Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Sega 3D Classics Collection

SEGA 3D CLASSICS COLLECTION
(Nintendo 3DS)
Linus Lekander


Hur många Sega-samlingar behöver vi?


Det borde åtminstone vara så att vi har passerat gränsen för antalet nödvändiga Sonic the Hedgehog- och Altered Beast-konverteringar vid det här laget. Men det är inte de två spelen som gör Sega 3D Classics intressant, och det vet förmodligen redan du som läser. Den fullständiga listan över vad som ingår på kassetten ser ut såhär:


Altered Beast (Mega Drive)
Fantasy Zone 2 (Master System)
Fantasy Zone 2 (arkad)
Galaxy Force 2 (arkad)
Maze Walker (Master System)
Power Drift (arkad)
Puyo Puyo 2 (arkad)
Sonic the Hedgehog (Mega Drive)
Thunder Blade (arkad)


Det första som slår en är kanske att vissa av de här titlarna inte har funnits att köpa som 3D Classics på Eshop tidigare, eller att vissa av dem som har gjort det saknas. Det är till exempel fullt rimligt att svära lite över avsaknaden av Outrun här. Jag har gjort det, men det var innan jag lärde mig att en första del av den här samlingen redan har släppts i Japan – och innan jag fann en ny favorit i Power Drift.


Power Drift är en av två titlar som tidigare inte har sett varken Nordamerikas eller Europas ljus. Det är ett klassiskt bilspel-med-betoning-på-spel som sätter muskelminnet på prov. Varje varv är föredömligt kort och så svårbemästrat som det blir med höga hastigheter, plötsliga kurvor och tolv breda bakvagnar på en smal vägbana. Att spelet går så snabbt som det gör och samtidigt är så rikt på detaljer och specialeffekter är imponerande, inte bara för 90-talets hårdvara utan även med dagens mått mätt. Definitivt samlingens starkaste kort.


Puyo Puyo 2 är den andra rödlistade arkadtiteln i den här delen av världen, om än inte med riktigt samma sensationsnivå på återsläppet som Power Drift. I Europa har vi trots allt haft chansen att spela Mega Drive-versionen på Wii Virtual Console, eller annars kommit i kontakt med någon av de västerländska tappningarna Dr Robotniks Mean Bean Machine och Kirby's Avalanche. Eller den uppenbara inspirationskällan Dr Mario, då. Men även om just en arkadversion av Puyo Puyo 2 troligen har som störst affektionsvärde för Sega-puritaner är det samtidigt ett underhållande spel, där det snabbt gäller att öva upp sina komboförmågor för att besegra det i rask takt ökande datormotståndet. För raskt om du frågar mig, och kanske är det därför som jag föredrar just Dr Mario.


Som mest intressanta är alltså de här tidigare osläppingarna på kassetten, men M2 har också gjort ett gott jobb med att få till mer än bara bekväma portningar av de andra spelen. Även utöver själva treden.


Fantasy Zone 2 kommer till exempel i två versioner: en direkt från Master System, den andra en remake av arkadspelet med samma namn. Sagda omarbetning hade tydligen bara existerat som en Japan-exklusiv version till PS2 från 2008 innan det släpptes på Eshop som en del i 3D Classics-serien. Också detta lagom obskyrt, med andra ord. Men också ett av de roligare spelen.


Fantasy Zone är en rymdskeppsskjutare på sidan som i motsats till det mesta av sin konkurrens tagit fasta på allt som är gulligt. Färgerna är grälla (på ett bra sätt) och fienderna består av insekter, växter, sköldpaddor och snögubbar. Rymdskeppet i sig har vingar (såna som flaxar) och åker inte bara åt ett håll. Istället är det utforskning i båda riktningar som gäller för att besegra alla givna fiendebaser innan banornas bossar låses upp.


