Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Män som spelar - intervju med Oskar Foldevi

MÄN SOM SPELAR
(Intervju med Oskar Foldevi)
Linus Lekander


I förra veckan startade en hetsig diskussion i spelmedia efter att ambassadörer för kampanjen SheForHe presenterat sin programförklaring på Aftonbladet, där det hela beskrevs som ett feministiskt initiativ för att hjälpa män ur destruktiva levnadsmönster och missförhållanden kopplade till deras kön.


Att detta skulle möta motstånd i det rådande debattklimatet kom kanske inte som någon överraskning, men det som fick spelare att reagera var framförallt en enskild mening ur artikeln: "Många män tar sin tillflykt till dataspel och pornografi och lever isolerade, utan nära relationer".


Flera bloggare och krönikörer upplevde detta som en förlegad och oinsatt bild av spelare överlag, och på vissa håll tillskrevs den enda meningen mycket mer än så – inte minst i kommentarsfälten.


Andra än jag har dock redan påpekat vilka märkliga proportioner denna formulering antog, och jag är inte ute efter att spä på den diskussionen ytterligare. Istället vill jag följa upp den intressanta och viktiga fråga som kom bort bland de nästan reflexmässiga försvarstalen om stereotyper, moralpanik och okunskap:


Har män ett särskilt problematiskt förhållande till sitt spelande?


När jag läser på i ämnet får jag uppfattningen av att det råder samstämmighet om åtminstone två saker: det är vanligare att män fastnar i (data)spelberoende och spelandet kan i vissa fall förstärka ett redan existerande dåligmående och utanförskap. Men är det som SheForHe:s ambassadörer skriver verkligen en rättvisande bild av detta?


För att kasta mer ljus över frågan än vad mina googlingar kan erbjuda tog jag kontakt med Oskar Foldevi, legitimerad psykolog och specialiserad på just spelande. Han driver verksamheten Reconnect där man inriktat sig på utbildning och samtal kring spelproblematik, samt arbetar på det spelinriktade behandlingshemmet Game Over i Linköping – Sveriges enda av sitt slag.


Hur definieras ett problematiskt datorspelande?


"'Problematiskt datorspelande' syftar enkelt uttryckt på ett datorspelande som fortgår trots negativ inverkan för individen eller andra i dennes närhet. Det kan handla om att spelandet leder till problem med skola, arbete eller sömn, att det inverkar negativt på fysiskt eller psykiskt mående, eller att spelandet innebär att viktiga sociala relationer riskeras. Hur allvarliga problemen ska vara för att spelandet ska benämnas som problematiskt datorspelande är inte tydligt definierat utan bedöms från fall till fall."


Hur vanligt är det att spelande leder till socialt utanförskap?


"I princip alla de jag träffat i mitt arbete med problematiskt datorspelande har spelat onlinespel. Det betyder förstås att spelandet även fungerar som plattform för social interaktion med andra. Idag är datorspelande så utbrett att det inte går att tala om alla datorspelare som en homogen grupp. Det finns datorspelare som fokuserar väldigt mycket på att söka gemenskap och bygga nära sociala relationer i spelen, men det finns också de som pratar väldigt lite med andra trots att de spelar många timmar online varje dag. En del spelare fördjupar sina relationer med tidigare bekanta genom att umgås online eller finner nya vänner online som utvecklas till vänskap för livet.


Men det finns också de som känner en mer ytlig samhörighet med andra just när de är inloggade och har ”folk runtomkring sig”, för att därefter uppleva sig ensamma och isolerade när de loggat ut. Deras kontakt med andra har kanske främst handlat om ett samarbete för att nå gemensamma mål i spelen, men när de tar uppehåll eller byter spel så finns det inget kvar som håller relationen vid liv.


