Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Elin Ekberg recenserar Gravity Rush 2

GRAVITY RUSH 2
(PS4)
Elin Ekberg


Kommer du ihåg? Ett rött äpple från himmelen. En utslagen flicka på marken. Staden Hekseville. Sorgen och saknaden efter försvunna nära och kära. Tiden som förflöt annorlunda beroende på hur högt eller lågt du befann dig i den här världen. På internet tävlade människor om att komma på den ena fantastiska förklaringen till den andra om hur allt faktiskt hölls samman. Minns du? Kat var namnet på flickan som vaknade. Var gravitationsdrottningen härstammade ifrån, eller varför hon hade kommit var två av frågorna som vi dock aldrig riktigt fick något tydligt svar på. Gravity Rush, när det släpptes till PS Vita en gång i tiden, var ett spel som bjöd på sparsmakat berättande. Vi fick hintarna, men mer i det som aldrig sades rakt ut än i det som faktiskt berättades. Ett spel som vågade vara stort och ha med ett oväntat djup i berättelsen. Åtminstone om man får tro alla de teorier som gick att finna på internet. Var Kat en krigardrottning som kom i syfte att erövra? Ett barn till någon av Skaparna? En äventyrerska som råkade hamna för nära solen? Efter alla försvunna skolbussar, alla slumrande gudar och förunderliga drömvärldar är det alltså dags att äntligen få svar på våra frågor.


Gravity Rush 2 har sedan länge marknadsförts som det spel som ska besvara Kats mystiska förflutna. Ge en klarare bild av hur allt hänger ihop. Få alla teoretiker på internet att tystna, en gång för alla. Eller, som den fantastiska sloganen lyder: vi ska vända upp och ner på allt som ni trodde er veta. Träffande, eftersom det trots allt rör sig om en spelmekanik som går ut på att vända upp och ner på miljöerna. Men – för att besvara den fråga som du ännu inte har ställt till mig: Ja, du ska spela föregångaren först. Har du inte gjort det är det tid att göra det nu. Antingen spelar du Gravity Rush Remastered som släpptes till PS4 för en tid sedan, eller så letar du upp någon sammanfattning av historien på internet (det sistnämnda kan du göra ändå – många av tolkningarna är oerhört fascinerande). Gravity Rush 2 fortsätter äventyret från det första spelet och bryr sig alla gånger inte alls om att förklara kära, och ibland inte så kära, återseenden. Det förväntar sig att du vet vad som har hänt.


Efter den slutgiltiga sammandrabbningen i det första spelet dras Kat, Syd och Raven med i en gravitationsstorm. Kat och Syd vaknar sedan upp skeppsbrutna tillsammans på en främmande plats, men räddas av gruvkoloniledaren Lisa. Hon låter Kat och Syd bo på kolonin, i utbyte mot att man drar sitt strå till stacken. Vill man äta, då behöver man göra rätt för sig. Den här flygande gruvkolonin livnär sig nämligen på malm och mineraler som endast går att finna i de allra lägsta skikten av världen. Oerhört förrädiska platser dit vanliga människor inte söker sig. Med tiden dras också Kat in i konflikten mellan gruvkolonisympatisörer och det maktgiriga Rådet som styr de flygande civilisationerna med järnhand.


Jag tycker att det märks att utvecklaren SIE Japan Studios har blivit säkrare som historieberättare, att man inte längre har suttit med samma begränsningar eller pressats att ge ut sitt spel på samma sätt som i fallet med föregångaren, då man i Gravity Rush 2 framför allt ger tid åt att berätta sin historia. Händelseförloppen rusas inte igenom och det finns gott om tid att andas där emellan. Det gör även så att jag hinner att skapa bättre band med spelets olika huvudpersoner, framför allt nya tillskott. Fler sidouppdrag som involverar huvudkaraktärer låter mig också lära känna dem bättre. Mycket är också tack vare att Gravity Rush 2 är ett längre spel. För den som vill samla, grinda sina förmågor till bristningsgränsen, klara alla utmaningar och olika sidouppdrag samt utforska varje vrå av den här magnifika världen väntar en speltid som konkurrerar mot rollspelen av idag. ”I shit you not”, som man säger.


Det ska dock tilläggas att berättandet inte håller hela vägen och att det speciellt i slutakterna introduceras inslag och karaktärer i historien som utvecklarna gärna hade fått lägga lite mer tid åt.


