Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Är det här nästa Tomb Raider?

Vi har tidigare hört rykten om att det nästa spelet i Tomb Raider-serien ska heta Shadow of the Tomb Raider.


Nu har logotyper och artwork för det spelet dykt upp på Takeoff Creative (de har tagits bort från deras hemsida, nu).


Takeoff Creative är en designbyrå som riktar sig mot spelindustrin.


Du kan se bilden här nedan. Bilden i det övre högra hörnet har tidigare använts för Rise of the Tomb Raider, så på den har bara logotypen bytts ut.


Square Enix har inte bekräftat något nytt spel med Lara Croft, men vi kan vara säkra på att ett sånt kommer.

Relaterade bilder

Oskar Skog18 jun 2017Visningar: 1168 

Taggar: Tomb Raider, Lara Croft

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Foxxy18 jun 2017q

I sådana fall day one. Hade väldigt kul med det förra när det släpptes på X1.

EmpaN18 jun 2017q

Nice, är nog en av de få som föredrar det nya Tomb Raider framför Uncharted 4.

NicolausCamp18 jun 2017q

EmpaN:

Nice, är nog en av de få som föredrar det nya Tomb Raider framför Uncharted 4.


Inte spelat UC4, men av de tidigare spel jag kört så föredrar jag helt klart de två senaste Tomb Raider-spelen. Hoppades på en E3-reveal och blev lite sorgsen att det inte blev av, men det här känns ju som ett gott tecken på att något verkligen är på gång. Tveklöst dag ett-köp!

Robert Larsson18 jun 2017q

Tomb Raider-rebooten är riktigt bra där Rise hittills är det bästa. Blir lite sugen på att skaffa Definitive Edition nu av ettan, vart längesen jag lirade igenom det.

Hans Li Engnell18 jun 2017q

EmpaN:

Nice, är nog en av de få som föredrar det nya Tomb Raider framför Uncharted 4.


Du å jag, Alfred. Du å jag.

TygApan18 jun 2017q

Tomb Raider skulle definitivt kunna spela i samma liga som Uncharted om det bara levererade lite utmaning. Ultimate Survivor Hardcore Mode i RotT är som vad i U4? Normal?

[rolleyes]

Synd det för annars är ju TR också grymt snyggt och jag gillar upplägget med aningen öppna områden med lite sidosysslor emellanåt.

Aja, varje nytt TR spel innebär nytt hopp.

arneankann18 jun 2017q

Tomb Radier rebooten var bra, men Rise var fruuuuktansvärt "meh". Framförallt när jag spelade det precis efter Uncharted 4. Klasskillnad.

IAMM18 jun 2017q

Gött! Tycker både TR och Rise äger Uncharted serien på alla plan. Vet inte riktigt varför, men det är något med stämningen i de spelen som verkligen golvar mig.

VodkaCitron18 jun 2017q

Bara det blir tidsexklusivt på PS4an denna gång! Gynnar alla!

lonian18 jun 2017q

Blev som less på Rise of tombraider.
Om det blir ett nytt spel så vill jag inte köra på samma stuk utan kom på något helt nytt.

Simon Liljedahl19 jun 2017q

Fan jag måste testa Rise en sista gång. Jag kommer verkligen inte in i det. Gillade däremot det första spelet väldigt mycket.

sanojas7519 jun 2017q

EmpaN:

nog en av de få som föredrar det nya Tomb Raider framför Uncharted 4.


Samma här. Uncharted 4 är enligt mig ett ordentligt överskattat spel. Rise of the tombraider är ett helt underbart spel med riktig spelglädje.

Hans Li Engnell19 jun 2017q

Simon Liljedahl:

Fan jag måste testa Rise en sista gång. Jag kommer verkligen inte in i det. Gillade däremot det första spelet väldigt mycket.


Så kan det vara ibland. Men Rise blir bättre och bättre, tycker jag. Vissa av miljöerna i spelets andra halva är helt magnifika.