De två versionerna som ingår är tillräckligt olika varandra för att inte enbart hamna i kuriosafacket. Teknikens begränsningar gör att banorna behöver styckas upp med portaler i Master System-spelet, som också har en viss variation i fiendefaunan som gör den något enklare att besegra. Storasyskonet (det som är baserat på arkadspelet) är försett med ett aldrig-sinande-läge kallat Link Loop Land. Kul för den som gillar att stampa på samma ställe, men det är i avancemanget genom den febriga rymdfantasin som båda de här spelens verkliga tilltal ligger.


I konverteringen av Maze Walker får du en ny chans att spela ovanifrånäventyret som det ursprungligen var tänkt (om du av någon outgrundlig anledning inte har kvar ditt 3D-visir till Master System). Gissningsvis med en något bättre 3D-effekt nu, men Loadings retrorävar får rätta mig om jag har fel. Det speciella med detta är att spelet växlar mellan olika våningar med tydliga nivåskillnader, och att figuren du spelar som kommer närmare ögonen när den hoppar. Vissa föremål går bara att nå i det där utrymmet som du kan vifta med handen genom, och vissa befinner sig så djupt in i skärmen att figuren bara blir en liten plutt. Tyvärr blir spelet aldrig bättre än den fascination som detta väcker, eftersom banorna är enformiga och ovärda att börja om från noll på när olyckan är framme. Men att fascinationen ändå finns där, såhär många år senare och så sent i 3DS:ens livscykel, gör trots allt Maze Walker till en välkommen gäst.


Även ett så bekant spel som Sonic the Hedgehog har gjorts en aning intressantare genom att det har blivit föremål för viss historierevision. Sonics sentida spindash-attack har nämligen programmerats in även i det här första spelet (vilket bara har hänt tidigare på mobiler och någon obskyr Saturn-samling). På det stora hela är det hursomhelst bara ännu ett möte med ett stötigt och kluvet språngbrädespel som visserligen har en särskild charm, men som aldrig har kunnat mäta sig med sin främsta konkurrent. Vad du själv tycker om den saken har du, minst sagt, fått några chanser på dig att begrunda vid det här laget.


Till sist (nej, det finns inget mer att säga om det genomtrista Altered Beast) får vi med två flygspel som mest får representera teknikuppvisningar från förr, medan de i praktiken är rätt tråkiga att spela. Galaxy Force 2 är det mer tilltalande rent audiovisuellt, medan Thunder Blade är bättre anpassat till 3DS:ens styrplatta (som inte är särskilt analog i jämförelse med en typisk arkadstyrspak, än mindre de till flygsimulatorer). Båda gör hursomhelst oklanderligt bruk av treden som det anstår en samling med ”3D Classics” i titeln.


Och detta gäller för samtliga av spelen i samlingen, oavsett om de spelas ur sido-, ovan- eller bakifrånvy. Den sammantagna presentationen gör att den något spretiga uppsättningen spel ändå känns gedigen. Med Master System-versionen av Fantasy Zone 2 som enda undantag har jag hittills inte heller reagerat på några nedslöingar eller andra oönskade retroåkommor. Förutom justeringar av volym, språk och kontroller (snabbeldgivningen är guld värd) finns också möjligheten att spara var som helst i spelen, något som får de här gamla titlarna att tala direkt till oss på andra sidan millenniet. Oavsett om vi känner igen dem från när det begav sig eller inte.


Hur många Sega-samlingar behövde vi nu igen?


Jag är faktiskt förvånad över att jag tycker en till.


JA | NEJ
VARFÖR: En spretig men lyxig retrosamling. Och jag kan inte säga nej till Power Drift.
PLUS: Pixliga 2D-lager är fortfarande det som får 3D-funktionen att komma till sin fulla rätt.
MINUS: Om ryktet stämmer att det släpps en fysisk utgåva med både den första, andra och tredje samlingen i Japan i vinter, varför ska vi då köpa den här nu?

Relaterade bilder

Oskar Skog 9 nov 2016Visningar: 867 

Taggar: Sega 3D Classics Collection, Sega, Nintendo 3DS

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Amanaman 9 nov 2016q

"Treden", tog mig en stund att förstå att det var 3D:n du menade. I övrigt en bra recension.

