014q

Håller med om att del 4 varit den svagaste hittills.

Gamingsapien25 aug 2014q

Här kan jag inte hålla med alls om att del fyra varit dåligt.
Äntligen lite driv i storyn. Det hela har ju känns som en stor och lång transportsträcka fram till det här avsnittet.
Sedan att jag kan relatera till barnafödandet med mina egna barn gör att jag kanske påverkats lite utav storyn.
Men ska sträckspela alla avsnitten nästa vecka så ska vi se om jag ändrat uppfattning.

gabbay26 aug 2014q

Jag kan hålla med om att dom återanvänder intriger som varit med tidigare och att episoderna inte i närheten sys ihop lika bra som förra säsongen. Däremot tycker jag att sista tredjedelen var mycket bra.
Tredje episoden denna säsong ser jag helt klart som den sämst TWDepisode Telltale någonsin gjort.

Simon B26 aug 2014q

Första och andra episoderna den här säsongen tyckte jag var riktigt bra. Sedan gick det utför. Hoppas att dom knyter ihop det bra i den femte och sista i alla fall.

Oregondanne 2 sep 2014q

Håller inte alls med er, Linus och Emma. Jag skulle snarare vilja påstå att det här var den starkaste delen hittills, inte bara för att de val man gör här faktiskt känns som riktiga val och inte samma transportsträcka mot ett självklart mål som episod två och tre var, utan framför allt på grund av Telltales genidrag att förlägga handlingen i ett övergivet inbördeskrigsmuseum. Linus är inne på rasfrågorna i sin text, men glömmer nämna det kanske viktigaste av allt:

Att vi 150 år senare fortfarande slåss mot varandra, trots en zombieinvasion som håller på att utplåna hela mänskligheten. Att medmänniskan är vår värsta fiende. Att vi ännu inte lärt oss.

Licker 2 sep 2014q

Grät som ett barn när Dold text: Kenny bad en att stanna i Wellington.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.