Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus Lekander recenserar Rime

RIME
(PS4 (testat), Xbox One, Switch, Windows)
Linus Lekander


När pojken vaknar uppspolad på ön vet han varken var han är eller vart han ska gå. Detsamma gäller för spelaren, och det är den första befrielsen med Rime. Den andra är att det inte följer någon genomgång av spelets funktioner. Istället låter det spelaren påbörja sin resa direkt, utan några störningsmoment.


I detta är Rime väldigt likt Ico, en uppfattning som kommer att följa mig under hela min genomspelning. Även Ico inleds med en pojke som vaknar upp på en till synes isolerad plats, i det fallet ett fängelse, och sedan instinktivt försöker att ta sig därifrån. Skådeplatsen var den gången perfekt vald: en sluten halvruin som hela tiden växte och förgrenade sig och på så sätt bidrog till den utsatta stämningen.


Rime är uppbyggt på samma sätt, med en inledningsvis överskådlig ö som stegvis vecklas ut som en origamisolpanel, eller vik-upp-bok. Avsaknaden av en karta gör utforskningen av ön och upptäckten av alla olika avkrokar till en njutning. Det här är befrielse nummer tre.


Alldeles utan vägledning är äventyret däremot inte. Inom kort dyker en räv upp för att peka en i rätt riktning, men aldrig så mycket att det blir nedlåtande mot spelaren. Snarare fungerar guiden bra som en indikation på vart man inte borde gå riktigt än, ifall det fortfarande finns delar kvar att utforska och man inte vill riskera att komma till en punkt utan återvändo.


Speciellt för Rime är nämligen att avkrokarna ofta leder till samlarföremål av något slag. Leksaker, kläder, pusselbitar och visfragment kan lätt framstå som ganska meningslösa pryttlar, men åtminstone någon av kategorierna ska visa sig få en särskild tyngd i slutet av spelet. Dessutom passar det spelets ton att ha en viss tyngdpunkt på samlande för samlandets skull; det gör att speligheten skruvas upp på bekostnad av mer konstnärliga ambitioner. Om Tequila Works hade försökt att göra Rime mer sentimentalt för att ytterligare efterlikna Ico hade det förmodligen inte gått hem. Det här är precis rätt avvägning för det lättsamma men fridfulla äventyrsspel som Rime länge är innan det närmar sig det väldigt finstämda slutet, som i efterhand kastar ett annat ljus över upplevelsen.


Musiken följer ett liknande mönster, med sparsamma, nästan förundrade stråkar och tangenter i skeden då äventyret står i centrum, för att spara sorgsenheten till de verkligt dramatiska ögonblicken. Överdrivet effektsökande blir det däremot aldrig, vilket förvånar mig eftersom det brukar vara fallet i spel med dynamisk tonsättning. Det är helt enkelt så välkomponerat att övergångarna faller sig naturliga (åtminstone fram till den smäktande slutballaden).


Visuellt når Rime aldrig upp till samma höjder som de uppenbara förebilderna i Fumito Uedas skapelser (där hade jag föredragit det mer disiga alternativet med lägre färgmättnad som visades i ett tidigt skede), men estetiken är ändå ett av spelets starkaste kort. Dygnsrytmen med sina solvandringar och stjärnhimlar bjuder på vackra skådespel som i sig är anledning nog för att utforska den förvånansvärt omfattande (för att vara en liten studios Ico-hyllning) spelvärlden.


Särskilt fint blir spelet i de utzoomade vyerna där pojkens röda mantel bara blir en fläck mot de vida ruinmassorna, och som allra finast i ett senare skede präglat av mörker, hällregn och ett betydligt mer realistiskt utseende på desto mer intakta byggnader.


Rime är kort sagt ett spel med väldigt hög skärmdumpsfrekvens, något som min bildmapp på konsolen har blivit vittne till.


Spelets fjärde befrielse är pacifismen. Sagovyerna åsido är det nämligen avsaknaden av vapen som har allra störst betydelse för Rimes avkopplande intryck. Vissa av föremålen kan i förlängningen göra skada (som ljusbomber som pojken aktiverar genom att nynna för), men något faktiskt attackkommando finns inte, antalet hindrare är få och de som finns har först och främst en pusslig funktion att fylla.