De moderna datorspelen är snabba och krävande vilket gör att majoriteten av kommunikationen mellan spelare handlar om just den pågående matchen/raiden eller liknande. De flesta datorspel utmanar framförallt vårt intellekt och vår förmåga att tänka strategiskt och logiskt. Det finns oftast inte samma utrymme till relationsorienterat samtalande som om man exempelvis sågs med ett par vänner på ett fik. Vissa jag träffar upplever därför att de gått miste om nära vänskap och social träning när de prioriterat datorspelandet framför det mesta andra i livet. För en del innebär det att man utvecklar en rädsla för sociala sammanhang och att man därför drar sig undan mer och mer. På detta sätt kan alltså ett problematiskt datorspelande som fortgår under lång tid innebära ett socialt utanförskap."


Är detta ett särskilt stort problem bland män, eller lika vanligt bland kvinnor? Går det att spekulera i vad det i så fall beror på?


"I mitt arbete med att hjälpa datorspelare har jag träffat få kvinnor. Många undersökningar visar att det idag är ungefär lika många kvinnor och män som ägnar sig åt någon form av spelande och det finns ingen anledning för mig att tro att detta inte stämmer. När man har undersökt hur det ser ut bland dem som spelar många av de största onlinespelen har man dock funnit en ganska stor övervikt av män. Det visar sig även ofta att även om kvinnor idag spelar, så lägger de generellt inte lika många timmar på det som männen gör. Det finns också undersökningar som visat att många av de tjejer som spelar onlinespel är mer inriktade på de sociala möjligheter som spelandet innebär.


I samband med en föreläsning träffade jag en gång en grupp unga kvinnor som drev en förening för tjejer som gillar datorspel. De menade att det idag är accepterat att gilla datorspel som tjej men att det fortfarande finns en stor skillnad mellan könen i hur pass engagerad man får lov att vara i sitt spelintresse utan att det ses som konstigt. Deras uppfattning var att bland unga killar är det helt okej och kanske till och med lite häftigt att prioritera datorspel framför studierna, men bland tjejer sågs detta som rentav korkat.


Dessa och säkerligen många andra faktorer bidrar till att omfattande datorspelande och socialt utanförskap till följd av problematiskt datorspelande är vanligare bland killar."


Hur bedömer man i det här fallet var gränsen för isolering går? (Till exempel om spelen i sig är sociala?)


"Min åsikt är att det inte går att göra en objektiv bedömning utifrån om huruvida en person är socialt isolerad. Jag låter de jag träffar själva resonera kring sina sociala relationer och eventuella upplevelser av ensamhet eller utanförskap. Vissa tycker att relationerna de har med andra online är fullt tillräckliga medan andra känner att något saknas i livet.


De flesta datorspelare menar att spelvärlden är en välkomnande plats där fler kan känna sig accepterade än i samhället utanför, oavsett var man kommer ifrån, vad man har för kläder eller hur man ser ut. Det är en mycket fin egenskap som vi spelare ska ta tillvara på och vara stolta över.


Samtidigt måste vi vara öppna med att även i datorspelen kan det sociala klimatet vara hårt och dömande. Många gånger döms du som spelare baserat på hur duktig du är och inte beroende på vilka kvalitéer du har som medmänniska. Flera spelare jag träffat har tyvärr upplevelser från spelen som sårat dem djupt. Vanligt förekommande kommentarer som ”Du är värdelös på spelet – gå och häng dig” eller ”Hoppas din mamma får cancer och dör” rinner kanske snabbt av den som haft förmånen att utveckla ett starkt självförtroende eller har friska föräldrar, men för den som har datorspelet som tillflykt från en depression med självmordstankar eller som har en förälder som kämpar med en cancersjukdom är upplevelsen en annan. Att såna kommentarer förekommer så ofta i vissa spel gör mig riktigt besviken. Låt gå att man får bli arg när någon gör ett misstag som sabbar för laget, men måste man sjunka så lågt?"


Kan ungdomar även uppleva sig bli hjälpta av datorspel vid psykisk ohälsa? Behöver sådana tillflykter vara något negativt?


"Många av de jag träffat har använt datorspelande som ett sätt att hantera en tuff livssituation. När vi människor har det jobbigt så gör vi vårt bästa för att hantera det som händer. Att kunna fokusera på datorspelandet när det är tufft kan fungera bra och är förstås ett mycket bättre alternativ än att ta till andra tillflykter, som alkohol eller droger. Många lyckas använda spelandet på detta sätt utan att det skapar problem.