Simon Liljedahl19 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Så kan det vara ibland. Men Rise blir bättre och bättre, tycker jag. Vissa av miljöerna i spelets andra halva är helt magnifika.


Jo. Jag har för mig jag sagt detta förut och du skrev något liknande.

Nån gång... nån gång ska jag testa Rise igen.

Måste bara finna tiden.

Simon Liljedahl19 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Så kan det vara ibland. Men Rise blir bättre och bättre, tycker jag. Vissa av miljöerna i spelets andra halva är helt magnifika.


Jo. Jag har för mig jag sagt detta förut och du skrev något liknande.

Nån gång... nån gång ska jag testa Rise igen.

Måste bara finna tiden.

cdavidsson19 jun 2017q

Rise var ju anledningen att jag skaffade en XBONE så givetvis blir detta ett givet köp.. önskar bara att det kom typ nu!

Lillejan19 jun 2017q

Tyvärr var Rise en enda stor upprepning av den magnifika ettan. Det var inte värt ett års väntan på ps4.

Hans Li Engnell19 jun 2017q

Simon Liljedahl:

Jo. Jag har för mig jag sagt detta förut och du skrev något liknande.


Haha, det stämmer säkert. Jag tar nog varje tillfälle som ges för att hypa detta spel. Det betyder inte att det är ett mästerverk, snarare en väldigt solid 8/10.

Jag känner dock igen den där svårigheten att komma in i ett spel. Har ett antal riktigt bra spel där hemma nu som jag bara inte riktigt kan hitta lust att gå vidare i.

Simon Liljedahl19 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Jag känner dock igen den där svårigheten att komma in i ett spel. Har ett antal riktigt bra spel där hemma nu som jag bara inte riktigt kan hitta lust att gå vidare i.


Ja det är hemskt när det blir så. Rise för mig däremot är lite att jag kommer intein in i det. Det hoppas runt mycket (i början iaf) och jag känner mig så bortkopplad från allt som händer där och då.

Sist jag spelade det kom jag en bit och det blev betydligt roligare men starten på spelet var toktråkigt för mig.

NicolausCamp19 jun 2017q

Lillejan:

Tyvärr var Rise en enda stor upprepning av den magnifika ettan. Det var inte värt ett års väntan på ps4.


"Kommer du ihåg den där underbart goda glassen som du åt förra sommaren?"
"JA!"
Skulle du vilja äta den igen?"
"Meh!"
[crazy]

Megaloman19 jun 2017q

"Kommer du ihåg den där underbart goda glassen du slickade på i tjugo timmar förra sommaren?"
"JA!"
"Skulle du vilja slicka på en likadan i ytterligare 20 timmar?"
"Meh!"

lonian19 jun 2017q

Slutade spela rise efter ett köp av Uncharted 4. Men likväl ett steg in i det spelet blev jag också extremt less.
Zelda Breath of the wild Blev räddningen.

sanojas7520 jun 2017q

lonian:

Zelda Breath of the wild Blev räddningen.


Det tog över mitt liv under en period. Om man inte spelat Breath of the wild gör man sig en otjänst, det är anledningen till att köpa en Switch. Hur mycket jag än älskar Rise of the tombraider så faller det, och alla andra äventyrsspel, i skugga efter att man spelat Breath of the wild. Hoppas nästa Tombraider är lite inspirerat av botw.

raz86820 jun 2017q

Kul! Tyckte väldigt mycket om Tomb Raider 2013, och Rise var helt okej men kändes lite oinspirerat.

Kan bero på fantastiska Uncharted 4 som jag spelade där mellan.

Nightswipe20 jun 2017q

Hoppas de lyckas med simningen till nästa spel. Simningen i de 2 senaste spelen har varit extremt begränsat.