Som den gravitationsdrottning som Kat är har hon en framstående förmåga att vända upp och ner på tillvaron. För du förstår, när det gäller att falla och trilla omkull har varken Lara Croft eller Nathan Drake någonting att komma med om vi ska jämföra. Kat kan inte flyga, vilket är lätt att tro, däremot kan hon kontrollera gravitationen. Genom att ändra på den så kan hon sedan ”falla” åt vilket håll hon vill. Uppåt. Neråt. Åt sidan. Du som spelar fäster gravitationen mot en hållpunkt och sedan vänds tillvaron åt det hållet. Och Kat faller. Åt alla håll och kanter. Det gör det väldigt fascinerande att utforska den här världen, då Kat förstås kan promenera upp på väggar, under tak eller broar, som om det vore naturlag. Ska du smyga dig förbi ett gäng vakter utan att bli sedd? Bara att strosa på underifrån. Befinner sig ditt mål högt, högt upp i himmelen? Endast att trilla dit. Att trippa runt, leta efter mineral (varför man prompt ska ner på farliga platser för att leta efter den förstår jag inte, skatterna verkar ju finnas överallt i städerna där det är tryggt) hör till något av de mest rogivande tidsfördriv som man kan tänka sig. Går att ägna timmar åt det. Lätt. Och sedan sitter man där och det har blivit natt och allt för sent. Igen. Den är märklig, den här känslan. Den av frid och lugn. Den av att kunna färdas var som helst. Får mig att tänka att jag aldrig mer vill sitta instängd i en bil igen i vilket open world-spel som helst. Att om nästa GTA inte låter mig ändra på gravitationen, då är det inte för mig.


Platserna som Kat färdas genom andas av japanska animéinfluenser och får mig många gånger att tänka på Studio Ghiblis filmer. Det är kanske inte riktigt sant, inte helt och hållet, och är kanske mer sant för någon som mig som inte har någon bred erfarenhet av japansk animé bakom mig, men faktumet frångår inte att det fortfarande rör sig om väldigt vackra miljöer, som i sina finaste stunder får mig att dra liknelser till tecknad film. Färgglada, starka och förtrollande färger samsas med mörka och sorgsna och dystra. På bottenskiktet, där fattigdomen knappt har råd att betala för värmen, promenerar jag runt bland träkojor och skrot, sådana som ligger ovanpå varandra på små öar. Människorna här är dystra. Saknar framtidsutsikter. Nedstämt absolut, men det ligger ändock någonting vackert i hur det målas upp. Musiken är lugn. Luften dov. Mineralen finns överallt. Rosa och skimrande. Det enda inslaget av färg. En tragisk plats. Men en vacker plats. Det är långt upp till marknaderna där livet är sprudlande och färgerna är starkare. På grund av hårdvaran kunde föregångaren vara ett rätt tomt spel, fastän det försökte måla upp storstadsliv. På uppföljarens gator är det däremot liv och rörelse. Det slår mig att jag ibland mycket hellre föredrar att gå runt och njuta av de fina miljöerna på nära håll istället för att titta på allt från avstånd.


Högre upp i världen har vi dem rika kvarteren, där människorna som inte riktigt fattar lever. Det är också här som jag inte trivs lika mycket att titta på det från nära håll. Inte på grund av rikedom kontra fattigdom, utan för att det är här som det märks som allra mest att spelet också har varit menat för PS Vita en gång i tiden. Den tekniska biten här är inte riktigt lika bra gjord som i spelets övriga miljöer. Rätt åt de ignoranta rikemanskrösarna, med andra ord. De som slösar på värmen för små, onödiga saker när stora delar av staden fryser. Men i det stora hela är Gravity Rush ett mycket vackert spel som målar upp en trolsk och spännande värld. När jag slutligen får gästa staden Hekseville igen och tillåts promenera runt bland ljusen av neonskyltarna i exempelvis nöjesdistrikten, då går det slutligen inte att komma ifrån känslan av att … ja, så här, precis så här, skulle föregångaren ha sett ut för att göra det rättvisa. Wow. I shit you not.