Min erfarenhet är att datorspel kan vara en fungerande copingstrategi om det används för att få andrum och ta hand om oönskade tankar och känslor – för att sedan ta sig an problemen och kämpa på med livet. Den negativa situation som utvecklas för en del handlar ofta om att spelandet inte används för att hämta kraft utan istället som ett sätt att undvika det jobbiga. Det blir en vana att spela när man mår dåligt – utan att man reflekterar över varför man spelar eller vad de långsiktiga konsekvenserna blir. För vissa skapas en negativ spiral där spelandet i sig leder till nya problem, som skapar ångest och obehag vilket i sin tur leder till mer spelande som ett sätt att hantera det jobbiga. Till slut kan det bli väldigt svårt att vara utan spelandet då det blir det enda som engagerar och gör att man slipper må dåligt. Risken är då stor att spelandet fortgår även om det skapar stora problem för individen och andra i dennes närhet.


Jag är tydlig med de jag träffar att det även kan vara så att spelandet var till stor hjälp under en period av livet när det var särskilt tufft, men att det vid ett senare tillfälle kanske är så att det omfattande spelandet istället är ett hinder som håller personen tillbaka i livet."


Skulle du säga att "Många män tar sin tillflykt till dataspel och pornografi och lever isolerade, utan nära relationer" är ett rimligt påstående?


"Mäns eventuella tillflykt till pornografi vill jag inte uttala mig om eftersom det inte är mitt område men påståendet att många män tar tillflykt till datorspel och lever isolerade ser jag som förenklat och missvisande.


Påståendet är inte dock inte fullständigt taget ur luften. Datorspel är utbrett bland unga män som mår dåligt och för en del av dessa män kan ett problematiskt datorspelande vara en bidragande orsak till att man isolerar sig och saknar nära relationer. Problemet med uttalandet är att för de allra flesta är datorspel en positiv krydda i ett välmående liv som inte alls handlar om en flykt från någonting. Tvärtemot att leda till isolering kan datorspelande över internet innebära ett mycket större antal personer att hitta likasinnade bland och vara gynnsamt för utvecklandet av sociala relationer.


Min förhoppning och tro är också att när datorspelande blir mer och mer integrerat i vårt samhälle genom lokala föreningar, LAN, E-sportevenemang, nördcaféer och -barer så kommer det innebära att fler kan dra nytta av det gemensamma intresset för att hitta vänner och samhörighet – precis på samma sätt som sker kring andra aktiviteter och sporter.


Samtidigt som vi jobbar för att utveckla möjligheterna för spelare på detta sätt, så menar jag att vi datorspelare, och jag säger vi eftersom jag själv spelat i över tjugo år, skulle må bra av att sänka garden lite och inte vara lika snabba med att ständigt försvara vårt intresse från minsta kritik. Det är dags att vi öppnar upp för att datorspelande har flera sidor och även kan innebära problem. Det innebär inte att vi beskyller spelen i sig, utan endast att vi förstår att något som är så lockande och engagerande som datorspel, även kan vara svårt att hantera i relation till resten av livet. Jag hoppas att kommuner och landsting ska börja ta sitt ansvar och att fler ska engagera sig för att hjälpa de spelare som hamnat snett på olika sätt. Kan vi erbjuda detta stöd så ser jag ljust på utvecklingen och det växande intresset för datorspel och E-sport som råder, inte minst här i Sverige."


För referenser och vidare läsning:


Reconnect


Lyft blicken, en ung man bloggar på Reconnect om sina försök att lösa sitt problematiska spelande.


När dataspel går från nöje till missbruk, 1177.se


Stadsmissionens Mottagning för unga män


Dataspelsakuten.se

Oskar Skog 6 jul 2016Visningar: 1890 

Taggar: Män som spelar, Spelberoende, Oskar Foldevi, Reconnect, Stadsmissionen, Dataspelsakuten

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Oskar Skog 6 jul 2016q

Vi förväntar oss att ni faktiskt läser innan eventuella reaktioner och kommentarer som inte har något med det faktiska innehållet att göra.