Elin Ekberg21 jun 2017q

Åh, snälla, snälla. Jag vill ha mer Tomb Raider [love]

Första var bäst, tvåan kändes som mer av samma. Man visste vad man fick och det gjorde inte upplevelsen lika spännande. Lara var mer utsatt i det första spelet också, i tvåan var hon liksom övermäktig från början och hamnade aldrig i någon direkt fara. Som det kändes som. Lite som att se en Marvel-film. Det finns liksom inget direkt hot, eller så. Jag hade dock väldigt roligt med det, men kommer nog alltid att hålla det första lite högre (jag har ändå spelat igenom det sex, sju gånger nu - andra har jag bara spelat igenom en och en halv gång).

Hans Li Engnell21 jun 2017q

Elin Ekberg:

kommer nog alltid att hålla det första lite högre


Det känns som att jag är den ende som gillar Rise mer än det första. [smile] Men jag håller med om utsattheten, det lyckades de väldigt bra med.

sanojas7521 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Det känns som att jag är den ende som gillar Rise mer än det första.


Jag håller med om att Rise är lite bättre, så du är inte ensam[smile]

Oskar Skog21 jun 2017q

Om dom envisas med att ha samma spelmoment om och om igen som i dom senaste spelen är jag färdig med den här serien.

"Nu är det farligt! Ska Lara klara sig?"

"Ja, det gjorde hon!"

"Oj! Nu är det farligt igen!"

In absurdum.

Det är samma fälla som Naughty Dog balanserar på gränsen till, där Nathan alltid ska tappa taget men lyckas ... i sista sekund! ... få ett nytt grepp.

"Hur ska det gå nästa gång?"

NicolausCamp21 jun 2017q

Oskar Skog:

Det är samma fälla som Naughty Dog balanserar på gränsen till, där Nathan alltid ska tappa taget men lyckas ... i sista sekund! ... få ett nytt grepp.

"Hur ska det gå nästa gång?"


Det är väl dock en trend som kan ses i allt som har med matinéäventyr att göra. Är ju inte som om vi någonsin tvivlar på at Indiana Jones ska klara sig, ändå har vi stått ut med fyra filmer där osv.
Visst hade jag gärna sett lite nya grepp i de här serierna, men det du pekar ut är iaf inte dealbreakers för min del. Det känns mer som en sån där "comes with the territory"-grej. [crazy]

Elin Ekberg22 jun 2017q

Oskar Skog:

"Nu är det farligt! Ska Lara klara sig?"


Fast jag tycker ju att problemet med Rise of the Tomb Raider är att det här aldrig inträffar - Lara befinner sig aldrig i någon direkt fara. Visst, hon ramlar och trillar och det springer in både björnar och fiender från alla kanter och hörn på tv-skärmen, men i uppföljaren har hon liksom blivit en världsvan gravplundrare. Hon är inte rädd för något, eller någon, och tycks aldrig reagera nämnvärt på det som hon möter. Det är ju fortfarande underhållande att spela och vissa av områdena är öppnare och kommer med små sidouppdrag dessutom, men det första spelet kändes ju lite mer läskigt att spela. Eftersom Lara Croft själv tycker att det är väldigt jobbigt emellanåt.

Hans Li Engnell:

Det känns som att jag är den ende som gillar Rise mer än det första.


Haha, ja. Men då får man väl också komma ihåg att jag tycker att båda två är väldigt bra och gör olika saker bra på sina egna sätt. Rise of the Tomb Raider hade i alla fall väldigt stiliga vyer, otroligt snyggt gjort ibland. Och jag gillade templen, eller "kluringarna", även om inga av pusslen fick mig direkt att stanna. Har inte spelat extramaterialet, jag har förstått att den där med häxan ska vara ganska läbbig.

Redfoxe22 jun 2017q

Falling: The game series.

Skitspel22 jun 2017q

Oskar Skog:

Det är samma fälla som Naughty Dog balanserar på gränsen till, där Nathan alltid ska tappa taget men lyckas ... i sista sekund! ... få ett nytt grepp.


Jag gillar det, tillhör charmen med spelen på något sätt.
Tycker TR har anmanat det bra, härligt överdrivet.

