Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Mario & Luigi: Paper Jam

MARIO & LUIGI: PAPER JAM
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


En dag får Luigi en bok i bakhuvudet under en instruktionsvideo. Ur boken släpps karaktärer från Paper Mario-serien fria. Kulturkrock i Svampriket.


Någon mer genomarbetad bakgrundshistoria än så har Alpha Dream inte bemödat sig med att dikta upp för att dra fram Mario & Luigi-konceptet en gång till. Paper Jam är faktiskt den femte delen i serien. Det kan vara svårt att tro när den har rykte om sig att vara något originellt, något av en uppstickare.


För den första delen till Game Boy Advance var detta sant. Kanske också för en eller två av uppföljarna till DS. Men när övergången till 3DS också bara visade sig vara samma visa en gång till blev det tydligt att uppstickaren hade blivit bekväm av sig.


Paper Jam är även det präglat av den här bekvämligheten. Lockbetet för den här gången är korsningen med Paper Mario-världen, men någon omvälvande skillnad har den inte fört med sig. Snarare än att världarna skulle ha strålat samman med varandra är det i alla avseenden ett Mario & Luigi toppat med Paper Mario. En liten extra krydda för att motivera undertiteln, precis som i fallet med Dream Team Bros före detta.


Vilket leder fram till den avgörande frågan: Vad tillför papperet för något?


Spelmässigt handlar det framförallt om nya förmågor och attackmöjligheter efter att Paper Mario väl är funnen, men också nya skepnader av samma fiender, lite fler bollar för spelaren att hålla i luften. En pappershammare faller till exempel långsammare än annars, vilket gör det svårare att blockera både den och en vanlig ifall de kastas mot en samtidigt. Allt sånt är tacksamma tillskott till sammandrabbningar som annars börjat bli alltför bekanta.


De stora specialstriderna med papercraftmodeller är det inte.


I Bowser's Inside Story bjöd jättesekvenserna på en variation som fungerade både i sitt tematiska sammanhang och för spelets överhuvudtagliga flyt. Motsvarigheten till detta moment i Paper Jam är däremot bara tidsödande och omständligt att kontrollera.


Att det passar in i papprigheten är det svårt att argumentera mot.


Tvärtom passar det nästan alldeles för bra.


Och sen är det ju det här med berättelsen, som till stor del förlitar sig på hur tokigt det blir när dessa båda världar möts.


Därmed inte sagt att den här idén för ett narrativ är helt utan förtjänster. Efter den inledande förväxlingsfarsen tar det sig. De många olika Mario-spelen ter sig vanligen så självklara inom sina egna sammanhang. Att de faktiskt representerar rätt så olika sidor av samma karaktär blir tydligt när inkarnationerna möts i samma spel som här. Särdragen gör gott för den sammantagna upplevelsen.


Ordlösa, avmätta gester blir särskilt effektfulla i kontrast till den pladdriga låtsasitalienskan.


Det här är en av de sakerna som Paper Jam gör riktigt bra.


Den här gången kommer vi dessutom lindrigt undan vad gäller påtvingade instruktioner. Inledningen känns särskilt passande med tanke på att man senare faktiskt blir tillfrågad om man behöver en genomgång av hur saker fungerar.


Inte varje gång, men det händer.


Spelet blir på så sätt lite mindre tjatigt. Snabbspolningsfunktionen gör även den sitt till för att skynda på alla utdragna konversationer. Att denna finns är förstås bara positivt, men jag kliar mig ändå i huvudet vid tanken på att någon har sett ett behov av den utan att göra något åt själva kärnan till problemet: allt förbannat prat.


En egenskap som blir alltmer uppenbar för varje ny del som kommer.


Och det är ju bara onödigt.


Mario & Luigi-serien är bra spel i grunden. De är allmänt trivsamma, ibland komiska och rollspelsinslagen tyder på ett genomgående gott omdöme. Det vill säga: inga slumpmässiga sammandrabbningar, en lagom mängd pryttlar att samla och uppgradera och knappt något behov av grindning alls.


