Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Loading besöker Final Fantasy XIV Fan Festival i Frankfurt

FINAL FANTASY XIV FAN FESTIVAL
(Reportage)
Daniel John Johnsson


Det finns en oskriven regel för artikelskrivande att man inte ska nämna personer i texten som man sedan inte kan bildsätta. Men ibland händer det ändå att det är just en sådan människa som man bär med sig när man sitter med pennan i hand och blickar tillbaka. En människa som lyckas kommunicera en känsla så väl trots omständigheterna. Jag sitter i det publikhav som samlat sig framför stora scenen under Final Fantasy XIV Fan Festival i Frankfurt, det är den sista av flera tillställningar som sedan utannonseringen av nya expansionen Stormblood varit på en världsturné genom USA, Japan, Storbritannien och nu Tyskland. En sammankomst tillägnad fansen som, efter att ha betalat för en dyr inträdesbiljett, får möjligheten att umgås med likasinnade från hela världen, få de senaste nyheterna, ta selfies och autografer av teamet bakom spelet och förstås spela tillsammans på det hundratal datorer som står framme. Där jag sitter, någonstans i mitten framför scenen, är jag omringad av människor av alla möjliga olika etniciteter och svanslängder. Människor som samlats under just dessa premisser.


Ingen sitter vänd mot scenen, snarare är de vända mot varandra, petandes på varandras gulliga mössor och andra utklädnader, samtidigt som de pratar förhoppningsfullt om vad som kommer att visas under den stundande presentationen. En presentation som spelets producent tillika regissör Naoki Yoshida snart ska komma att öppna genom en göra entré i full samurajmundering. Men mer om det senare.


Det är nu bara några minuter kvar tills det ska bli dags. Och till vänster om mig sitter en person som jag inte riktigt lyckas fånga upp efteråt. Men där och då följer jag honom noggrant. Det är en yngre kille, kanske i sena tonåren eller tidiga tjugoårsåldern. Han pratar inte engelska, vilket också är anledningen till varför mina närmanden gick om intet. Men vi lyckades i alla fall slå fast att han kommit ifrån Japan, åtminstone tror jag att så var fallet..


– Japan?
   Japan!


Han är här själv och vi har nu kommit att dela det här synfältet framför scenen efter att jag valt att inte sätta mig på den reserverade presstolen för media utan istället tagit mig ut bland besökarna. Det är trots allt en festival som handlar om dem.


Han sträcker ut sig där han sitter. Jag föreställer mig att han kanske inte riktigt kommit över den långa flygresan hit, med sin okammade frisyr, och med armarna vilandes övar varandra på bröstet, och med benen bredbent placerade under stolarna framför. Jag tänker mig vidare att han kanske inte ens haft tid att ta in på hotell för att byta om då han har en alldeles för stor svart jacka på sig. Det finns kort sagt en hel del projicerad igenkänning där från mitt eget kringflackande under åren.


Jag ska inte försöka mig på att stava det som jag uppfattade hans namn som, så låt oss istället kalla honom för Cloud.


När det är fem minuter kvar till presentationen bestämmer sig Cloud för att ropa ut i ett passionerat vrål. Det har precis börjat spelas upp ett krigsosande soundtrack i lokalen och han lyckas inte längre hålla sin entusiasm inne. Han drar av några snabba dansrörelser medan han ändå håller på.


Och så börjar trailern.



Det glädjerus jag nu har omkring mig finner jag inga ord för. Det är hejarop, applåderande, impulsiva rörelser, en tappad haka och sannolikt även ett par personer framför oss som tänker att barn på flygplan kanske inte är en så dum idé ändå.


Han är förstås inte ensam. Det sitter några hundra Cloud i den här publiken.


Efter kippar han efter andan och innan våra vägar skiljs genom några obekväma försök till gester tittar han på mig, som hunnit skriva ned två sidor av oläsbara anteckningar på papper, och säger "This was nice" samtidigt som han blygt sätter blicken i golvet.


Jag är vigd att hålla med. Det är alltid fint att se kärlek hända.


