Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus och Gottfrid recenserar The Journey Down: Chapter Two

THE JOURNEY DOWN: CHAPTER TWO
(Steam (testat), iOS)
Linus Lekander


Det är en kittlande tanke: att utan förvarning bli indragen i ett äventyr av oanade proportioner. Oväntat, omgärdat av mystik och kanske rentav lite farligt.


Det är också ett välbeprövat grepp inom flera olika kulturformer. Kanske just för att det i ärlighetens namn är desto skönare att få uppleva sagda äventyr genom att läsa om, titta på eller spela dem istället. Den andra episoden av The Journey Down hör till de bästa sätten att göra detta på just nu.


Efter flykten från utkanterna av St Armando befinner sig våra hjältar i Port Artue – en hamnstad dit fartygen färdas på ett hav av dimma. Vad som finns inunder diset är det ingen som egentligen vet. Endast skrönorna är många. Några av dem innefattar den mytomspunna platsen Underland – den som Bwana, Kito och Lina söker efter.


Port Artue är också staden där konceptet som introducerades i den första delen blommar ut i sin fulla prakt. Jargongen mellan de två sköna huvudkaraktärerna är både hjärtlig och trovärdigt skriven. Den munterhet som de möter varje situation med har lätt för att smitta av sig och gör att spelupplevelsen förblir en riktigt trivsam sådan från början till slut. Den speciella afro/noir-estetiken är ett fortsatt spännande möte och bidrar bland annat till ett fenomenalt jazzigt ljudspår med sporadiska inslag av reggae. 


Och äventyret är nu ännu lite mer av ett äventyr.


Om del ett motsvarade The Largo Embargo i spelstilen är del två partiet då Guybrush väl har gett sig ut på sin resa i The Secret of Monkey Island 2. Det är ingen slump att jag väljer just den jämförelsen; The Journey Down är i själ och hjärta en hyllning till svunna peka-och-klicka-tider och då främst Lucasarts skapelser. Och oavsett hur tydligt detta stundtals blir är det inget som har hindrat Skygoblin från att sätta sin egen prägel på genren. Till skillnad från i exempelvis Monkey Island kräver problemlösningen färre ansatser att försöka komma underfund med spelets särskilda logik och desto mer av regelrätt detektivarbete.


Mindre av prova-det-där-föremålet-överallt-i-frustration och mer av att söka igenom böcker och radiofrekvenser efter ledtrådar.


När allt kommer omkring är det en mer tillfredsställande förutsättning att arbeta under. Inte minst med tanke på att det mer sällan lämnar en alldeles aningslös om vad som behöver göras för att komma vidare. Jag vill inte säga att detta nödvändigtvis gör The Journey Down till ett lättare spel än sina inspirationskällor. Bara att det följer en mer konsekvent logik och på så sätt skapar en helt annan känsla av kontinuitet, av att man hela tiden avancerar.


Det är lättare hänt att man bara fortsätter att spela.


Något som det alltså finns väldigt goda anledningar att göra.


JA | NEJ
VARFÖR: En utmärkt fortsättning på vad som mycket väl kan komma att bli en modern äventyrsklassiker.
PLUS: Skygoblin har verkligen träffat mitt i prick med spelets stil.
MINUS: Av tiden mellan del ett och två att döma lär väntan på den tredje bli alldeles för lång.


THE JOURNEY DOWN: CHAPTER TWO
(Steam (testat), iOS)
Gottfrid Jansson


Theodor Waern spenderade sina två första levnadsår i Zambia, medan hans far planerade infrastrukturen för huvudstaden Lusaka. När familjen flyttade hem till Sverige följde såklart en del av kulturen med och huset fylldes med centralafrikansk konst. Waern växte således upp omgiven av afrikanska influenser, som sedan förseglats bakom ett nostalgiskt filter. Åtminstone verkar det så när man spelar The Journey Down, som han utvecklat tillsammans med sina två kollegor på Skygoblin.


Berättelsen kretsar kring två bröder som dras in i ett farligt äventyr innefattande korruption, det mytomspunna Underland och försvinnandet av deras far. De är två härliga kamrater, som helst glider genom livet med odödliga leenden på läpparna och utan minsta anspråk på pretentioner eller ouppnåeliga livsdrömmar. Dialogen fångar deras personligheter, gör dem levande, älskvärda och framförallt mycket roliga. Waerns syn på sitt afrikanska arv som något lekfullt och spännande lyser ständigt genom, men lämnar mig ändå tveksam till att framställningen delvis blir en ren nidbild.