Striderna fungerar som i föregångaren och dras med samma problematik. Numera hör även vanliga människor till fiendefauan, liksom robotar och annat, men det är fortfarande sparkandet som står i fokus. Även om det också går att använda gravitationen åt att lyfta upp vad som än finns i omgivningen för att sula iväg – stenar, andra fiender, grisar, blomkrukor osv. Något som jag mycket hellre utnyttjar än att slänga mig upp i luften, markera närmaste fiendes svaga punkt för att sedan fara iväg mot den. Kat flyger inte. Kat faller. Fallande personer beter sig långt ifrån som Supergirl i luften. Någon som ramlar runt är inte alltid så smidig, liksom. Ibland kan jag få till det och då ser det otroligt snyggt ut när jag slåss i luften. Kanske litet rörigt, men snyggt. Men lika ofta far Kat iväg åt fanders och jag tappar uppfattningen var hon befinner sig i relation till alla andra. Det ser bra dumt ut. Det känns bra dumt också. Mötena med spelets fiender hör dock sällan till de knepigaste partierna, så det blir måhända aldrig ett frustrationsmoment. Och det är kul att slänga blomkrukor på folk. Eller folk på folk.


Det som dock blir ett frustrationsmoment är när det går på tid, eller att jag måste hinna före någon annan till en viss plats. Kat flyger som sagt inte. Hon faller. Viss skillnad. För att byta riktning måste hon falla åt ett annat håll. Och fastnar vid allt som hon råkar röra vid. Snuddar jag vid en vägg, då tror hon att jag vill att hon ska gå på den. Liksom hon lika gärna kan fara iväg åt andra håll än vad som är menat. Det här är ett sådant där spel där det faktiskt är tillåtet att skylla på kontrollen och det är inte det minsta lögn. Alla typer av valfria race har jag av den anledningen blivit tvungen att avstå från. För sinnesron, här hemma. För det går bara inte för mig, kontrollen är alldeles för oprecis och omöjlig för mig för att det ska gå smärtfritt till och jag blir bara så arg när jag försöker. Det spelar ingen roll hur många gånger jag intalar mig själv att jag är lugnet och friden självt. Jag sitter ändå där och fluktar på könsorden efter att den nedrans pippin vunnit över mig för den tusende gången. Associerande med alla ”jag-ska-hitta-dina-ägg-och-krossa-dem-hot” som jag kan komma på (jag är en ganska harmonisk människa, egentligen).


Men jag misstänker att nästan ingen kan tävla mot de här fåglarna utan att bli åtminstone litet hatisk av sig.


Samma gäller merparten av bosstriderna. Samma gäller att utvecklarna fortfarande återanvänder samma karaktärsporträtt vid dialoger och samma gäller ”buggen” att Kat kan dö lite när som helst av ingenting när hon befinner sig i luften. Allt det här tillsammans indikerar någonting. Minns du? Jag gör det, nämligen.


Alla irritationsmoment som föregångaren drogs med.


Inte mycket har förändrats, på så sätt, men det var som jag trodde. Man kan inte erbjuda en solen och tro att det inte följer med i alla fall ett enstaka par skönhetsfläckar.


JA | NEJ
VARFÖR: Ett lätt spel att ”falla” för.
PLUS: Jo, då. Visst väcker det samlarmanin inom en. Tillsammans med en sagolik värld som ständigt fängslar, ständigt berör.
MINUS: Kontrollen underlättar långt ifrån i tighta situationer. Jag tittar åt kameran och den svarar: Nä du, det där får du allt sköta själv.

Relaterade bilder

Oskar Skog10 jan 2017Visningar: 1274 

Taggar: Gravity Rush 2, Sony, PS4

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

oPhoEniXo10 jan 2017q

Det här ser jag fram emot!

Spelinfon till höger verkar lite fel, men jag verkar inte kunna spara några ändringar.

Daniel Eyre10 jan 2017q

Ett av de vackraste spel jag någonsin upplevt. Det känns som en dröm, bokstavligt talat. Åtminstone efter den sega inledningen.

lonian10 jan 2017q

Väntar tills prisnivån blir som första spelet.

Karmosin10 jan 2017q

Testade demot och det som jag kände var bättre var striderna och grafiken, vilket är bra. Tror inte att detta kommer klicka fullständigt med mig, likt det första.

Kleti10 jan 2017q

Riktigt mysigt spel som påminner om den fina animefilmen TekkonKinkreet.
Hoppas fler stödköper spelet.