Mina egna erfarenheter av Final Fantasy-serien är begränsade. Precis som alla andra innebar det sjunde spelet i serien att ögonen kom att öppnas för en helt ny genre, men jag var aldrig en av dem som sedan fortsatte. Tjugo år efter det spelet har jag till och från kommit att doppa en tå här och var i vad som erbjudits, men med handen på hjärtat har rollspel för mig mer kommit att handla om västerländska motsvarigheter. Det var därför som jag med stor förvåning föll pladask för just Final Fantasy XIV. Det är ett spel som målar upp en stor sagolik värld där det ständigt väntar nya äventyr, människor, och mysiga ljudslingor.


Samtidigt har min tid med spelet blivit begränsad. Delvis för att jag inte känner att tiden finns för att lägga speltimmarna på ett och samma spel, delvis för att jag i och med den inställningen också hellre lägger pengarna på flera spel än att stå för månadsavgiften som det här spelet för sig med. Men jag minns stunderna med spelet allt för väl och jag hoppas kunna återvända till det någon gång inom den snara framtiden. Kanske nu i samband med att testa-på-versionen av spelet inte längre har någon tidsbegränsning.


FFXIV Fan Festival i sig var något som kom till liv inför lanseringen av spelets första expansion, Heavensward, för tre år sedan. Med ännu ett nytt tillägg under utveckling såg teamet sin chans att fråga Square Enixs VD, Yusoke Matsuda, om att få åka på ännu en PR-världsturné som ursäkt för att igen få komma ut på vägen och träffa sina fans (och leva ut sina andra drömmar på scen).


Under festivalens två dagar får besökarna ta del av paneler med namn som Masayoshi Soken, Nobuo Uemetsa och Toshio Murouchi. Samtal som visar sig gå från att vara väldigt djupgående analyser av hur spelutveckling fungerar till att plötsligt komma av sig helt där de inblandade glömmer bort sig och istället börjar skoja om alkoholkonsumtionen på Squaresoft under 90-talet eller långa anekdoter om hur teamet samlas runt en datorskärm för att bestämma hur tjockleken på kvinnolår i spelet ska vara. Ett beslut som Naoki Yoshida själv inte kunde känna sig helt bekväm med att delta i.


– Jag kunde inte säga vilken som var min favorit, för då hade ju hela teamet fått reda på vad min fetisch är. För mitt val hade ju såklart inte hamnat på den bästa designen utan vilket lår jag gillar mest, säger han från scenen.


Naoki Yoshida har sedan länge blivit en frontperson för spelet som genom sina många "A letter from the producer"-utskick väldigt öppenhjärtat delat med sig om utvecklingen av spelet så väl som att bemöta kritik som kan ha uppstått från spelarbasen. Hans öppna famn är något som märks av tydligt från scen där han mest skruvar på sig åt seriösa frågor som panelledarna delar ut och istället vänder sig till publiken för att skämtsamt dela med sig av någonting löst förknippat, men betydligt roligare, än vad det just frågats om.


Han är också vår nästa gäst i intervjuserien "Loading möter" där han pratar mer om Stormblood-expansionen och tiden efter festivalen. Något att se fram emot med andra ord.


Att det här teamet består av en bunt karaktärer som trivs i strålkastarljuset är tydligt. Och de faller tämligen långt utanför ramen av den stereotypiske spelutvecklaren där ute. Det är trots allt personer som efter presentationerna följer upp med att själva stå på scen och leverera svettdrypande rock-koncerter. Samma besökare som en timme tidigare tappat andan över att se en simmande Chocobo (möjligheten att dyka introduceras i och med den kommande uppdateringen) står senare med sina armar flygandes, framför exakt samma scen, till hårt gitarrspel och stora konfettikanoner. Men det finns också undantag bland dessa, så som spelets Concept Art-artist Yusoke Mogi. En man som under helgens två dagar hinner gå från blygsam kille längst bak på scen till att få stående ovationer och sitt namn skanderat under fem långa minuter under sin sista presentation.


