Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Robert Larsson recenserar Ys Origin

YS ORIGIN
(PS4 (testat) PS Vita, Windows)
Robert Larsson


Ys är en rollspelsserie som portionerats ut på en mängd olika format genom åren. Detta faktum har gjort att jag inte riktigt orkat sätta mig in i allt det som Ys verkar ha att erbjuda. Den enda delen som jag faktiskt har spelat sedan tidigare är Ark of Napishtim och det fann jag vara mycket underhållande, något som naturligtvis gjorde att jag suktade efter mer. Länge trodde jag att det skulle bli mitt enda möte med Ys, men lyckligtvis har serien nu börjat sprida ut sig på plattformar som jag äger och det i sin tur har gjort att jag äntligen kunnat utforska mer av utbudet.


Först på tur står Ys Origin som nu har portats från Windows till PS4 och PS Vita av Dotemu, ett företag som består av ett gäng passionerade individer som specialiserar sig på att ge ut gamla spel till nya format. En konvertering av det här slaget får väl anses vara en kulturgärning och jag är inte sen på att stödja den här typen av beslut. Sonys maskiner är väl också gissningsvis en bra plattform för att introducera Ys till nya människor, då det finns en ganska stor publik där som gillar den här sortens rollspel.


Ys Origin är ett actionäventyr av den japanska skolan. Det har ett kvickt upplägg med mycket fokus på snabba och intensiva strider, uppgraderingar av olika sorter och mycket handling och dialog. Det går även att hitta ett flertal specialförmågor som expanderar uppsättningen av attacker utöver de vapen som hjältarna använder. Fienderna anländer i drivor och det gäller att vara på tårna och röra sig med lättfotade steg om man ska ha en chans, åtminstone på de högre svårighetsgraderna. Det höga tempot är något jag uppskattar väldigt mycket och inte en enda gång känns det som att spelet stannar upp, varken i sin berättelse eller spelupplägg, utan det är full fart som gäller från första början.


Handlingen kretsar kring det legendariska landet Ys, som en gång var en välmående plats som styrdes av de heliga gudinnorna Reah och Feena. En vacker dag invaderas Ys av ondskefulla demoner som förstör allt i sin väg och för att skydda sig själva så söker människorna skydd på en helig plats som kallas för Solomon Shrine. För att undvika total katastrof med förintelse som följd så framkallar Reah och Feena en besvärjelse som gör att Solomon Shrine lyfter från marken och placerar sig högt ovanför himlen, ovanför hotet på markplan. Demonerna vägrar dock att ge sig, utan reser ett gigantiskt torn som gör att de kan nå den heliga platsen. Till råga på allt försvinner Reah och Feena in i tornet utan någon egentlig förklaring. En sökpatrull beståendes av heliga riddare och magiker samlas på plats i tornet för att leta reda på dem och det är nu upp till dig att rädda dagen.


Ys Origin är alltså en prequel och berättar således historien om hur Ys kom att bli, och vad som leder upp till resterande delar av serien. Det är också det första att inte inkludera Adol Christin, som är den huvudsaklige protagonisten i alla spel om Ys.


Majoriteten av Ys Origin utspelar sig som sagt i ett avlångt torn som man måste klättra upp till toppen av. Det består av flera olika nivåer, alla med varsitt egna distinkta tema, och variationen emellan dem är väldigt bra. Ett flertal av banorna representeras av olika klassiska element såsom eld, vatten och sand, där varje del av tornet avslutas med en tillhörande boss.


I början finns det två spelbara karaktärer att välja mellan, med en tredje hemlig som låses upp när deras respektive kampanjer avslutats. Yunica Tovah är den lilla tjejen med glad entusiasm och stort hjärta (och en stor yxa) som gärna går in i närkamp med antagonisterna. Hon har de bästa specialattackerna också och är ett bra förstaval. Hugo Fact är den dryge och bittre magikern, som hellre slåss på avstånd med hjälp av magi. Han är lite annorlunda och kräver lite mer tålamod, speciellt om man som jag, bekantade sig först med Yunicas mer direkta angreppstaktiker. Oavsett vilken man väljer så är bägge stilarna väl avvägda för att erbjuda så mycket variation som möjligt för spelaren.