Det är inte en särskilt lång text.

Surahero 6 jul 2016q

Bra artikel. Särskilt slutklämmen.

Arthur 6 jul 2016q

Oskar Skog:

När man har undersökt hur det ser ut bland dem som spelar många av de största onlinespelen har man dock funnit en ganska stor övervikt av män.


Är det inte bland de här typen av spel som den övervägande "riskgruppen" finns? Varav killar blir därför överrepresenterade?

Det är knappast på forskningsnivå att utgå från sig själv men jag spelade mycket och länge under barndomstiden men det var först när jag blev introducerad för CS (sena tonår) och därefter MMOs (tidig tjugoårsålder) som det spårade ganska rejält då sociala aktiviteter valdes bort till förmån för spelandet. MMOs var verkligen inte längre bara flykt utan ett annat liv. ;)

Jag tror diskussionen skulle vara mycket mer intressant om det faktiskt var att lika stor del (eller åtminstone betydligt fler tjejer) som spelade de största onlinespelen.

Jag går nog under föreställningen att tjejer kan fastna lika hårt i spelträsket med följd att det påverkar de sociala aspekterna och isolering som följd (porren vågar jag inte uttala mig om). Resonemanget bygger nog på att jag tänker på det som ett "beroende" och som med allt annat beroendeframkallande så kan vi alla bli beroende av något?!

En liten sidotanke; ponera att om något utformas till att inrikta sig mot en viss målgrupp, speciellt insatser mot beroendebeteende, finns det inte en risk att dessa insatser missar faktiskt flertalet som behöver det stödet?

Svår nöt det här. Än svårare då det är så jävla lågt i tak i de här diskussionerna och det blir bara "jag är kränkt fuuuu"-nivå av det hela. :(

Joakim Kilman 6 jul 2016q

Intressant.

Efrath 6 jul 2016q

Oskar Skog:

"Många män tar sin tillflykt till dataspel och pornografi och lever isolerade, utan nära relationer".


Varför är detta ett problem i sig? Ifall dom är lyckliga så varför inte. Det finns folk som inte har något större behov av social kontakt. Det blir bara ett problem ifall detta kommer i vägen för arbete och studier.

Problemet är ju definitivt ordvalet. Dom sa inte "Många män är beroende".

Linus Lekander 6 jul 2016q

Arthur:

Är det inte bland de här typen av spel som den övervägande "riskgruppen" finns? Varav killar blir därför överrepresenterade?


Jo, så verkar vara fallet. Och också, som Foldevi skriver, att kvinnliga spelare generellt tycks vara mer intresserade av den sociala sidan av onlinespel.

Arthur:

Än svårare då det är så jävla lågt i tak i de här diskussionerna


Vi hoppas på att diskussionen här håller en högre nivå.

Linus Lekander 6 jul 2016q

Efrath:

Problemet är ju definitivt ordvalet. Dom sa inte "Många män är beroende".


Ja, det är en väldigt svepande sak att skriva i förbifarten. Vad jag tycker förbisågs i de flesta bloggar/krönikor är just frågan om det däremot finns ett problem kopplat till mäns spelande
(rättvist beskrivet eller ej). Stämningen som piskades upp grundade sig nästan uteslutande på att de som inte spelar bara inte förstår.

Vi ska inte alltid vara så säkra på att det är så enkelt.

Marcus Myhr var däremot snabb med att på ett betydligt mer sansat sätt problematisera tillflykten till spel som något nödvändigtvis dåligt: https://andmyshield.blogspot.se/2016/06/porn-computer-games-...

Fridell 6 jul 2016q

Mycket bra. Intressant läsning

Avgrundsvrål 6 jul 2016q

Förbannat bra artikel, Linus!

