Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Gunman Clive 2

GUNMAN CLIVE 2
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


När jag spelar uppföljaren till Gunman Clive tänker jag att det var bättre förr.


Och då tänker jag inte på de många plattformsspel som är retro idag och som Gunman Clive hämtar en god dos inspiration från. 


Jag tänker att Gunman Clive var bättre förr.


För grundkonceptet är i alla avseenden ett vinnande sådant. Ett trivsamt och stundtals rätt så utmanande plattformsspel med en estetik som kalkerad på ett bakplåtspapper. På samma gång väldigt medvetet om sina rötter utan att vara fast i det förgångna. Det är, kort sagt, ett kvalitativt plattformsspel som har kommit lite längre än indiescenens många direkta kopior av retroklassiker och istället framstår som något eget.


Den här gången lämnar man Västern redan i ett tidigt skede och företar istället en resa runt jordklotet. Ett välbeprövat, för att inte säga utnött, sätt att bygga spelvärldar på. Behovet av tydliga teman för var och en av platserna leder nästan ofrånkomligen till ett förlitande på klichéer. Något som Bertil Hörberg med sin uppenbara fantasi och sitt sinne för humor kunde ha klarat sig lika bra utan.


Liksom i föregångaren blir det som bäst när han låter sagda fantasi skena iväg och skohornar in sina oväntade och malplacerade inslag i spelupplevelsen, utan att för den sakens skull vika av från spelets sofistikerade lunk.


Kontrasten mellan att i ena stunden hoppa mellan borrtorn och oljefontäner för att bara någon timme senare manövrera bland laserstrålar på en pterodactylrygg är underhållning värd namnet.


Men det finns också stunder då det blir för mycket av det goda. Gunman Clive var enhetligt och stringent i all sin fantasifullhet. Det dränkte inte spelaren i olika spelmoment som uppföljaren dessvärre tenderar att göra. Variation är inget självändamål i sig, men här tycks devisen ”omväxling förnöjer” ha varit rådande under utvecklingen. Det visar sig både i skiftet av miljöer och i de stadigt nyintroducerade, men väldigt sällan återkommande, inslagen. 


Det Mega Man-inspirerade plattformsspelet är fortfarande den röda tråden här, men det blir åtminstone en ridtur i solnedgången för mycket.


Detta trots att den bara är en till antalet.


Vad som däremot är ett fall framåt är att spelet nu lämnar damen-i-nöd-tropen helt därhän jämfört med tidigare, då det åtminstone fanns som alternativ att kasta om rollerna. Den här gången är det hursomhelst ingen som är bortrövad. Valet står nu mellan cowboyen Clive, den tidigare kidnappade Ms Johnson som kan sväva korta stunder med sin bylsiga klänning och en renodlad actionhjälte till hövding ur den amerikanska urbefolkningen, Chieftain Bob, som till skillnad från de båda skyttarna hellre går i närstrid med sitt spjut i hand. Till detta läggs också ett kärt återseende av en hemlig karaktär som med väldigt små medel gör spelet ännu lite mer utflippat än vad det i grund och botten redan är.


Det är en uppsättning karaktärer vars olika förmågor faktiskt gör mer skillnad än man kan tro för det annars väldigt kompakta äventyret. Det tål att understrykas att det inte bara rör sig om olika kostymer utan om helt annorlunda sätt att angripa bandesignen på. Särskilt när man spelar som den hemliga karaktären.


Med det sagt.


Gunman Clive 2 är ett bra spel.


Det kanske bleknar en aning i ljuset av sin föregångare, men det säger mer om kvalitén på det förstnämnda än om bristen därpå i uppföljaren.


JA | NEJ
VARFÖR: Stabilt och snyggt plattformshantverk som känns modernt och old school på en och samma gång.
PLUS: Arne Hörberg har än en gång gjort ett lysande jobb med tonsättningen.
MINUS: Påfallande spretigt vid en direkt jämförelse med föregångaren.

Relaterade bilder

Oskar Skog 2 feb 2015Visningar: 1365 

Taggar: Gunman Clive 2, Bertil Hörberg, Nintendo 3DS

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

sir_mack86 2 feb 2015q

Mycket välskriven recension-som vanlig, Linus!

KennyMan666 2 feb 2015q

Linus Lekander:

Vad som däremot är ett fall framåt är att spelet nu lämnar damen-i-nöd-tropen helt därhän och låter oss välja karaktär redan från början (istället för efter att spelet är avklarat).


Det fick man ju förvisso göra i originalet också. Har bara klarat av det en gång, och spelade då damen (så det var Clive som var kidnappad). Det var Dold text: ankan man låste upp genom att klara av det.

Har inhandlat GC2, men inte börjat lira det än. Att indianen är en närstridskaraktär låter som trevlig omväxling.

Linus Lekander 2 feb 2015q

KennyMan666:

Det fick man ju förvisso göra i originalet också. Har bara klarat av det en gång, och spelade då damen


Du har så rätt. Jag mindes det som att man låste upp båda dem på slutet. Har korrigerat detta.

KennyMan666 4 feb 2015q

Jag har börjat spela det här nu.

Jag valde Chieftain Bob.

Det kan ha varit fel val. För just nu lider han väldigt mycket av att vara en närstridskaraktär i ett spel som klart känns designat för karaktärerna med pistol.

Håller dessutom med om att det känns klart spretigare än föregångaren, och jag stör mig på den totala avsaknaden av checkpoints, även om banorna är hyfsat korta så är det vissa partier som inte riktigt är snälla nog för att det inte ska göra något.

Linus Lekander 4 feb 2015q

KennyMan666:

vissa partier som inte riktigt är snälla nog


Det blir ju framförallt väldigt beroende av att svårighetsgraden avgörs helt och hållet av spelarens skicklighet. Och det gör den faktiskt inte alltid. Att tajma in sina hopp beroende på hur oljeborrtornen och även vissa saker till havs lutar är inte alltid helt enkelt. Och då känns det förstås nesligt att behöva spela om hela banan igen, för att det har varit besvärligt att avläsa hur något sådant litet segment ska övervinnas.

Med det sagt gillar jag checkpointslösa spel i sak, och i Gunman Clive är banorna, precis som du säger, så korta att det egentligen aldrig blir ett särskilt stort problem, tycker jag. Undantaget är väl när man spelar som just Chieftain Bob, där man behöver vara betydligt mer försiktig och trägen för att ta sig fram.

sir_mack86:

Mycket välskriven recension-som vanlig, Linus!


Och tack, förresten!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.