Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Istället för recension: Ode till morföräldrar

LIEVE OMA
(PC)
Linus Lekander


Åsha? Åcha? Åscha?


En liten pojkes orena uttal är svårt att skildra i skrift. Kanske är det därför som mina försök att skriva om dig har stannat där, bara vid att stava ditt namn.


För det var väl så du hette? Det var åtminstone det jag kom att kalla dig under min första tid, när dialekten fortfarande tog form i munnen. En småländska med för mycket saliv och för lite tänder. Måfa kom först senare.


Det fanns två tavlor i Spjutsbygd, ditt och mormors hem, det riktiga. Träskulpturer på väv, en man och en kvinna, och en av dem var också Åscha. Ingen visste riktigt varför. Kanske hade den figuren också käpp.


För det började ju så. Med käppen. Och en rörlighet som du trots den delade med mig. Jag har ett foto där du ligger på golvet med en kudde under huvudet och den friska armen lyft för att styra någon av mina leksaker.


Det är en av de bästa bilderna jag har.


Efter att ha känt dig flera år senare kan jag inte förstå hur du överhuvudtaget kom upp.


1944 var du ett av barnen som drabbades av polion. Innan vaccinet, under rädslan och ovissheten. Somliga sa att den kunde debutera efter att ha ätit av omogen frukt. Mormor har berättat om sina våndor över detta en kväll när hon som barn hade ätit frukt från ett grannträd. Jag kan känna det när jag hör historien: blandningen av skräck och samvetskval.


Skogen var inget ställe varken för käpp eller rullstol. Istället var det mormor som tog med mig ut på vandringar, med korgen att samla kottar i. Jag klagade aldrig, har jag blivit berömd för. Jag har alltid kunnat gå hur långt som helst.


Men du var under lång tid utestängd från såna utflykter. Det fanns bara en viss sort där du kunde närvara.


Asfaltsutflykter.


Efter de många lyften upp och ner för entrétrappor utvecklade jag tidigt en blick för dåligt anpassad stadsplanering. Du hade avskytt att jag flyttade till Göteborg. Jag minns ett turisttillfälle när vi fastnade med hjulen i spårvagnsspåren och den ännu unga tonåringen blev kall av övertygelsen om att ha skjutsat sin morfar in i döden. Med största sannolikhet var du ännu räddare än jag.


Men det fanns undantag från asfaltsregeln, tillfällen då du ändå följde med. Bärplockningen var ett av dem; mormor och jag gick och plockade medan du satt och väntade vid bilen, med Aftonbladet och med matsäcken redo. Smörgåsar som smakade annorlunda utomhus. Godare, enligt mormor. Hon som kunde plocka upp till 13-14 liter under mina två-tre ynka i jämförelse.


Det är statarblodet, tänker jag idag. Hennes egen mor var gjord av samma virke.


En av alla gångerna irrade vi bort oss. Med krökta ryggar är det snabbt gjort.


Som barn reagerar man på att det inträffat först när tilliten studsar mot någon som har börjar utstråla nervositet. När den trygga gestalten med kontroll får något skrämt i blicken.


Som tur var blev vilsenheten inte långvarig, men jag minns hur mycket det förvånade mig hur långt borta vi var. Hur kunde vi tappa bort en lång röd bil?


Det andra, mycket mer omfattande, undantaget kom med permobilen.


Efter att du hade fått den kunde du plötsligt följa med på promenader, även med hundarna i skogen. Vi gjorde en ritual av att åka och källsortera, jag på min sparkcykel och du på ortopeden, som jag gillade att kalla den. Och det var verkligen en ritual; när skolloven närmade sig längtade jag efter att få kasta prick med kattmatsburkarna med dig.


Men det blev också allt tydligare att den nyvunna rörligheten dolde en försämring. Hjälpmedlen fanns där av en anledning, och bara till låns. Vad som väntade vid tidpunkten för återlämning var uppenbart. Polion slår inte bara mot den synliga funktionen.


Det finns ett minne till, där du flera år tidigare hade masat dig uppför trappan till övervåningen för att se efter hur den såg ut. Det är laddat med en märklig intensitet, en spänning jag varken tidigare eller senare har känt maken till, när en verklighetens vita fläck på kartan upptäcktes. I hur många år av ditt liv såg du bara hälften av huset?


Många var kvällarna när jag satt i toppen av den trappan och ropade godnatt mot nedervåningen, igen och igen vid varje gensvar. Det, och "Vi ses imorrn!".


Det sista var det viktigaste av allt. Att få svar på det blev ett löfte om att den natten inte skulle bli den sista.


Kanske är det så när man vet att man har gamla föräldrar.


Den här texten kom sig av att jag spelade det lilla holländska spelet Lieve Oma, en hyllning till personerna som gjort oss till de vi är. Det finns att köpa här.

Relaterade bilder

Oskar Skog10 apr 2016Visningar: 1169 

Taggar: Lieve Oma, Florian Veltman

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Joakim Kilman10 apr 2016q

När det dyker upp text av Lekander läser man. Och aldrig skall man bli besviken. Rätt nytt ordspråk, ej från djungeln.

Legerdemain:

Lekander, din gris


[love]

Linus Lekander10 apr 2016q

Legerdemain:

Vilken fantastisk jäkla text.


Joakim Kilman:

Och aldrig skall man bli besviken


Ni är för fina (även när ni kallar mig för gris).

Kadaverdoris10 apr 2016q

Fina minnen, men jag har svårt att se något nyhetsvärde i den lösa kopplingen till spelet (som faktiskt måste poängteras kursivt i slutet).

Jocke Andersson10 apr 2016q

Oskar Skog:

Spjutsbygd


Hade aldrig förväntat mig att läsa om Blekinges metropol här på Loading.

Linus Lekander10 apr 2016q

Dr Roew:

Hade aldrig förväntat mig att läsa om Blekinges metropol här på Loading.


Sverige är litet.

Hur går det för Trion numera?

Martin Barreby10 apr 2016q

Det här var fint. Tack för känslorna Linus. [love]

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.