4


Jag går fram till Yusoke Mogi efter att han hållit i en kortare Photoshop-visning där han visat på sin egen process i hur han skapar artwork. Han är här väldigt tillbakadragen och försiktig, både vad gäller kroppsspråk och vad han väljer att säga. Jag känner en viss närhet till han ändå. Vi är båda två personer som trivs under så kallade pinsamma tystnader. Han får en antydan till leende på läpparna när han tänker på hur det är att vara här och vara en del av festivalen.


– Jag fick det berättat för mig att jag är den första som jobbar med art som fått vara med. Det gör mig väldigt nervös, det sätter en hel del press på mig, säger han och fortsätter "Vi brukar inte få komma ut så mycket".


Mogi, som tidigare har jobbat med spel som Romancing Unlimited och Saga-serien, har haft sin Final Fantasy-debut i och med Final Fantasy XIV och med Stormblood har han bland annat haft ansvaret för designen av den röda samurajuniformen som den nya klassen kommer med.


– Men det var inte min idé att göra det till en DPS karaktär (skrattar).


Han förklarar att det som förvånat han mest med att arbeta med Final Fantasy XIV-teamet har varit antalet personer som jobbar med spelet och även hur hårt de faktiskt arbetar.


– Det kan hända att Yoshida kommer till mig och ber om något, det kan vara väldigt enkelt, som att han säger att han vill ha några förslag på en manlig karaktär med långt hår. Jag gör en grov skiss väldigt snabbt men sen har vi långa diskussioner fram och tillbaka. Han kan säga att karaktären ser för generisk ut, eller att den blivit för realistisk, att den inte skulle passa in i ett Final Fantasy, och så vidare..


Vad blir du inspirerad av?
– Den senaste tiden har jag blivit väldigt inspirerad av designen i spel som Call of Duty, Titanfall och Mass Effect. Den designen kanske inte har varit något som gått hem utan jag har fått göra många revideringar..


Han fortsätter: Men även om jag innerst inne vet att det inte kommer bli av, så vill jag färdigställa alla mina förslag så att de blir en del av min utvecklingsprocess. Det är också en metod jag har för att kunna uteslutna design helt, som exempel på vad Yoshida absolut inte vill ha.


Men det är inte enkom spelets utvecklare och deras fans som har hittat hit till mässgolvet.


Det här är också en arena för flera av Europas främsta cosplayers. Somliga har kommit hit för chansen att mingla och bli fotograferade. Men andra är här för att tävla. Tidigt under första dagen går det en lång kö från sidan av lokalen och in bakom scenen där förhoppningsfulla väntar på en eventuell chans att bli utvald som en av 30 finalister som under dagens avslut kommer ställa sig på scen och bli dömda av en jury bestående av utvecklarna själva.


Jag fick syn på den kön redan när jag satt och väntade på att den första presentationen skulle börja. Men andra har haft tankarna på den scenkanten under ett helt år. Kris Tedeschi är en av dessa, eller Shyrelya, som hon är mer känd som. Hon tog i slutändan hem tävlingens stora pris för "Best in Show" med sitt cosplay av karaktären Garuda.


4


Kris började med cosplay år 2011 då hon som barn fann ett intresse i att börja klä ut sig till figurer som hon sett i olika barnprogram och serietidningar. Det hela utvecklades med tiden till en stark passion och efter att hon börjat närvara på olika mässor uppstod även ett intresse för tv-spel och sedan dess har hon både varit en gamer och nästan exklusivt gjort dräkter baserade på olika spelkaraktärer. Hon försöker arbeta runt fyra timmar per dag med sina cosplays, men får ta ganska långa avbrott då hon har en sjukdom som sakta men säkert försämrar hennes syn och gör att hon är på väg att bli blind.


Hon anser att hennes första riktiga cosplay-kostym var Lulu från Final Fantasy X


– I dag gör jag nästan exklusivt karaktärer från spel. Det börjar med att jag hittar ett spel som gillar och med det intresset blir det sen att jag börjar skissa på en dräkt. Och för att kunna återskapa det så troget som möjligt går ofta den processen om och om igen.