Det stora problemet infinner sig först när det är samma spel som produceras om och om igen.


En enkel (men antagligen rättvisande) beräkning är att om du bara har spelat 0-2 Mario & Luigi tidigare kommer du förmodligen kunna uppskatta även det här.


Har du spelat tre eller fler är det mindre troligt.


Jag har spelat samtliga Mario & Luigi tidigare.


Alltså har jag spelat detta fyra gånger förut.


JA | NEJ
VARFÖR: Har det aldrig slagit Alpha Dream att det första Mario & Luigi kan ha blivit omtyckt för att det var annorlunda?
PLUS: I och med att Paper Mario-grafiken ser så mycket bättre ut är allt inflytande från den välkommet.
MINUS: Att valla Toads måste vara det jobbigaste sidospåret i ett spel på länge.

Relaterade bilder

Oskar Skog13 dec 2015Visningar: 2117 

Taggar: Mario & Luigi: Paper Jam, Nintendo 3DS

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Gurkan13 dec 2015q

Visst är det mer av samma men tycker ändå det är tillräckligt olikt för att vara värt o spela igenom. Gillar men de tidigare delarna så tycker jag absolut man ska spela detta. Varken sämst eller bäst i serien. Håller sig någonstans mittemellan.

Kntheking13 dec 2015q

Spelet är fantastiskt. Det växer hela tiden. Striderna är de bästa jag sett i serien och man får hela tiden nya saker att leka med. Det är det bästa sedan ettan och känns bra mycket mer annorlunda och roligare än del två till fyra. Vad det nu skulle spela för roll att det måste kännas nytt och fräscht när alpha dream gör så sjukt bra och roliga rollspel är en gåta för mig.

Förmodligen det nya spel jag haft roligast med på hela året.

Linus Lekander13 dec 2015q

Om jag hade fått önska vilt:

Jag skulle vilja möta ännu fler av Marios personligheter häri. Jag skulle vilja besöka polygon-Mario i det kantigaste 64-riket, sammanbitna pixel-Mario i den av sockerbitar byggda men allra minst sötade Super Mario Bros-världen och 3D-Mario som nyter ta på sig en kattdräkt och säga "mjau" för kameran. Jag skulle vilja se en fullständig genomgång av hans psyke, utan att projektet hänfaller åt och förfaller av nostalgi. Jag skulle vilja se Mario & Luigi-Mario tvingas att konfronteras med sina obekväma utsvävningar och anpassa sin spelstil till de nya förhållandena. Jag skulle vilja se honom slita sitt hår för att återta satirkronan som alla hans fans kommer ihåg och kröner honom i men som han innerst inne vet att han inte har levt upp till på flera år nu.

Det är inte för att Paper Jam inte är det spelet som det får ett Nej av mig, men lite mer fantasi hade väl gått att uppbåda för ett humoristiskt rollspel där Mario-världar möts. Istället för bara Mario & Luigi som vanligt fast med några pappersdetaljer ovanpå.

Joakim Kilman13 dec 2015q

Jag håller nog tyvärr med Linus. Det är inte särskilt roligt, helt enkelt. För mycket upprepningar, och om man inte charmas av det igen finns inte så himla mycket att hämta.

Det är inte kasst, men jag blev besviken på att det var så tamt och säkert. Det var ett tillfälle att få till lite nya skämt, men istället blev det mest repriser.

Och japp - att valla Toads är döden. Inte minst för att en hel skrock skränande Toads är mardrömsbränsle.

Kntheking13 dec 2015q

Att valla toads kanske inte är det roligaste med spelet men det var ju aldrig det minsta svårt sålänge man inte kör på hard mode. Tycker det här är mycket mycket bättre än bowser inside story som är det tråkigaste av dem alla och dream team. Mycket roliga nyheter och minispel som är perfekta avbrott mot striderna. Jag har som sagt väldigt roligt med spelet och tycker det har många mer roliga inslag än de andra i serien sedan ettan enligt mig. Som i de flesta uppföljare är det mer av samma med bra nya inslag.

