Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar 6180 the Moon

6180 THE MOON
(Wii U (testat), Xbox One, Linux, Mac OS, Windows)
Linus Lekander


Minns du?


Det har funnits spel som inte scrollade på vertikalen, där bakgrunden inte följde ens rörelser i höjdled. Istället bytte de bara till en ny skärm så snart den spelarkontrollerade markören nådde toppen av den förra.


Ett huvud skymtade upp i botten av nästa, bara för att göra det omöjligt att se var den tillhörande kroppen skulle landa därnäst.


I ett spel som Pokémon Pinball fungerade detta, eftersom man snabbt kunde memorera de statiska skärmarnas utseende, men i plattformsspel där man dessutom rörde sig framåt bäddade det nästan bara för problem.


Angry Video Game Nerd har gått i taket över det här mer än en gång. Han har kallat det för ”air suspension shit lift”, ett av de sämsta designbesluten någonsin och som bara kan ursäktas med att vertikal scrollning har varit mer avancerat en gång i tiden.


Wii U må vara tekniskt underlägsen sina samtida konkurrenter, men den fixar vertikal scrollning.


Skaparna av 6180 Moon vet nog om det, men de har valt att bygga Wii U-versionen av spelet efter det förra mönstret.


Anledningen till det är att konsolen har två skärmar att tillgå.


(På Xbox One och datorer ser det annorlunda ut. Där händer allt på en och samma skärm).


Så istället för att bara göra skärmkontrollen till en extra karta eller att ignorera den helt (Retro Studios, hej) rör sig karaktären i spelet över båda dessa. Hoppa för högt på skärmkontrollen och du hamnar på teven, och tvärtom.


Det går en linje över den skärm som du inte är på och som låter dig hålla reda på relationen mellan dem. Ett lod, kan man säga, och en förutsättning för att det ska fungera någorlunda bra att orientera sig.


19373485989 Moon på Wii U är alltså ett tappert (och sent) utforskande av konsolens egenheter.


En del kommer nog tycka det är synd att valet föll på just ett av spelhistoriens sämsta designbeslut.


Själv gillar jag det. Det är den här sortens experiment som jag hade hoppats på att få se redan från början när småstudior fick fria händer med Wii U.


Men det tilltalar mig tyvärr bara i teorin.


3,1415926536 Moon är nämligen inget särskilt bra spel.


Ett av problemen är att manövreringen genom banorna bygger alldeles för mycket på tajming. En väldigt besvärlig sak i ett spel där du, ursäkta uttrycket, hoppar som om du vore på månen.


Dessutom är spelet förvånansvärt hackigt för att vara så lo-fi som det är. Jag vet inte om det är rimligt att förvänta sig en omplåstring av detta, men gissningsvis inte.


Tyvärr är också den lilla berättelsen, om månens resa inåt i solsystemet för att ta reda på varför solen har slocknat, jättetråkig. Och belöningen för att ha klarat spelet är densamma som alla dåliga ursäkter till extramaterial någonsin: ett baklängesläge.


Utan de här sakerna hade det legat nära till hands att framhålla Wii U-versionen av ... ja, 6180 Moon, som en trevlig liten uppstickare, med ett av de mer intressanta användningsområdena som visats upp till skärmkontrollen.


Nu är det istället mer av en prototyp och en sorgsen blick mot vad som kunde ha varit ifall Wii U blivit lite mer framgångsrik.


JA | NEJ
VARFÖR: Mest besvärligt att spela och direkt ointressant att följa.
PLUS: Ett intressant experiment med Wii U-kontrollen.
MINUS: Vad är det här för titel egentligen?

Relaterade bilder

Oskar Skog28 feb 2016Visningar: 1058 

Taggar: 6180 the Moon, wii u, Nintendo

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.