Det vanligaste sättet att skada sig på är att falla från för höga höjder, men inte heller det gör spelet särskilt mycket mer turbulent eller har någon inverkan på svårighetsgraden. Efter falldöden fejdar skärmen till svart och låter dig sedan återuppstå inte alltför långt därifrån. Ytterst verkar detta snarare vara ett sätt att hindra spelaren från att ta sig till platser där det inte är meningen att vara än.


Det finns både för- och nackdelar med såna begränsningar. Visst kan jag sakna hängglidaren och den totala avsaknaden av gränser när jag går direkt från Breath of the Wild till det här, men en liknande frihet hade också hindrat utvecklarna från att presentera sitt intrikata vikmönster för spelaren genom att steg för steg veckla ut de nya områdena av spelvärlden så följsamt som de nu gör.


Med mina runt åtta timmars speltid slår Rime mig som ett förvånansvärt stort spel för sin sort, men det är inte utan att vissa delar trots allt hade kunnat avvaras. Framförallt fyller inte dyksegmenten någon annan funktion än att motarbeta mycket av det som Rime representerar. Syrebristen förtar upptäckarglädjen helt när jakten på nästa luftbubbla blir överordnad lusten att se sig omkring. Jag säger inte att undervattenspartier i spel alltid blir dåliga. Men jag säger inte heller att de någonsin blir bra. I det här fallet blir de ett onödigt stressmoment i ett annars avkopplande äventyr.


Utöver dessa delar är Rime ytterst välbalanserat, inte bara i tonen och världsbygget. Pusseltyperna är alltid intressanta, aldrig för krångliga och information på skärmen begränsas till vilken knapp som behöver användas för att interagera med dem. Min favorit är en mekanism som väldigt drastiskt låter en påverka dygnsrytmen för att skuggorna ska falla rätt – passande nog också en av detaljerna som gör spelet så fint att se på.


Trots sina många likheter med Team Icos spel står Rime ut som något alldeles extra. Istället för en blekare kopia är det ett stämningsfullt och avskalat bidrag till en genre som annars har en tendens att fyllas med uppgraderingar och diverse andra finesser. Rime sätter upptäckandet i första rummet genom att stryka vanliga konventioner i en liten-men-stor värld som jag gärna kommer att återvända till.


Den gången vill jag upptäcka allt.


JA | NEJ
VARFÖR: Lånar från de rätta källorna för att skapa ett ovanligt avkopplande äventyr.
PLUS: Tequila Works lyckas skriva saga utan ord och spänning utan våld.
MINUS: Anstränger fläktarna orimligt mycket och är rätt så hackigt emellanåt (på en första generationens PS4, men jag har förstått att problemet finns på datorer också).

Relaterade bilder

Oskar Skog 6 jun 2017Visningar: 1212 

Taggar: Rime, Tequila Softworks

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Tobias Söderlund 6 jun 2017q

Det ser verkligen helt underbart ut.

Efter en uppsjö av färgmässigt återhållsamma spel, för att inte tala om mjölkfiltret som vilar över det mesta i Breath of the Wild, känns det befriande att se något som släpper på tyglarna en aning även om man kan gå klart mer färgsprakande än såhär.

Och detta med att inte hålla handen nämnvärt är något fler borde inse är en bra sak för upptäckarlustan.

Wishwood 6 jun 2017q

Jag tyckte själv att Rime var en besvikelse.

Det är välgjort på många sätt, problemet var väl att jag egentligen aldrig tyckte att det var särskilt roligt att spela. Jag hade hört att det fanns många likheter med Journey, och det har det väl, skillnaden är att jag tyckte att det senare var väldigt mysigt och är ett av få spel som jag har spelat igenom fler än en gång. Rime var istället ganska intetsägande.

Jag upplevde Rime lite som ett Zeldaspel, där man tar bort all action, och endast lämnar de allra tråkigaste pusslen. Sedan repeterar du dessa pussel.

Är då Rime ett dåligt spel? Nej, det är det väl inte. Men tråkigt och meningslöst. Är det värt att spela? Kanske.

En svag 7/10 från mig. Knappt.

