Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Vi spelar den andra säsongen av The Walking Dead #5

Vi har kommit fram till den sista delen där vi diskuterar våra intryck av The Walking Deads andra säsong. Texterna om episod 123 och 4 hittar ni på länkarna för respektive siffra.


Tanken med detta har varit att diskutera serien lite mer ingående än vanligt, med tonvikt på berättelsen, karaktärerna och besluten snarare än de speltekniska detaljerna (de tog vi istället upp i recensionen av säsongen som helhet).


Innan ni börjar läsa vill vi uppmärksamma er på att det förekommer SPOILERS för den femte episoden av säsong två i den här texten.


Som vanligt ser vi gärna att ni diskuterar era intryck av spelet med oss i kommentarsfältet.


ETT VÄRDIGT AVSLUT?


Emma: Låt oss vara ärliga. De två senaste avsnitten har inte varit något att sätta högst upp i julgranen och dansa kring. De har varit en transportsträcka utan dess like, och det var mer än dags för Telltale att hitta fram vid säsongens sista avsnitt.


Visst fanns det stora rädslor hos mig innan jag startade sista episoden 23.40 en onsdagsnatt. Jag hade haft en fruktansvärd lång dag, men jag kunde inte låta slutet på denna resa ligga och vänta ens en sekund till. Det fanns hopp om att allt skulle lösa sig. Att de två senaste episoderna skulle bli rättfärdigade på något sätt och att Telltale skulle ge mig ett slut serien egentligen förtjänade.


Några timmar senare sitter jag och fulgråter i soffan och jag kan såhär i efterhand säga att sekvenser från denna fantastiska episod är starkare än slutet från säsong ett. Och det säger en hel del.


Linus: Telltale vet bättre än att göra oss besvikna med sina avslut. Låt gå för att jag inte håller med Emma om att det lever upp till den första säsongens motsvarighet – det är likväl en omtumlande, känsloladdad och framförallt välbehövlig upprättelse efter svackan som var del fyra (och i viss mån även del tre).


CLEMENTINES RESA


Emma: Den Clementine som står framför mig här vid slutet är inte den flicka jag en gång såg vid Lees sida. Hon är äldre, tar beslut inte ens jag skulle våga drömma om och får en respekt från sin omgivning som är beundransvärd. Det började så smått redan i den tidigare säsongen, men i och med att Clementine växer, både som person och medlem i gruppen, så blir det allt tydligare ju längre vi följer henne att hon har en aura omkring sig. En aura som blir extremt tydlig och som vi får möjlighet att forma här i det sista avsnittet. Det slutgiltiga testet som avgör hur vi vill spegla oss själva i denna karaktär som tagit hela spelvärlden med storm.


Men det är inte bara Clementine som växer. Jag är inte samma person som spelade första säsongen och letade efter en liten flicka i en trädkoja. Jag och hon, vi är något mer nu. Vi är något annat, hur vi än har valt att framföra det. Att jag som spelare formar vem jag vill vara både i spelet och utanför, med hjälp av en elvaårig flicka och hennes aura, är varför jag klassar The Walking Dead som ett av de bästa spelen jag spelat. Det är ett fenomen som är värt all uppmärksamhet. 


Linus: Vi har snuddat vid detta förut, både i de här texterna och inne i redaktionsforumet: Clementines inte alltid helt trovärdiga inblandning i den vuxenvärld hon befinner sig i. Jag har velat beskriva sådana egenarter som en spelare/avatar-diskrepans, alltså att det uppstår en logisk lucka i upplevelsen på grund av glappet mellan spelaren och den karaktär som hen förväntas att spela. I Clementines fall blir en sådan diskrepans många gånger väldigt påtaglig. Under säsongens gång (och i flera av de nyuppkomna recensionerna av denna) har vi genomgående pratat om att spelets övriga karaktärer tycks ”glömma av” att Clementine bara är ett barn ibland.


Jag har ibland frågat mig om det inte snarare är Telltale som har glömt av detsamma.