Tiny Elvis22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Eftersom Lara Croft själv tycker att det är väldigt jobbigt emellanåt.


Fast hennes emotionella resa från skraj krake till fullfjädrad mördarmaskin gick på två röda. Vilket var rätt trasigt ur ett: coming of age-perspektiv.

Elin Ekberg22 jun 2017q

Tiny Elvis:

Fast hennes emotionella resa från skraj krake till fullfjädrad mördarmaskin gick på två röda.


Ja absolut, men hon reagerar ju fortfarande på farorna hon möter. Även långt senare i spelet, som till exempel när hon hamnar i den där blodfloden hos Dold text: "monstren". Hon blir fortfarande rädd för det hon tvingas överleva, även om hon köper rätt snabbt att det inte känns så mycket att behöva ta en annan människas liv. Eller när hon till slut hamnar i "yeah, you better run!"-euforin.

Tiny Elvis22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Hon blir fortfarande rädd för det hon tvingas överleva, även om hon köper rätt snabbt att det inte känns så mycket att behöva ta en annan människas liv.


Även om jag gillar spelet, så är det just detta som stör mig lite. Balansen mellan att sätta en kula i pannan på en person och att oroa sig för att en fackla ska sluta brinna. Jag fattar vad de vill förmedla. Problemet är att du ska klämma in allt på X antal timmar, varpå evolutionen blir en trimmad turbomotor som ibland tar ett steg tillbaka, när den egentligen inte borde det.

Å andra sidan. jag hade inte velat ha 6-8 timmar extra speltid som bara utforskar moral och etik samt hantering av känslor i extrema situationer. ;)

NicolausCamp22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Fast jag tycker ju att problemet med Rise of the Tomb Raider är att det här aldrig inträffar


Jag tycker inledningen, direkt efter lavinen, när hon kämpar sig fram genom snön, nära på att frysa ihjäl, var riktigt välgjord och det kändes verkligen i benmärgen. Efter det blev det inte mycket mer av den varan dock...

Elin Ekberg22 jun 2017q

Tiny Elvis:

Å andra sidan. jag hade inte velat ha 6-8 timmar extra speltid som bara utforskar moral och etik samt hantering av känslor i extrema situationer. ;)


Haha nä, inte jag heller. Det är ju fortfarande lättsamt matinéäventyr som vi pratar om, i samma anda som Uncharted-serien.

NicolausCamp:

Jag tycker inledningen, direkt efter lavinen, när hon kämpar sig fram genom snön, nära på att frysa ihjäl, var riktigt välgjord och det kändes verkligen i benmärgen


Det är i och för sant, inledningen gjordes riktigt bra faktiskt.

Hans Li Engnell22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Hon är inte rädd för något, eller någon, och tycks aldrig reagera nämnvärt på det som hon möter.


Helt riktigt. Å ena sidan gör det att känslan av utsatthet från det första spelet är som bortblåst, å den andra gillade jag den jävlar anamma-känsla som förmedlades från Lara i Rise. [smile]

Elin Ekberg:

Har inte spelat extramaterialet, jag har förstått att den där med häxan ska vara ganska läbbig.


Det är riktigt välgjort och bra invävt i berättelsen. De har tagit slavisk mytologi om Baba Yaga och gjort ett miniäventyr av det. Snyggt och kul, och definitivt lite läskigare än huvudäventyret (även om det inte direkt är fråga om Silent Hill här).



Hans Li Engnell22 jun 2017q

Oskar Skog:

Om dom envisas med att ha samma spelmoment om och om igen som i dom senaste spelen är jag färdig med den här serien


Ja, de överanvände definitivt detta i Rise. "Lara greppar med en arm och faller snart, tryck X!" Jag trycker X, allt är lugnt.

Dock tycker jag inte att detta förstörde spelupplevelsen i helhet. Jag tyckte att klättrandet var kul i Rise, det var aptråkigt i Uncharted 4.