En sak jag tycker vore intressant är lite av det som Kitty89 redan berört lite av här ovan angående skolarbete, vad det är för människor som hamnar i detta. Och liksom i intervjun framgår det att unga killar oftare ser det som lite mer häftigt att spela och skita i skolarbetet. Sedan verkar det ju som att det finns tillfällen där det funnits psykisk ohälsa eller andra problem. Jag undrar helt enkelt lite om det finns en större tendens till det här beroendebetéendet bland unga män från låginkomsthushåll? Den inställningen till skolarbetet är väl vanligen större där så jag tänker om det finns någon connection här också.

Efrath:

Varför är detta ett problem i sig? Ifall dom är lyckliga så varför inte. Det finns folk som inte har något större behov av social kontakt. Det blir bara ett problem ifall detta kommer i vägen för arbete och studier.


Problemet med den här typen av resonemang ofta kommer ur självupplevelser som folk beskriver sig själva genom. Tanken på sig själv att inte ha något större behov av social kontakt är lite av en självanalys och de flesta skulle vara överens om att den typen av bristande intresse är eller kan vara ett tecken på psykisk ohälsa, och dem tycker jag inte man kan bortse från. Många problem, som beroenden, mobbning eller whatever kan beskrivas av själva offret som acceptabelt.

Sgtpepper 6 jul 2016q

Har lite svårt att greppa vad dom menar med "män". Menar de främst unga män a la typ 18-28 eller män genom hela livet? Frågan är också hur problemet är utspritt geografiskt och demografiskt. Kan tänka mig att det är större risk att fastna vid spel i små hålor med sämre framtidsutsikter.

Det blir iaf inte bättre av att många spel bygger på dopaminonani och att de aldrig har ett slut (ranks/gear/drops etc)

Vet inte hur skolan är nuförtiden men det skulle nog inte vara fel med obligatoriska ämnen i privat/hushållsekonomi, kost, jobbsök etc tidigare så att riskgrupper förhoppningsvis får bättre förutsättningar och kunskaper för vuxenlivet.

Dom flesta som nån gång öppnat twitchchatten eller onlinespel med randoms kan nog iaf hålla med att det inte är där den sociala framtiden finns.. Mycket bättre stämning de gånger jag varit med kompisar på internetkafeer, tror på en framtid där man möter gamers med samma intresse fysiskt, inte över nätet.

Oskar Reconnect 6 jul 2016q

Hej på er! Jag är väldigt glad att Linus Lekander ville ta tag i det här ämnet och tog kontakt med mig. Jag tycker förstås att datorspelsproblematik är ett viktigt och spännande område att jobba med där mycket kommer att hända i framtiden, varför jag valt att ägna mig åt detta på heltid.

Kul att se att samtalsklimatet är konstruktivt med många genomtänkta kommentarer. Jag kände mig manad att skapa ett konto och vara med i diskussionen för att besvara några av de intressanta frågor som kommit upp.

Ursäkta långt inlägg!

Arthur tog upp det faktum att mäns överrepresentation vad gäller problematiskt datorspelande antagligen har att göra med att de också är överrepresenterade i de stora onlinespelen. Dvs att det på individnivå inte behöver innebära att män är mer sårbara för problematiskt spelande. Jag håller med. Detta är med stor sannolikhet den främsta anledningen till skillnaden mellan könen.

Kanske finns det dock även andra faktorer som påverkar skillnaden mellan könen. Undersökningar brukar nämligen visa att flera stora onlinespel numera har ca 10-20% kvinnor. Bland de jag träffar har det snarare handlat om att ca 98-99% varit killar/män. I min examensuppsats på Psykologprogrammet i Lund genomförde vi en studie där drygt 400 personer fick svara på en rad frågor om datorspelande och upplevelser av eventuella problem. Det visade sig då att spelande motiverat främst av sociala skäl utgjorde ett skydd mot spelproblem (jämfört med spelande motiverat av prestation och framförallt spelande för känslohantering).

Nästa intressanta kommentar jag vill bemöta kommer från användaren Avgrundsvrål som skriver: "Jag undrar helt enkelt lite om det finns en större tendens till det här beroendebeteendet bland unga män från låginkomsthushåll?".