För när allt kommer omkring är det kanske inte i första hand Clementine som har genomgått någon större mognadsprocess under säsongernas lopp, utan spelbefolkningen som har börjat att adressera fler av sina problem till den vuxna spelaren. Det är mig de talar till och det är jag som är involverad i händelseförloppet och förtroendeuppdragen – Clementine råkar bara vara där. Mer som en förlängning av spelarjaget än i egenskap av den spelade rollen som liten flicka.


I mina mest cyniska stunder har jag tänkt på det som att spelkonceptet helt enkelt inte har förändrats tillräckligt mycket sedan spelaren istället kontrollerade en vuxen karaktär. Säsongens två inledande episoder gjorde ett desto bättre jobb på den punkten. De handlade mer om att bevisa för de vuxna att de inte skulle underskatta Clementine för hennes ringa ålders skull. I de tre efterföljande delarna har det däremot känts som att Telltale mest har fallit in i gamla vanor, snarare än att de skulle ha velat göra en narrativ poäng av överlevarnas urskiljningslöshet mellan barn och vuxna. Kanske vore det just därför en smidig lösning att faktiskt låta henne växa upp till nästa säsong.


INTRESSANTASTE VALET


Linus: Känslan av ett förutbestämt öde är hela tiden överhängande när man spelar The Walking Dead. Även om illusionen av en valmöjlighet ibland kan vara nog så effektfull finns det också tillfällen då ens beslutsångest har framstått som mer eller omotiverad i efterhand. Karaktärer som har varit menade att räknas ut ur upplevelsen har tids nog mist livet oberoende av dina val att hålla dem vid liv – bara med en viss fördröjning. För det allra mesta köper jag detta och tillåter mig istället att förlora mig i berättelsen, men vid några tillfällen har det trots allt blivit lite väl påtagligt. Just därför slås jag med en viss häpnad av hur pass vitt skilda scenarion som episodens avslutning bäddar för. Trots min skepsis inför ytterligare en säsong är jag genuint nyfiken på om inledningen på nummer tre verkligen kan vara så öppen och beroende av spelarens val som slutet på den här episoden får det att framstå som.


Emma: Det finns flera val i denna episod som är värda att ta upp men som överskuggas av slutet, precis som Linus pratar om. Det mäktiga slutet som innebar inte bara ett eller två slut, utan hela fem olika scenarion. Jag skulle kunna ta upp det eviga valet mellan att skona Arvo och ansluta sig till de tillsynes goda människorna, även om det skulle komma att ångras senare. Jag skulle kunna prata om Luke, hur du väljer att agera för honom in i det sista, eller hur du formar verkligheten för AJ i och med små samtal och val som vid stunden inte kändes märkvärdiga. 


Alla dessa små val som överskuggas av det gigantiska och tillsynes väldigt speciella slutet. Hur ska den bekräftade tredje säsongen egentligen ta vid och kommer de bakomliggande mindre valen få ta plats?


STARKASTE ÖGONBLICKET


Emma: Det där fulgråtet jag pratade om tidigare. Det inleddes i samma sekund som Telltale skickar oss tillbaka till en husbil och låter oss ta del av en tårdrypande stund som är mer än bekant. Just där och då behövde jag inget mer. Jag, Clementine och resten av världen var ett med just det ögonblicket och det är den absolut bästa tillbakablicken som någonsin skett under ett spel.


Aldrig förut har något varit så komplett.


Linus: Vad Emma sa. En fantastiskt fin scen som nästan hade kunnat få mig att köpa en billig det-var-bara-en-dröm-lösning bara för att den skulle visa sig vara sann. På bara några minuter återupplever jag alla mina timmar med Lee. Ett bättre bokslut över min sammanlagda tid i The Walking Dead hade jag inte vågat hoppas på.

Oskar Skog25 sep 2014Visningar: 734 

Taggar: Telltale Games, Game of Thrones, The Wolf Among Us, Fables, The Walking Dead

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.