Xeno110 jan 2017q

Tankar demot. Spelade lite på vitan men inte tillräckligt för att bilda mig en uppfattning.

Kanske ska norpa det till PS4 för ynka 120kr på rean.

Elin Ekberg10 jan 2017q

Daniel Eyre:

Ett av de vackraste spel jag någonsin upplevt. Det känns som en dröm, bokstavligt talat. Åtminstone efter den sega inledningen.


Jag gillade inledningen! Det ger lite kontrast till föregångarens historieberättande, men jag håller med om att det är ett väldigt fint spel. Om inte kvaliteten hade varit varierande så hade det nog varit ett av dem allra finaste spelen till den här konsolgenerationen.

Zamorano1610 jan 2017q

Bra recension som vanligt! Men rubriken? ;)

Elin Ekberg11 jan 2017q

Zamorano16:

Men rubriken? ;)


Ja, jag vet. Det var så lite så [cool]

Joakim Kilman11 jan 2017q

Ville så gärna gilla det, men det gick inte. Första spelet funkade bättre för mig, nyhetens behag och mysteriet som fick mig att spela vidare.

I tvåan dör det med den genomusla uppdragsdesignen. Fetch quests och trista fiendearenor så långt ögat kan se.

Men det är fint att titta på. Det är det.

Magnus Virdeborn11 jan 2017q

För den som undrar hur Kat får på sig sina kläder så har skaparen svarat på detta via Twitter:

KenRyushadouken11 jan 2017q

Kommer köpa när det droppar i pris om ett par veckor. Last Guardian kraschade nästan 50% efter 3 veckor. Nästan samma sak med FF XV.

Mariostar12011 jan 2017q

när släpps spelet ?

Oskar Skog11 jan 2017q

Mariostar120:

när släpps spelet ?


18 januari här i Europa.

gadwin12 jan 2017q

Dags att dra iväg en förbokning minsann, vill ha detta på skiva. Några minuter med demon var egentligen allt jag behövde, fantastisk känsla och atmosfär.

Joakim Kilman12 jan 2017q

Magnus Virdeborn:

För den som undrar hur Kat får på sig sina kläder så har skaparen svarat på detta via Twitter:


Undrar folk det?

Magnus Virdeborn12 jan 2017q

Joakim Kilman:

Undrar folk det?


Cosplayers kanske? Och japaner.

raz86812 jan 2017q

Provade demon men tyckte inte alls det verkade vara något speciellt. Men har förstått att ettan varit väldigt hyllad.

Joakim Kilman12 jan 2017q

Magnus Virdeborn:

Cosplayers kanske? Och japaner.


Mmm. Blev informerad att det dykt upp nån tråd om det på Neogaf så det kanske kom därifrån. Kändes lite udda att det var en grej just med Kat. Aldrig tänkt på att hennes kläder skulle vara extra svåra att få på, men det kanske de är.

Magnus Virdeborn12 jan 2017q

Sony har aldrig haft en konstant maskot, men jag tycker att Kat är den bästa av dem de haft. Hade velat se mer av henne i marknadsföringssammanhang.

V5er18 jan 2017q

Blev ett köp av detta efter att ha provat demot. Så jäkla kul! [love][love][love]

V5er18 jan 2017q

Använder tydligen ett intressant renderingsläge på PS4 Pro där geometrin renderas i 2160p (4K) medans shaders och sånt renderas i 1080p vilket passar spel med sådan grafikstil som Gravity Rush 2 har.

Elin Ekberg18 jan 2017q

Kan ju vara värt att inflika att jag har spelat det här på en PS4 Pro (idag är det i och för sig svårt att säga om spelupplevelserna blir bättre eller sämre beroende på vilken av konsolerna man sitter på - eftersom olika spel upplevs olika).

V5er18 jan 2017q

Jag tycker ni borde skriva i recensionen vilken version av PS4 ni testat spelet på.

Elin Ekberg18 jan 2017q

V5er:

Jag tycker ni borde skriva i recensionen vilken version av PS4 ni testat spelet på.


Det har du alldeles rätt i!

V5er19 jan 2017q

Trodde inte jag skulle ha så här kul med spelet. Vettiga motionkontroller för dem som vill spela med det (går naturligtvis att spela utan det också).

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.