Jag förstår helt ditt resonemang är logiskt, men faktum är att problemet verkar vara ganska jämnt spritt över olika samhällsgrupper. Ska man tala om någon typisk grupp bland de jag möter så är det snarare unga killar från ekonomiskt starka familjer. Den mest typiske klienten är en smart kille som kunnat spela mycket under ungdomsåren och klarat av skolan med liten ansträngning på grund av god inlärningsförmåga. Sedan når man en nivå (ibland gymnasiet, ibland universitet) där man inte längre klarar sig på talang. Det omfattande spelandet tillsammans med att man inte tränat upp sin studieteknik och har allmänt svårt att anstränga sig med tråkiga saker, gör att man får problem. I spelet får man ständig bekräftelse på sin intelligens och förmåga och det blir då mer attraktivt att spendera dagarna där än ute i samhället som man upplever svårt och mindre stimulerande.

chips 6 jul 2016q

Oskar Reconnect:

Den mest typiske klienten är en smart kille som kunnat spela mycket under ungdomsåren och klarat av skolan med liten ansträngning på grund av god inlärningsförmåga. Sedan når man en nivå (ibland gymnasiet, ibland universitet) där man inte längre klarar sig på talang. Det omfattande spelandet tillsammans med att man inte tränat upp sin studieteknik och har allmänt svårt att anstränga sig med tråkiga saker, gör att man får problem. I spelet får man ständig bekräftelse på sin intelligens och förmåga och det blir då mer attraktivt att spendera dagarna där än ute i samhället som man upplever svårt och mindre stimulerande.


Känner igen mig själv oherhört mycket i detta. Nästan så det blir lite läskigt.

Kommer från en familj med stabil ekonomi. Hade aldrig bekymmer i skolan upp t.o.m gymnasiet. Spelade oherhört mycket under högstadiet. Pga att jag valde en skola med internationellt intag i gymnasiet så blev allt lite mer socialt i gymnasiet då man hamnade med massa andra ungdomar som flyttat hemifrån.

Hade jag inte fått den sociala träningen (När jag började på gymnasiet var jag väldigt osäker med mig själv och gillade egentligen inte riktigt nya miljöer), så hade jag nog spenderat mer tid med spel än vad jag gjorde under den tiden.

Senare till universitets-studierna så fick jag lära mig in alla studietekniker som jag aldrig behövt förr. Där kunde vissa perioder kännas riktigt tunga prestationsmässigt och spel var alltid en väldigt uppskattad verklighetsflykt.

Om jag inte hade fått den sociala träningen som jag fick under gymnasiet så kan jag nog lätt se mig i ett läge då spel hade varit en större del av mitt liv i någon form av bekräftelsebehov.

ayooo 6 jul 2016q

Oskar Reconnect:

en smart kille som kunnat spela mycket under ungdomsåren och klarat av skolan med liten ansträngning på grund av god inlärningsförmåga. Sedan når man en nivå (ibland gymnasiet, ibland universitet) där man inte längre klarar sig på talang


Det där är en träffsäker beskrivning av mig. I mitt fall finns förvisso det en typisk nörd-diagnos inblandad, som till viss del kan förklara de bekymmer jag har, men det text-stycket stämmer ändå väldigt bra in på mig. Skolan gick alldeles utmärkt fram till gymnasiet, som jag visserligen kämpade mig igenom och så småningom klarade av. När jag ett par år senare skulle ge mig på högskolan så tog det tvärstopp, och där är jag än idag.

tobbAddol 6 jul 2016q

Män tenderar att vara överrepresenterade på de extrema ändarna av introversions/extroversions-skalan. Plus att jag tror att män överlag är mer "autistiska" i det att de inte är lika intresserade av ansikte-mot-ansikte-kommunikation som kvinnor. Det tror jag gör att mer män dras till ett innesittande och isolerat spelande. Fast det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att de personerna lider mer än någon annan.

lackofselfcontrol 6 jul 2016q

Oskar Skog:

"Många män tar sin tillflykt till dataspel och pornografi och lever isolerade


ayooo:

en smart kille som kunnat spela mycket under ungdomsåren och klarat av skolan med liten ansträngning på grund av god inlärningsförmåga. Sedan når man en nivå (ibland gymnasiet, ibland universitet) där man inte längre klarar sig på talang


Slutsats:

chips:

Känner igen mig själv oherhört mycket i detta. Nästan så det blir lite läskigt.


