Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Sadame

SADAME
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


Det råder ingen direkt brist på spel som hämtar inspiration från det feodala Japan. Åtminstone inte om vi tillåter en så lös definition från första början. Ska vi tro Kazunori Watabe, författare till och designer av Sadame, har det nämligen inte funnits några andra Diablo-liknande rollspel som utspelat sig under just sengoku-eran (1467-1568) tidigare.


Om du påbörjar Sadame i hopp om att lära dig mer om japansk historia kommer du däremot att gå bet. De historiska krigsherrar, eller daimyos, som förekommer i spelet är där för att utgöra så fräcka bossar som möjligt och är därför överdrivna till oigenkännlighet. Utöver herrarna finns också en hård version av Oichi, syster till Oda Nobunaga som vi känner igen från det udda Pokémon Conquest (eller händelserna vid enandet av Japan, då).


I äventyrets början väljer du en av fyra välbekanta karaktärsklasser, hamnar i en minst lika bekant, sne övervy och är sen igång. Här finns ingen utdragen berättelse eller introduktion som stör. Det är lätt att känna sig vilsen, men desto skönare att lämnas ifred med den simpla uppgiften framför sig. En uppgift som handlar om att omintetgöra de karmabesatta(?) historiska personerna en efter en.


Förmodligen vore det möjligt att tillbringa lika mycket tid i mellanakternas menyer som under de faktiska banorna, men det förutsätter att jag lika snabbt som spelet har inletts ska börja engagera mig i de uppemot 400 föremålen som förrådet snart fylls upp med.


Och det gör jag inte.


Efter varje bana uppgraderar jag någon av karaktärens egenskaper och bläddrar snabbt igenom inventariet för att se om där ligger något blått (bättre) föremål, men så mycket djupare än så ger det mig ingen bra anledning att gå.


Om du hör till dem som ser den sortens resurshantering som ett självändamål är det desto bättre. Det kommer att göra pysslandet mer meningsfullt för dig.


I mina ögon ligger den eventuella behållningen snarare i att leva sig in i den historiska kontexten och att masa sig vidare genom de fina pixliga miljöerna. Däremot tycker jag inte att det är värt det.


Det har verkat på både spelets utvecklare och spelet självt som att det finns en tematisk poäng att göra av karman här, en som går att koppla till att spelaren behöver spela om samma bana flera gånger. Frågar du mig är det mer av ett lustigt sätt att se på saken än något som på riktigt övertygar om att det är en bra idé att försöka igen.


Vill man vara lite elak går det att likna Sadame vid en dåligt upplagd historietenta.


En som man repeterar, repeterar och repeterar för att klara, men sen inte minns särskilt mycket av.


JA | NEJ
VARFÖR: Alltför enformiga sysslor i en annars tilltalande historisk miljö.
PLUS: Den visuella stilen får mig att sakna Game Boy Advance.
MINUS: Vägskäl utan återvändo är fortfarande dålig speldesign.

Relaterade bilder

Oskar Skog 8 mar 2016Visningar: 1477 

Taggar: Sadame, Nintendo 3DS

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Redfoxe 8 mar 2016q

Jag chansade på detta när det släpptes.
Det var verkligen inte roligt. Synd då jag gillar GBA stil grafiken.

Linus Lekander 8 mar 2016q

Redfoxe:

Det var verkligen inte roligt. Synd då jag gillar GBA stil grafiken.


Sammanfattar mina åsikter perfekt.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.