Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Cibele

CIBELE
(Steam)
Linus Lekander


Jag har snokat igenom en tonårstjejs dator.


Så.


Det kändes som att ett erkännande var på sin plats. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från känslan av att tränga mig på, av att ha tagit del av sånt som egentligen inte angår mig.


Hur stora delar av ditt liv förvarar du på din dator? Hur ser de delarna ut från när du var fjorton? Nitton?


Är det något som du hade velat att en utomstående tittar på idag?


Jag vet inte hur gammal du är som läser det här. Hur många digitala avtryck du gör dagligen och hur mycket av ditt förflutna som kan bevittnas i form av statusuppdateringar.


Cibele är ett spel om en svunnen och snart förmodligen bortglömd tid. Om dataålderns fossiler: filer sparade på en dator istället för online till allas beskådan. Fysiskt, nästan, även om den tanken är mer än bara lite befängd.


Bilder, privata chattloggar, backuper från personliga hemsidor – sånt som finns kvar för att någon har valt att spara det, inte velat låta det gå förlorat. Kanske har du också upplevt det. Kanske är du för ung för att förstå, på samma sätt som du är främmande för betydelsen av den där disketten som ”spara”-symbol i din ordbehandlare.


I så fall går du in i den här upplevelsen med helt andra ögon än jag.


Jag skulle gärna vilja veta vilka.


Mig tar talangfulla Nina Freeman tillbaka till den här tiden, till hennes dator så som den såg ut under hennes tonårsperiod. I den hittar jag mappar, ofta innehållande bilder och döpta till saker som ”selfies”, ”nyc”, ”misc” och ”foritchi”.


Den sistnämnda är av en särskilt stor betydelse.


Itchi är en av Ninas medspelare i ett fiktivt onlinespel som jag också kan starta från hennes dator. Spelet är ett MMO och Cibele är Ninas alias i detta. Varje ny omgång är mitt redskap för att driva metaspelets berättelse framåt. Ett nytt möte med denne Ichi.


En allt tätare bekantskap under sena kvällars slöspelande.


Jag är där, inte som en fluga på väggen, inte heller som Nina, utan som en märklig blandning av de båda.


En inkräktare.


Trots att jag i praktiken har erbjudits tillträde är det med den känslan som jag följer deras relations utveckling, tar del av det första utbytet av bilder.


Två onlinevänner och IRL-främlingar emellan.


Lite senare hittar jag ett textdokument kallat ”shoppingnotes” på skrivbordet. Filen innehåller länkar till ett planerat inköp av sexiga underkläder.


Jag hittar bilderna hon tagit efteråt, de som hon har sänt iväg tillsammans med sin önskan om bekräftelse. Bilderna hon själv har undgått att skicka. Av någon anledning är det de sistnämnda som griper tag i mig som allra mest. Denna ängslan i filnamn som ”maybe”. Det obekväma som skiner igenom.


Utan tvekan är det spelets självbiografiska drag (karaktären Nina spelas av Freeman själv och bildbanken är av allt att döma hennes egen privata) som får upplevelsen att konstant kännas på gränsen till för intim. Kanske är det också Freemans tidigare behandling av övergrepp i novellspelet Freshman Year som redan tidigt får mig att känna mig illa till mods över berättelsens utveckling, något som den mystiskt olycksbådande musiken inuti MMO-spelet bara understryker.


Det är också den här självutlämnande dimensionen som gör spelet så kraftfullt. Att på detta sätt skriva (och fota, och regissera) in sig själv i en berättelse som lika gärna hade kunnat vara helt fiktiv vittnar om ett mod som det är svårt att inte beundra Freeman för. Hon är nästan smärtsamt uppriktig med att det här är hennes berättelse, men lyckas på samma gång göra den till andras angelägenhet.


Det gäller kanske särskilt för dem som delar hennes erfarenheter, i ett eller annat avseende.


JA | NEJ
VARFÖR: Det ärligaste besöket i en annan människas verklighet i år.
PLUS: Autentisk tonårsslang är svårfångat. Här lyckas Freeman och hennes studio med bravur.
MINUS: Någon liten bugg gör att vissa av filerna inte går att öppna.

Relaterade bilder

Oskar Skog 3 nov 2015Visningar: 1661 

Taggar: Cibele, Nina Freeman, Star Maid Games

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Oskar Skog 3 nov 2015q

Ibland tänker jag mig att det är just ett sånt här spel, en sån här recension som Linus skrivit, som startar en diskussion här.

Som är lika stor, eller större, än spelet. Jag har inte testat det.

Kanske inbillar jag mig bara.

Men det här får mig att tänka tillbaka.

Jag var (sån tur är) inte tonåring när internet kom. Så när jag satt där med mitt modem (ni minns kanske ljudet, det där "piiijuutrrrssshhhfiiitriipiiifffkkkrrrtriii") hade jag redan koll på "radera sökhistorik" och hur man kunde gömma mappar i mappar i mappar bakom tråkiga namn.

Och att allt jag sparade gick att hitta.

Man fick gömma väl.

Som dom där tidningarna i skogen.

Elin Ekberg 3 nov 2015q

Jag kommer att tänka på Lisa Holm. Flickan som mördades i somras. Eller ja, inte bara på henne utan mer det här allmänna att tragedi, sorg idag inte tillhör oss själva längre. En familj har fått sina liv förstörda, förändrade för all framtid, men det är inte deras ord jag läser i tidningen eller i kommentatorsfält. Det är främlingars. Merparten som aldrig har träffat henne.