Redfoxe13 dec 2015q

Kntheking:

Tycker det här är mycket mycket bättre än bowser inside story som är det tråkigaste av dem alla


Åh vad skönt att inte vara ensam om att tycka det, är det som många anser vara bäst.

Kntheking:

dream team.


Gillade jag däremot skarpt. Musiken var underbar.

Kommer skafa detta en dag. Älskar paper Mario (dock inte Sticker star story tyvär)
Så detta är mumma för mig :D

jimpa198613 dec 2015q

En fråga kring betygssystemet. Om man skulle anta en tiogradig skala, var är gränsen mellan ett ja och ett nej? Är Nej 1-4 och Ja 5-10?

Försöker att ta reda på hur negativt ett nej är.

NicolausCamp13 dec 2015q

Endast spelat igenom Partners in Time, som definitivt var charmigt, men även det troligtvis lättaste RPG jag någonsin spelat. Var aldrig ens i närheten av att dö i en enda strid.
Har som mål att spela igenom samtliga fem spel under nästa år dock. [smile]

Daniel Eyre13 dec 2015q

Älskar serien. Originalet och Bowser's Inside Story är två av de bästa bärbara spel jag någonsin spelat, även Partners in Time och Dream Team Bros är väldigt, väldigt bra spel. Men detta är klart sämst i serien enligt mig. Blev besviken.

Man gör inte i närheten av nog med kul grejer med papperskonceptet, och även om gameplayet (särskilt bosstriderna) fortfarande är bland det smartaste och mest fantasifulla Nintendo överhuvudtaget kan erbjuda idag, är alldeles för mycket direkt taget ur just Dream Team Bros, vilket känns svagt. Världen är tråkig och slentrianmässig – jämför bara med det allra första spelet, hur jävla magiskt kändes inte det, inget uttjatat Svamprike med samma miljöer om och om igen, utan något helt nytt, nya karaktärer, story, väldigt annorlunda musik, alldeles lagom mycket dialog utan att det blev pladdrigt.

Detta nya spel känns ytligare och mindre inspirerat än någonsin, trots att det i grunden förstås fortfarande är ett grymt bra och mysigt spel.

Toad-fångandet och papercraft-striderna är också som bäst menlösa och som sämst riktigt irriterande inslag som borde omarbetats eller strukits helt.

Nu har både Paper Mario- och Mario & Luigi-serierna nått sina hittills sämsta delar. Hoppas att det går uppåt härifrån, att man återfinner magin, eftersom båda serierna i grunden är 9-10/10-upplevelser.

Linus Lekander13 dec 2015q

jimpa1986:

En fråga kring betygssystemet. Om man skulle anta en tiogradig skala, var är gränsen mellan ett ja och ett nej? Är Nej 1-4 och Ja 5-10?


Den gränsen finns inte. Det är det som är så befriande.

lonian13 dec 2015q

Luktar lite new super mario över det hela. Då jag kört de tidigare new spelen var jag väldigt less på wiiu versionen även om den förmodligen är den bästa delen.

nmhbm14 dec 2015q

Blev inspirerad att ta mig ann de tidigare installationerna i Mario & Luigi serien :)

DekuLink14 dec 2015q

jimpa1986:

Försöker att ta reda på hur negativt ett nej är.


Fördelen med det här är väl att "Nej" rakt av betyder "nej det är inte värt att skaffa" enligt recensenten. ett sifferbetyg däremot är ju mer svårtolkat och upp till både läsaren och recensenten att avgöra hur värda siffrorna är. Vissa tycker ju exempelvis att 7 och nedåt är dåligt eller att en 5a betyder att det är helt värdelöst medan andra föredrar att sätta att 5 är helt spelbart och rätt kul men har brister osv.

Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej liksom.

sanojas7514 dec 2015q

Linus Lekander:

Den gränsen finns inte. Det är det som är så befriande.


Jag håller inte med, det är skönt att ha ett betyg att luta sig på. Ibland vill jag inte läsa en recension för spoilerrisken. Sen tycker jag iofs att det råder betyghysteri och det är tröttsamt, men jag väljer ändå sifferbetyg eller liknande.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.