:/

Daniel Eyre 6 jul 2016q

Sjukt intressanta grejer. Inte minst stycket som chips och ayooo tar upp här ovan. Jag skulle nog inte säga att jag själv känner igen mig till 100% i det, men jag känner många som gör det, där dessa företeelser och det liv man levt i unga år verkligen blir till problem som vuxen.

NiceliBiceli 6 jul 2016q

Intressant! Och bra skrivet!

Lemanic 6 jul 2016q

Skulle vara intressant att se om dessa män i riskzonen har någon bokstavsdiagnos. Någon som har tagit upp det?

Vad jag har märkt lite slumpmässigt är att de män som anser sig vara lyckliga i sitt destruktiva spelande senare kommit ut som bokstavshandikappade. Främst inom Autism-spektrumet.

Kan psykiatrin göra någonting åt detta?

Då särskolan, så som den uppkom med reformen 1994, aldrig hade för avsikt att vara för jämställdhet och att forma demokratiska medborgare (könssegregeringen vittnar om det), så är det här den främsta riskgruppen av destruktivt spelande män finns. De är idag mellan 25 och 35 år och är förtidspensionerade trots goda betyg (troligen drabbats av eftergymnasiala kulturkrockar med verkligheten samt professionell prestationsångest som mynnat ut i apati och regression).

Om det är något jag ser som en lösning på detta, så är det att ge mer resurser till den inkluderande skolan. Fler specialpedagoger, obligatorisk genuspedagogik etc.

Bara sluta tillgodose tillfälliga specialintressen på bekostnad av jämställdheten, så löser det dig.

ayooo 6 jul 2016q

tobbAddol:

Män tenderar att vara överrepresenterade på de extrema ändarna av introversions/extroversions-skalan. Plus att jag tror att män överlag är mer "autistiska" i det att de inte är lika intresserade av ansikte-mot-ansikte-kommunikation som kvinnor. Det tror jag gör att mer män dras till ett innesittande och isolerat spelande. Fast det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att de personerna lider mer än någon annan.


Det blir väl kanske mer tydligt på killar att något inte riktigt är "som det ska", när man är mer åt det tystlåtna och försiktiga hållet, samtidigt som ideal-mannen på många sätt är raka motsatsen; självsäker, tar initiativ vid kontakt med motsatta könet osv. Den typen av diagnoser är också mycket vanligare bland killar, men det är väl lite tveksamt om det verkligen beror på att killar faktiskt är mer autistiska eller att tjejer helt enkelt är under-diagnoserade, eftersom den sortens avvikelser inte märks på samma sätt hos tjejer.

GeckoYamori 6 jul 2016q

Sgtpepper:

Det blir iaf inte bättre av att många spel bygger på dopaminonani och att de aldrig har ett slut (ranks/gear/drops etc)


Jag tycker den där aspekten är grovt överskattad och folk hakar upp sig på det alldeles för mycket (hur ofta har man inte hört absurda påståenden som att få en epic bokstavligen är samma som ett heroinrus?). Det är nästan uteslutande den sociala aspekten och kulturen driven av onlinespelare som står för långsiktigt beroende. Jag tycker det är viktigt att skilja mellan mekanisk och socialt beroende då de som inte har någon större insyn i spel inte verkar skilja mellan dem, och att även om båda är verkliga så manifesterar de sig på helt olika sätt. Det finns ju hur många singleplayerspel som helst som i princip inte skiljer sig nämnvärt från typiska MMORPG:n, men man ser ju aldrig folk fastna för dem i samma grad.

Ett bra exempel av ett spel som beskrivs som mekaniskt beroendeframkallande är Civilization och dess skrämmande effektiva "bara en tur till" psykologi där det inte är ovanligt att man fastnar i sessioner på 8-10 timmar innan man märker hur mycket tid man slösat bort. Men jag tror knappast det finns någon som skulle säga att det skapar ett sug som ständigt gnager i kroppen när man inte sitter och spelar det.