Tomas Engström 6 jun 2017q

Jag har också hört blandad respons gällande det här spelet. Främst att det ska vara en smula tråkigt. Men det ser ju onekligen vackert ut.

Ett sånt där inköp man kan göra när spelet hamnar på rea..

sir_mack86 6 jun 2017q

Jag ser också spelet som en liten besvikelse (med betoning på liten). Vackert är det (om än hackigt i bilduppdateribgen) och musiken är magisk. Och de pussel som finns är intressanta när de presenteras. Sedan blir det på tok för repetitivt där svårighetsgraden är låg. Storyn (som hade kunnat driva på hårt för att väga upp det ganska monoton äventyret) tar sig inte förens i slutet. Jag blir väldigt berörd dock av slutet och kan helt klart känna att jag fick ut något av spelet. Men själva resan är rätt mycket "meh". 6/10 i betyg av mig.

Jimmy Seppälä 6 jun 2017q

Själv var jag inte lika förtjust i Rime även om jag verkligen ville vara det. Mycket berodde på att det saknades så mycket kontext till varför man var på ön fram till det faktiska slutet då det blev lite av ett aha, det är så det ligger till. Det kändes dock inte som en kulminering av resan fram till dess utan något som dök upp. Jämför med Ico eller The Last Guardian där man kommer snabbt in i spelen för att ett tydligt mål introduceras, Man är fången - ska fly och sedan kommer frågorna om vad är det här för ett ställe. Man blir nyfiken. Det kände jag inte riktigt fanns där i Rime. Lägg då till att jag inte samlade alla collectibles och mycket av storyn är förankrade i dessa vilket bara det inte är en bra grej att göra i mitt tycke.

Samtidigt så är musiken väldigt påtryckande som hela tiden ger en känsla av förundran och den där magiska känslan som det visuella + musik kan ge. Exempelvis Journey som är helt fantastiskt på det planet. Jag kände aldrig att de två delarna klickade lika bra i Rime och det blev en känslomässig disconnect för mig. Musiken visar sitt tydliga språk men spelet följer inte harmoniskt med.

Varje spel har sedan sin egen lilla pastisch (skriver man så?) med olika spelmoment som är lite annorlunda i de olika kapitlen. Det första är väldigt mycket fokus på utforskande (min favoritdel) medan i det andra kapitlet blir man jagad av en fågel under större delen av den vilket tar bort från utofrskarbiten. Helt plötsligt så försvinner fokuset och det blir istället ett irritationsmoment. Det är många småsaker som tar bort från helhetsupplevelsen.

I mångt och mycket kände jag till stor del att spelet var rätt ytligt likt förra årets Abzu även om Rime är mer abstrakt i sitt berättande men slutpunchen är ändå bättre. Jag tycker dock inte riktigt att de lyckades knyta ihop säcken utan att man blev överraskad i slutet, som att man inte riktigt lyckats bygga upp till det hela spelet igenom men det var vad man ville berätta så det fick vara där ändå.

På det stora hela är Rime absolut inget dåligt spel det bara saknar det där lilla extra.

STOR tumme upp till att inte ha några faktiska strider i spelet.

Fröken Keke 6 jun 2017q

Finns det ett datum för Switch-versionen än?

Joakim Kilman 7 jun 2017q

Jag orkade inte spela särskilt länge. Osäker på exakt varför, men spelet tråkade ut mig å det grövsta. Fint är det väl, men utöver det hade jag svårt att hitta motivation att utforska vidare. Så jag gav upp.

Hade velat gilla det.

Elin Ekberg 7 jun 2017q

Jag väntar på Switch-versionen, även om det har kliat i fingrarna.

Linus Lekander 7 jun 2017q

Joakim Kilman:

Fint är det väl, men utöver det hade jag svårt att hitta motivation


Det var motivation nog för mig: fin, avkopplande utforskning.

Men åsikterna går verkligen isär om det, ser jag nu när jag läser lite andra recensioner (och kommentarerna här).

Joakim Kilman 8 jun 2017q

Linus Lekander:

Det var motivation nog för mig: fin, avkopplande utforskning.


Det var ju det jag hoppades på. Men av någon anledning klickade det inte.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.