För att få tillgång till hela handlingen rekommenderas det att man spelar igenom det med alla tre karaktärer. Deras vägar korsas ibland mellan varandra, men tyvärr hänger inte mycket av händelserna ihop med vad som händer våra olika hjältar. I Yunicas saga, där vissa delar involverar Hugo, så spelas dessa tyvärr inte alls ut likadant när man sen spelar med honom. Detsamma gäller för den tredje hemliga karaktären. Den övergripande handlingen gäller för alla, men det är många detaljer som ändrats för att enklare kunna passa narrativet för respektive person, och jag kan tycka att det är lite lojt av utvecklarna att de inte lyckas väva ihop det snyggare. 


Ys Origin har också en tendens att bli väldigt långrandigt, speciellt efter två rundor med Yunica och Hugo. Det är visserligen ett kort äventyr, runt 10-15 timmar beroende på hur snabb du är, men när det mesta av spelet bara går ut på att hacka sönder fiender och engagera sig i mellansekvenser blir det rätt tröttsamt tillslut. Variationen i upplägget skiljer sig inte mycket, utan allt handlar om att klättra till toppen av tornet så snabbt det bara går, med endast små möjligheter till avstickare. Det är alltså tunt med utforskning, tunt med pussel och tunt med saker att göra annat än att döda demoner på löpande band och samla erfarenhetspoäng.


En annan ojämn aspekt är musiken. Vissa låtar är väldigt bra och tempofyllda, och sätter igång all action på ett underbart sätt, medan andra är lite generiska och mest lutar åt öronbedövande J-rock med ylande elgitarrer som följd. Även bossarna är lite upp och ner. Många kräver fingerfärdighet och skicklighet att få ner, vilket är vad jag eftersöker, medan andra mest handlar om hur hög level man har så att man tål tillräckligt med stryk då arenan är alldeles för liten för att smidigt kunna manövrera förbi bossens attacker.


Trots det kan jag ändå rekommendera Ys Origin för de som gillar genren. Jag har ändå haft ganska kul med det, trots många tillkortakommanden. Det höga tempot gör att det känns som man alltid är på språng, att det alltid är något som händer runt nästa hörn. Grafiken är dessutom väldigt fin på sina håll, även om vissa av miljöerna är ganska så detaljfattiga, och handlingen är relativt bra och välskriven. Det vanliga troperna är självklart närvarande men det jag fann bäst med berättelsen var skildringen av karaktärerna och deras betydande utveckling från början till start.


Yunica går från en tvivlande liten flicka som nyligen blivit rekryterad av de heliga riddarna av Ys, till en självsäker kvinna som är så lojal till sitt uppdrag att hon kan tänka sig att dö för det. Hugo går från en narcissistisk och dryg ensamvarg, till att förstå värdet av samarbete och kärleken från de som finns runtomkring honom. Alla karaktärer har sitt eget ark, de börjar någonstans och slutar någonstans, och det är det som är styrkan i berättelsen.


Ys Origin gör att jag vill dyka ännu längre ner i serien. Det är inte lika bra som Ark of Napishtim, men hur det står sig mot andra delar kan jag inte svara på. Det är ändå ett trivsamt litet äventyr som trots en del brister ändå levererar en gemytlig upplevelse.


JA | NEJ
VARFÖR: Ys Origin är ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med den här klassiska serien. Det tillför inget nytt inom action-rpg, men är ändå ett solitt bygge med fartfyllt tempo som ger valuta för pengarna.
PLUS: Yunica Tovah är en av dem bättre karaktärerna jag bekantat mig med på sistone i rollspelsväg. Hon har en härlig personlighet och mycket karisma, och dessutom med ett bra sving i yxan. Klart bästa med spelet.
MINUS: Fiendefloran är av lite bristande kvalitet. Det är mest upprepande designer på redan existerande modeller. Saknar också utforskandet som fått ge vika till förmån för ett rakare och mer enkelspårigt upplägg.

Relaterade bilder

Oskar Skog19 mar 2017Visningar: 982 

Taggar: Ys Origin, Xseed, Falcom

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

RetroFanatic19 mar 2017q

Hmmm. Hugo Fact. Dold text: Hur är han relaterad till Dark Fact?

Har bara testat Ys Origins lite grann på PC men då började jag med magikern.

Tobias Söderlund19 mar 2017q

Ibland känns det som att Oath in Felghana dödade serien för mig.

För att det, just då, var så sanslöst bra att det kändes som att inget kunde bli bättre.

Prövade Origin när det var nytt, men kom av mig och hittade aldrig tillbaka. Det lilla jag hann med uppskattade jag, men ställde mig lite skeptisk till detta med att hela spelet utspelade sig i tornet. Annars har ju serien en förkärlek till att erbjuda stor miljömässig variation, fast så som du skriver så verkar det ju lyckas med det ändå inom ramarna fär tornet.