Med internets hjälp, eftersom hela våra liv sparas där, på Facebook, Instagram, Vine och bloggar, så finns liksom inget som är anonymt. Vi sparar. Lägger upp. Tänker inte på det för stunden.

"Jag kände henne inte, men jag har inte kunnat sluta gråta över henne" - jag har läst flera kommentarer som låtit så. Man googlar och så får man hela personens liv, identitet, presenterat för sig så som bilder och filmklipp kan ge sken av att det kan göra. Även om det är falskt, egentligen. Det här med att vi lär känna personer på riktigt på det sättet.

Och det här blir på något sätt möjligt eftersom vem som helst egentligen kan titta på filmklipp där hon pratar in i kameran och säger att hon ska bli bonde när hon blir stor. Eller sitter och hälsar alla välkommen vid entrén i skolan. Funderat på det här. Lisa Holm är förstås inte det enda fallet där sådant här sker. Att folk letar upp personer, inblandade, engagerar sig. Som Linus är inne på med det här spelet, hur mycket mycket inkräktar man egentligen?

Sömlös 3 nov 2015q

Jag har följt utvecklingen av spelet men nu när det är släppt vet jag inte om jag vågar testa det, just eftersom det känns lite som om man inkräktar. Det är intressant att det fungerar åt båda hållen det där. Det handlar inte bara om hur nära inpå skinnet man vågar släppa nån, utan också hur nära man vågar komma en människa som man inte alls känner. Det i sin tur gör egentligen bara spelet intressantare. Men ändå, tröskeln finns där.

Linus Lekander 3 nov 2015q

Det finns så många aspekter av det här spelet att det var svårt att veta var jag skulle börja. Vilka trådar jag ens hade fog för att dra i och vilka jag snarare borde ta ett steg tillbaka från. Låta någon annan.

Ibland tror jag att det är ett viktigt avvägande.

Det finns många texter jag skulle vilja läsa om Cibele. Texter som inte ska skrivas av mig.

Skarven mellan privatliv och digitala fotavtryck är bara en av dessa trådar. Nya sätt att bli förälskad på distans en annan. Bilder i händer som man sätter en rörande stark tilltro till, sett till vad man (eller kanske främst av allt kvinna) riskerar.

Mentaliteten där ute att allt som någon har lagt ut på internet borde vara till för mig.

Jag har till och med svårt att se det som att allting i Cibele är till för mig, det vill säga ens i ett spel som någon har skapat och publicerat för att det ska spelas, rentav skickat en kod till mig för att ladda ner.

Och det är genom att framkalla den här känslan som det kan ställa så viktiga frågor. Om vår hålla koll-kultur, om förflyttandet av gränser in till alltmer privata zoner.

Frågor som jag hoppas att fler kommer ta upp efter att ha spelat det.

Oskar Skog 4 nov 2015q

Python:

Medvetet på sociala medier


Ibland undrar jag hur medvetet människor använder sociala medier.

Som om dom tror att bara vänner kan se, läsa. Som om det de delar inte riktigt finns, på riktigt.

Jimmy Seppälä 4 nov 2015q

Det har ju ändrats ganska mycket om hur man lär ut hur man ska bete sig på nätet. Var på en skola nära Göteborg i våras där det fanns affischer uppsatta för att motverka nätmobbing.

En sak jag reagerade på att man uppmanade barnen att alltid använda sitt riktiga namn för att skala bort anonymiteten. När jag var liten fick vi lära oss det motsatta. Använd aldrig ditt riktiga namn osv.

Idag är vi förvisso mer uppkopplade och vi visas mer öppet på nätet men jag undrar verkligen om man bör vara så öppet med sitt namn i alla fall?

Hur ser ni på det?

Thomas_87 4 nov 2015q

Blev mycket intresserad av det här spelet, så pass mycket att jag köpte det direkt efter att jag läst. tack för en grym recension.

Drakkir 5 nov 2015q

När jag var 14 började jag spela ett spel som heter Dark Ages; (http://darkages.com) vilket ledde till att jag träffade en tjej från Puerto Rico när jag var 17 typ. Då hoppade jag av gymnasiet och började jobba och åkte dit på sommaren när jag hade fyllt 18 (då föräldrarna protesterade så var jag tvungen att vara myndig)
Så man känner ju igen många element I det här.

Linus Lekander 5 nov 2015q

Jimmy Seppälä:

Hur ser ni på det?


Tror till och med att jag kan ha använt det materialet du tänker på i skolan. Reagerade även jag på just den uppmaningen.

Eleverna var i.o.f.s. inne på att anonymitet medför ett råare klimat (unga tonåringar har ju sina erfarenheter av Ask, t.ex., där det ofta går ut på att ställa just så dräpande frågor som möjligt anonymt).

Samtidigt vill jag minnas att materialet likställde de båda sakerna "ljug inte" och "var inte anonym", vilket blir väldigt märkligt. Finns det inte en trygghet i att få den valmöjligheten, också?

Å andra sidan (igen) vet jag inte hur stort det behovet är om man ändå är uppvuxen med sociala medier från barnsben. Många av dem jag har pratat med om detta tycker inte att de har någon anledning att dölja sin identitet i andra sammanhang heller.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.