Tobias Söderlund 9 nov 2016q

Trodde första treden var ett skrivfel. Insåg sedan att så ej var fallet.

:-)

Vet inte riktigt på vilket vis tekniska begränsningar skulle ha lett fram till den speldesign Fantasy Zone 2 till Master System har, men däremot anser jag det vara ett av konsolens tre västa shmups tillsammans med R-Type och Power Strike 2.

Och.

Möjligen ett av de svåraste shmup jag någonsin spelat.

lonian 9 nov 2016q

Vill gärna ha på ps4.

tryffel2 9 nov 2016q

Köpt för 199 kronor på gamestop. Kan man inte klaga på

Augustus 9 nov 2016q

Jag vill ha Forgotten Worlds, Ghostbusters, Moonwalker, Super Monaco GP och tönten Sonic kan lysa med sin frånvaro! 😃

Magnus Virdeborn 9 nov 2016q

tryffel2:

Köpt för 199 kronor på gamestop. Kan man inte klaga på


I butik? Erbjudande? Nypris?
EDIT: Hittade.

Wihlborg 9 nov 2016q

Galaxy Force 2~<3

Någon annan som har minnen av detta från Liseberg?

Tomas Engström 9 nov 2016q

Och om 1½ månad släpps den tredje samlingen i Japan [love]

Arvid Schultz 9 nov 2016q

Väldigt bra recension (glömmer ofta bort att påpeka sånt), precis i den smaken jag gillar. Kul att höra vad du tycker om alla spelen.

Jag skaffade också detta för 199 på Gamestop. Kanske ska man inte sätta samlingens kvalitet i relation till priset, men det känns som en stöld för denna summa. Jag är överraskad över hur kul jag har med detta, mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Tänkte innan att det var för få spel men känner nu att det faktiskt känns rätt matigt ändå.

Och för att låta lite svensk - det är rätt skönt med lagom. Hade 30 spel funnits här hade jag inte motiverats till att grotta ner mig i dem.

Delar även åsikten om att det är de mer obskyra (och inte nödvändigtvis bästa) spelen som är hela grejen. Hade nästan önskat att Sega samlat alla gamla arkadspel i flera samlingar istället för bara "lite random spel vi trodde skulle bli balla i 3D".

Finns också mer substans i spelen än man först tror. Små hemligheter och mycket att utforska, trots att det är arkadspel.

Power Drift är överlägset häftigast men Galaxy Force 2 tycker jag är lite underskattat. Överraskande snyggt och fräscht på 3DS.

Linus Lekander10 nov 2016q

Tack för responsen alla.

Tobias Söderlund:

t anser jag det vara ett av konsolens tre västa shmups


Menar du värsta eller bästa?

Angående tekniken som bandesigner: Det är ju förstås möjligt att det inte är detta som spelar in, men det kändes som en rimlig förklaring till att samma banor är så pass uppstyckade med portaler bara för att komma längre åt vänster eller höger på kartan.

Tobias Söderlund10 nov 2016q

Jag menar bästa, det är i mina ögon ett helt fantastiskt bra spel och jag har ännu inte spelat något liknande vilket gör att det förblir något av ett unikum... både som spel rent allmänt och vad gäller serien i stort.

Utan labyrintaspekten blir det ett helt annat spel (vilket nytolkningen till arkad/PS2 vittnar om).

Arvid Schultz10 nov 2016q

Vill också flika in att jag verkligen avskyr att man lagt in spindashen i Sonic 1.

Det är typ som om man skulle slänga in tanukidräkten i Super Mario Bros 1. Varför liksom?

Banorna är inte anpassade för spindashen och dessutom blir spelet betydligt lättare med den. Tänker exempelvis på Spinyard Zone, där "hålen" nu är extremt enkla att komma upp från. Eller fiender som skjuter projektiler, som tidigare behövde hoppas på, nu lätt kan snurras sönder på marken. LAME!

Sonic 1 är knappast min favorit i serien men gillar att det inte har allt som uppföljarna har och att det är lite saktare i sin design. Spindashen där blir bara...euuhh!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.