Måste spela detta ordentligt någon dag.

Vilken svårighetsgrad har du kört på? Finns Nightmare?

Robert Larsson19 mar 2017q

RetroFanatic:

Hmmm


Han är relaterad, men det är inget som det grävs vidare i här. Efter lite snabb research så elaboreras det mer i Ys 1: Ancient Ys Vanished.

Tobias Söderlund:

men ställde mig lite skeptisk till detta med att hela spelet utspelade sig i tornet.


Var också skeptisk i början, men miljövariationen är helt okej. Det har dom lyckats rätt bra med för att bara utspela sig ett avlångt torn. Trodde det skulle vara värre.

Tobias Söderlund:

Vilken svårighetsgrad har du kört på?


Kört på Normal och Hard.

Tobias Söderlund:

Finns Nightmare?


Ja, men det blir inte tillgängligt förrän man har klarat det med alla karaktärer. Tänkte skulle testa det när jag klarat Nier.

Karmosin19 mar 2017q

Som stort fan av Legend of heroes serien så tyckte jag alltid det var synd att historierna och karaktärerna inom YS-spelen överlag är så svaga.
Det är nog därför Ys Origins är min favorit i serien, för även om handlingen på många sätt är simpel så är karaktärerna så mycket mer engagerande än den rödhåriga träplankan man dras med i de andra spelen.

Älskar Yunica, förmodligen för jag har alltid älskat underdogs, folk som är handikappade i strid för att de inte har förmågor som alla andra har, men ändå klarar det i slutändan. Rock Lee i Naruto är ett annat bra exempel.

Marow19 mar 2017q

Ys Origin är ett av mina favoritspel och snäppet vassare än Felghana för mig, mycket då jag uppskattade handlingen mer än jag väntade mig. Spelade också igenom spelade med alla karaktärer utan att ta paus bara för hur roligt jag hade och insåg hur mycket skickligare jag blivit.

Vill minnas det finns utforskning då det behövs föremål för att ta sig vidare, samt avstickare som leder till användbara items? Men kanske minns fel på den punkten. På samma sätt har jag svårt att relatera till att du påstår att vissa bossar endast kräver hög level istället för skicklighet. Men alla tycker olika.

Tobias Söderlund19 mar 2017q

Det brukar vara en grej detta med levels, vapen och bossar.

Oftast finns det en gräns man måste över för att överhuvudtaget kunna åsamka skada... men när man väl kan det står det alltid mellan att 1. gå skicklig och sänka skiten trots att det tar tid eller 2. fixa fetare vapen och högre level så att det blir lättare.

Spelar alltid på Nightmare och har upplevt i princip samtliga bossar (Napisthim, Felghana och det jag spelat av Origin) som välbalanserade. Har för mig att Origin fick beröm just för dess bossar när det var nytt, men kan ha drömt det. Felghanas bossar vill jag minnas som asfeta från början till slut.

Karmosin19 mar 2017q

Tobias Söderlund:

Har för mig att Origin fick beröm just för dess bossar när det var nytt, men kan ha drömt det. Felghanas bossar vill jag minnas som asfeta från början till slut.


Gillar speciellt att de väl utnyttjar 3D'n i Origins mer än av det jag sett i resterande spel. Vissa större bossar kräver att du hoppar upp på dem och dylikt. Tror nog att detta överlag också är spelet i serien som har mest plattformiga element. Fungerar förvånansvärt bra tycker jag.

Robert Larsson20 mar 2017q

Marow:

Vill minnas det finns utforskning då det behövs föremål för att ta sig vidare, samt avstickare som leder till användbara items?


Ja, det är sant att det finns ett par användbara föremål man måste hitta för att avancera vidare, och att det är lite vägar hit och dit man måste ta för att hitta dom, men kände ändå aldrig att det handlade om något utforskande för min del. Tyckte det mesta låg framför fötterna på mig och att det fortfarande var ett ganska linjärt upplägg, att det handlade om att ta sig till toppen så fort som möjligt. Var säkert mest för att nivådesignen på tornets alla våningar var så kompakt och litet, och att tempot var så högt. Men det är lite klumpigt formulerat av mig inser jag, borde nog skrivit att det finns små medel till avstickare istället för inga avstickare alls. Ska ändra det.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.