I ett spel som World of Warcraft fungerar beroendet på ett helt annorlunda sätt som jag inte skulle säga drivs direkt av själva spelet. Det är hela raidingkulturen och sociala dynamiken som kollektivt uppstått bland spelarna som är nyckelfaktorn här. Och det är ju som det redan har sagts här, att det för vissa fungerar som ett effektivt alternativ för att känna en slags social framgång och tillhörighet. Man vill ju bygga upp ett bra rykte för sig själv och känna sig respekterad av andra spelare. Det är ju därför det så lätt uppstår bråk och drama inom guilds, då det är det här som gjort det till mycket mer än bara ett spel.

Blizzard och andra MMO utvecklare har ju genom åren designat och balanserat om deras spel i syfte med att man inte ska behöva spendera lika mycket tid med att uppnå sina mål, men resultatet blir ju ofta istället att spelarna "korrigerar" denna förändring och flyttar deras målstolpar så att deras vanor inte behöver förändras med det. Det om något tycker jag ju pekar på att roten av problemet ligger i kulturen driven av människorna, snarare än spelet i sig.

Aerie 7 jul 2016q

GeckoYamori:

I ett spel som World of Warcraft fungerar beroendet på ett helt annorlunda sätt som jag inte skulle säga drivs direkt av själva spelet. Det är hela raidingkulturen och sociala dynamiken som kollektivt uppstått bland spelarna som är nyckelfaktorn här


Håller med, även om jag inte lirat WoW just själv. Även om det såklart kan finnas vissa som konstant strävar efter bättre gear så är det just det där sociala som är viktigast. Man gör det man tycker är skoj helt enkelt.

Jag lirar t ex Planetside 2, ett mmo(fps). Kanske inte världens populäraste lir men jag och många andra har hundratals om inte tusentals timmar i det. I det så finns det visserligen rank men är bara en siffra då ingen förbättring ges vid ny level. Det finns inga npc utan är endast pvp, det finns inge gear-loot att plocka upp och inga extra bra vapen att köpas. Ingen utforskning heller, dock finns det ett system med upplåsning av speciella skins och ett och annat vapen (som inte trumfar resten). Så vi lirar inte för ranks/gear/drops.

Så varför lirar vi?

För att uppleva roliga strider med varandra, både stora och små grupper. Att vinna & vara bättre än det andra laget. Varken mer eller mindre.
Samma går egentligen att applicera på t ex battlefield och cs med, men detta ligger lite närmare för mig själv.

Aerie 7 jul 2016q

Kan helt klart känna igen mig lite i de här problembeskrivningarna ovan.

Personligen kan jag iof tycka att jag ibland själv spelar på tok för mycket, speciellt dagar som jag är ledig. Är nog den första att erkänna det och tim-antalet skulle antagligen klassas som skadligt. Startar iof knappt ens datorn under dagar jag jobbar.

Det har egentligen varit så ända sedan slutet på högstadiet. Jag bryr mig bara inte om folk utan har en otroligt likgiltig inställning till folk i allmänhet och då sticker man inte ut på något sätt, plötsligt börjar det tyvärr blir det problematiskt.

GeckoYamori 7 jul 2016q

Aerie:

Även om det såklart kan finnas vissa som konstant strävar efter bättre gear så är det just det där sociala som är viktigast. Man gör det man tycker är skoj helt enkelt.


När det gäller att skaffa bättre virtuella grejer tror jag det är personlighetstyper som bryr sig extra mycket om statussymboler som är mer mottaglig för sådan typ av speldesign. När det finns folk som tror att de är bättre än andra för att de äger dyra sportbilar eller rolexklockor kommer det givetvis även att manifesteras i en virtuell värld.

Thomas_87 7 jul 2016q

Har egentligen inget att tillägga till diskussionen, vill bara tacka för en bra artikel, och även stort tack till Oskar Foldevi som tar sig tid att svara personligen på frågor vi ställer.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.