Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Spirits of Spring

SPIRITS OF SPRING
(iOS)
Linus Lekander


De säger att Papa & Yo hör till den förra generationens verkliga pärlor. På pappret var det inte bara en modig ansats att berätta om en uppväxt som maskrosbarn, utan också ett spel som var förlagt till en magiskt realistisk, sydamerikansk miljö. Två premisser som båda är betydligt vanligare förekommande i litteraturen än inom spelmediet.


Med sitt nästa spel, Spirits of Spring, visar Minority att den här ansatsen inte bara var en engångsföreteelse. Att ge röst åt personliga berättelser och minoriteter har närmast blivit till ett signum för den Montrealbaserade studion. Istället för Quico och det grodberoende monstret handlar det den här gången om den kanadensiska urinvånaren Chiwatin och mobbning. Lanseringen av spelet sammanfaller med oktobers National Bullying Prevention Awareness Month i USA och har ett uttalat anti-våld-budskap.


Det är förstås svårt att inte sympatisera med ett sådant initiativ. Men även om spelets föresats är behjärtansvärd i sin egen rätt går det inte att komma ifrån att själva genomförandet har en del oslipade kanter.


Premissen är relativt simpel: Chiwatin besitter krafter som gör att han kan påverka särskilda vårandar. Som namnet antyder är det de som upprätthåller vårklimatet i landet, vilket leder till en lång och kall vinter så snart några besvärliga kråktyper bestämmer sig för att stjäla dem. Chiwatins uppgift blir då att återbörda andarna till särskilda andeträd, samtidigt som han måste värja både sig själv och sina djurvänner mot kråkorna.


Och det är här som mobbningen kommer in i bilden. 


Kråkfolket nöjer sig nämligen inte med att bara hindra Chiwatins framfart, utan intar också en position som alla invånares plågoandar. Deras funktion är inte så mycket att attackera som att trakassera spelaren. Än sveper deras skugga över marken, än sitter de i ett närbeläget träd och kastar glåpord åt avatarens håll. Det händer också att de misshandlar de andra karaktärerna, men det är ingenting som spelaren kan ingripa mot.


Allt det här är förstås väldigt intressant. Spel, som så ofta annars drivs av en konflikt, mår bra av att ibland bara agera som medel för att föra ett narrativ framåt. Det är bara det att Spirits of Spring inte alltid har de bästa förutsättningarna för att göra just det.


Utöver en ganska anonym estetisk stil och en röstskådespelare som mest av allt låter som om han narrerar ett barnprogram dras spelet med speltekniska tillkortakommanden som hela tiden kommer i vägen för upplevelsen. Att förflytta karaktärerna genom terrängen hade med fördel kunnat skötas med ett simulerat styrdon istället för som nu, när man bara pekar dem i rätt riktning på skärmen. Detta leder dels till att spelarens eget finger skymmer händelserna på ett sätt som till exempel aldrig blir ett problem med pekpinnen till Zelda-spelen på DS. Dels gör det att man alltför ofta råkar flytta karaktären istället för att ta tag i sådant som man behöver interagera med i omgivningen (vårandarna följer Chiwatin som ett koppel och kan användas för att till exempel skapa broar över vattendrag).


Men det som stundtals gör det svårt att ta till sig Spirits of Spring är inte så mycket den klumpiga spelmekaniken som den genomgående övertydligheten i dess tematik. Presentationen är väldigt mycket för att skriva spelaren på näsan och levererar tråkigt nog inga nya perspektiv på mobbning som motiv. Chiwatin snubblar omkull överdrivet mycket och lämnar långa gula spår efter sig i snön när kråkorna retar honom för det. Replikerna som uttalas om företeelsen är sällan något annat än klichéer som vi redan har hört ett otal gånger förut.


Kanske inte i spel, men nog så mycket i andra kulturformer.


I alla dessa avseenden framstår Spirits of Spring som väldigt olikt den bild jag har av dess spirituella föregångare. Här finns ingen metafor att tyda och heller ingen subtilitet att tala om. Undantaget är det allra sista kapitlet, som både hör till det visuellt mest tilltalande och det tematiskt mest subtila som spelet har att erbjuda. Det säger hursomhelst mer om spelet i övrigt än om kvalitén på just det kapitlet.


Kanske är det helt enkelt så att Minority har siktat för brett. Att de försöker omfamna ett för stort, allmängiltigt narrativ istället för det personliga som alla verkar ha älskat Papa & Yo för.


Om du kommer att uppskatta spelet beror därför främst på vad du hoppas på att få ut av det. Förväntar du dig en omtumlande spelupplevelse som lever upp till de lovord som har höjts över Papa & Yo är jag rädd att du kommer att bli besviken.


Är du däremot beredd att stödja initiativet och är nyfiken på den tematik det behandlar är det utan tvekan värt det fåtal kronor som det kostar på App Store.


För som en del av något större är det både en välkommen kulturgärning och en logisk fortsättning på studions inslagna spår.


Något som jag mer än gärna ser att de fortsätter att experimentera med i framtiden.


JA | NEJ
VARFÖR: En fin tanke i ett medelmåttigt spel.
PLUS: Musiken är stundtals Soul Bubbles-, stundtals Lost Winds-behaglig att lyssna till.
MINUS: Den till stor del oinfriade potentialen är en särskilt tråkig upptäckt.

Relaterade bilder

Oskar Skog16 okt 2014Visningar: 1165 

Taggar: Spirits of SpringPapo & Yo, Vander Caballero, We are minority, Steam

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Joakim Kilman16 okt 2014q

Låter utmärkt. Köpte det direkt pga stöttar gärna Minority och jag tyckte mycket om Papo & Yo.

Inte hunnit spela än, men nu ska jag ta mig tid.

Linus Lekander16 okt 2014q

Joakim Kilman:

Inte hunnit spela än, men nu ska jag ta mig tid.


Bra. Ser fram emot att höra vad du tycker.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.