Sedan starten har hon stått på scen med nitton olika kostymer och det är Garuda som är den personliga favoriten. Så valet om vilken kostym hon skulle ha med sig till Final Fantasy XIV Festival var aldrig uppe för diskussion. Ett helt år innan festivalen fick hon höra av en bekant att Square Enix utannonserat att den skulle hållas i Frankfurt och där och då bestämde hon sig för att göra sin debut på den här tillställningen. Kris håller däremot inte till runt hörnet av Messe Frankfurt-byggnaden, utan är hemmahörande i Italien.


Hon beskriver cosplayscenen i Italien som väldigt konkurrenskraftig där inblandade tar tävlingsscenen på största allvar och där stor vikt läggs på att den utklädda även ska inta karaktärens personlighet.


Resan från Italien till Tyskland gick med bil.


– Vi var tvungna att ta bilen då den här kostymen är så besvärlig att ha med sig. Vi var tre stycken i bilen, jag, en vän och min manager. Det tog 9 timmar och under resan var jag väldigt avslappnad. Kanske för att jag sov. Men när vi kom fram i Frankfurt började jag bli lite orolig för hur det skulle gå i tävlingen nästa dag ...


Hur gick tankarna när du gick upp på scenen?
– Jag blev genast ivrig och förväntansfull över att få visa upp min skapelse. Och när jag stod kvar på scenen och väntade på juryns utlåtande och såg hur vackra de andras var, så kände jag mig också stolt över att få stå där bland dem. När de sen ropade ut mitt namn trodde jag inte först på det. Inte kan väl jag ha vunnit? När det gick upp för mig blev jag glad och skeptisk på en och samma gång och tror även att en tår rann ner från min kind.


Vilken var din favorit bland de andra?
– Min favorit var den tjocka Chocobon, men även Shiva och The Astrologian var fantastiska.


Vad tar du med dig från festivalen nu i efterhand?
– Att jag fick träffa presidenten av Square Enix och alla talangfulla cosplayers, jag håller fortfarande kontakten med flera. Det var också många människor där som ville ta en bild med mig och som gratulerade mig för kostymen. Även de i juryn gav tusen komplimanger och tog lika många bilder. Det var som att vara i sjunde himlen.


Kris fick inte mer utrymme i bilen under hemresan utan fick även dela utrymmet med en sprillans ny laptop, en Mandragora-plysch, fyra mini-konstverk och en autograferad Encyklopediabok om Eorzea, världen i Final Fantasy XIV. Hon är nu nästan klar med sin tjugonde kostym som hon i hemlighet har arbetat med under de senaste två åren. Hon säger att den kanske kan komma att ta första platsen på listan över hennes olika favoritdräkter och att den kommer att avtäckas inom kort.


(Jag har fått höra att det kan röra sig om något från Crisis Core.)


Under festivalens sista dag väljer jag bort några presentationer för att själv kunna delta i de olika aktiviteterna lite mer. En del av mässgolvet är nämligen helt tillägnat olika minispel som är inspirerade av de alster som också finns i själva spelet. För den oinsatte, delvis mig själv, kan det kanske bäst beskrivas som karnevalspel. Prickskytte, slå med hammare, basket, placera sin hand i ett främmande hål, få låtsastatuering eller varför inte samlas i grupp och testa på hur det är att dansa Manderville i verkliga livet?


Och så lite PvP, förstås.


Under den här dagen ser jag även våran Cloud igen. Han har egentligen inget gemensamt med denna karaktär, han påminner nog mer om Hiro Nakamura från Heroes när allt kommer omkring. Men i alla fall. Han promenerar fortfarande omkring på mässgolvet för sig själv. Och han har fortfarande ett litet leende på läpparna och till och från översköljs han åter av den där barnsligt lekfulla och ohindrade entusiasmen som jag fick ta del av på första parkett under festivalens första dag.


Det är fint att se att någon verkar ha hittat hem.  

Relaterade bilder

Oskar Skog20 apr 2017Visningar: 595 

Taggar: Final fantasy XIV, Fan Festival

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.