Bwana har rastaflätor, hängiga byxor och säger "man" i slutet av varje mening. Det är omöjligt att inte uppskatta hans avslappnade stil och genomgoda hjärta, men också lite svårt att förlåta hur naiv och korkad han framställs. Karaktärsdragen ger Bwana samma identitet som så många svarta karaktärer tilldelats genom åren och som bygger direkt på de västerländska fördomarna. Det afrikanska är något exotiskt som vi gärna använder för att inge en speciell känsla eller erbjuda en snabb verklighetsflykt och på så vis alienerar vi kulturen. Ett tydligt exempel är när han hjälper en sorgsen sjöman att finna kärleken; i samma stund som han benämner sig själv som en certifierad kärleksexpert som ser rakt in i kvinnornas undermedvetna, känner jag att det hela gått alldeles för långt. Bwana är tom inombords, även om hans yttre är charmigt.


Det här är onekligen ett problem, men trots det har jag svårt att slita mig från The Journey Down. Skämten träffar oftast rätt och dialogen flyter på naturligt. Pusslen är förvisso traditionella, men också välgjorda och kräver oftast mer tankekraft än enahanda pixeljagande. Atmosfären dryper från de flådiga fasaderna ner mot de dunkla gränderna. Där första kapitlets Kingsport Bay gungade i en skön takt, utmärks det här kapitlets dimhöljda hamnstad Port Artue av hemlighetsfull jazz. Det är dessutom ett mycket fylligare avsnitt som suger in spelaren under en längre tid och bikaraktärerna är nästan undantagslöst bättre skrivna och gestaltade av duktigare röstskådespelare.


I mångt och mycket är The Journey Down ett förstklassigt äventyrsspel. Tankarna förs både till Monkey Island (för pusslen) och Grim Fandango (för inramningen och resan), samtidigt som det markerar sitt eget revir. Jag kommer sitta bänkad framför datorn när nästa kapitel släpps. Men eftersmaken av de något unkna nidbilderna som är Bwana och hans bror håller sig kvar, trots att Waern troligtvis inte har några elaka intentioner. Det känns bara lite klumpigt för en utvecklare som helst vill värna om det kulturella arv som präglade hans första år i livet.


JA | NEJ
VARFÖR: Ett snyggt och välgjort äventyrsspel i klassisk anda.
PLUS: Den grafiska stilen är utmärkt.
MINUS: Spelet representerar delvis en nidbild av afrikansk kultur.

Relaterade bilder

Oskar Skog 3 sep 2014Visningar: 1175 

Taggar: The Journey Down, Chapter Two, Steam, iOS, Skygoblin

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Joakim Kilman 3 sep 2014q

Kapitel två infriar potentialen från första episoden. Gillar det skarpt. Skrev om det förra veckan.

Linus Lekander 3 sep 2014q

Joakim Kilman:

Skrev om det förra veckan


Vafalls? Är betalväggen borta nu?

Joakim Kilman 3 sep 2014q

Linus Lekander:

Vafalls? Är betalväggen borta nu?


För tillfället är den borta på recensionerna. Så även nu på fredag. Bara att passa på.

Linus Lekander 3 sep 2014q

Joakim Kilman:

Bara att passa på.


Synd på "för tillfället", men det kommer jag såklart att göra.

Oskar Skog 3 sep 2014q

Joakim Kilman:

För tillfället är den borta på recensionerna. Så även nu på fredag. Bara att passa på.


Är det någon som håller koll på antalet träffar under tiden?

Alltså någon form av test på vad man skulle kunna låsa upp i framtiden.

Jag tänker att om det visar sig att spridningen på texterna blir mycket större när alla kan läsa borde det kunna väga upp betalväggen.

Eller är det bara någon tillfällig grej?

Joakim Kilman 3 sep 2014q

Oskar Skog:

Är det någon som håller koll på antalet träffar under tiden?


Ja, exakt så. Det är ett test för att se om vi inte kan få lite fler träffar på webben. Du vet, mer än noll.

Så förhoppningsvis kommer det här visa att det är vettigt att ha det upplåst hädanefter. Jag delar som en stolle för att det ska bli så.

Oskar Skog 3 sep 2014q

Joakim Kilman:

Jag delar som en stolle för att det ska bli så.


Det förstår jag.

Så då trycker vi.

Loading <3 NWT (eller Kilman, då, men det behöver du ju inte berätta för dom)

Joakim Kilman 3 sep 2014q

Oskar Skog:

Loading <3 NWT (eller Kilman, då, men det behöver du ju inte berätta för dom)


<3

Den är besvarad.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.