Elin Ekberg22 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Snyggt och kul, och definitivt lite läskigare än huvudäventyret (även om det inte direkt är fråga om Silent Hill här).


Åh, då får jag ta mig i kragen och spela det! Behöver man spela huvudäventyret för att komma åt det, eller finns det något sätt att hoppa direkt dit (om man inte vill börja om hela spelet på nytt)?

Oskar Skog22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Fast jag tycker ju att problemet med Rise of the Tomb Raider är att det här aldrig inträffar - Lara befinner sig aldrig i någon direkt fara.


Jo, det är ju det jag menar.

Det blir aldrig någon dramatik, för det händer om och om och om och om igen.

Så faran finns aldrig där, men ändå bryter den av spelets framåtrörelse genom att hela tiden ställa frågan "ska Lara klara sig den här gången?" när vi vet att svaret alltid är ja.

V5er22 jun 2017q

Ser mer fram emot Uncharted: The Lost Legacy. Chloe är så mycket coolare än Lara.

Bleatlessness22 jun 2017q

Tiny Elvis:

Å andra sidan. jag hade inte velat ha 6-8 timmar extra speltid som bara utforskar moral och etik samt hantering av känslor i extrema situationer. ;)


Jag hade köpt det spelet dag ett! Gillade verkligen början av 2013, men tyckte också att hennes transformation gick väl snabbt och extremt. När hon går Rambo i slutet känns som en helt annan människa. Och det inte på det snygga sättet som transformationen Walter White genomgår i Breaking Bad.

(Ska vi nu dra in Uncharted i det här (som ändå är ett antal nyanser ifrån) så är Nathan Drake en kallblodig psykopatisk mördare.)

Hans Li Engnell22 jun 2017q

Elin Ekberg:

Behöver man spela huvudäventyret för att komma åt det, eller finns det något sätt att hoppa direkt dit (om man inte vill börja om hela spelet på nytt)?


Det finns som ett valfritt sidequest i spelets hubbvärld runt den sovjetiska basen i bergen. Har du redan klarat spelet är det nog bara att köpa dlc och sedan hoppa in genom att leta upp uppdraget på kartan.

raz86823 jun 2017q

Hans Li Engnell:

Det är riktigt välgjort och bra invävt i berättelsen. De har tagit slavisk mytologi om Baba Yaga och gjort ett miniäventyr av det. Snyggt och kul, och definitivt lite läskigare än huvudäventyret (även om det inte direkt är fråga om Silent Hill här).


Mm jag gillade det, och det var faktiskt lite creepy emellanåt. Kul med en riktig bosstrid också.

Däremot kom jag aldrig in i det andra extramaterialet...Lara's mansion eller vad det heter.

Elin Ekberg23 jun 2017q

Oskar Skog:

Så faran finns aldrig där, men ändå bryter den av spelets framåtrörelse genom att hela tiden ställa frågan "ska Lara klara sig den här gången?" när vi vet att svaret alltid är ja.


Och det är ju det här som jag tycker att det första spelet gjorde bättre - i uppföljaren känner jag aldrig att det ställs någon sådan fråga. Utvecklarna svarar själva ja på den, typ.

Hans Li Engnell:

Det finns som ett valfritt sidequest i spelets hubbvärld runt den sovjetiska basen i bergen. Har du redan klarat spelet är det nog bara att köpa dlc och sedan hoppa in genom att leta upp uppdraget på kartan.


Åh, tack för tipset och infon. Det blir det absolut att göra en sommarkväll (kanske en sådan där man svettas lite för mycket, så att man är sugen på att springa runt i snöiga och iskalla områden).

Hans Li Engnell23 jun 2017q

raz868:

Däremot kom jag aldrig in i det andra extramaterialet...Lara's mansion eller vad det heter.


Jag spelade klart det, men det var en rätt enformig familjehistoria. Kul att utforska huset, visst, men överdrivet intressant blev det aldrig.

Joe E Tata25 jun 2017q

Skoj, både ettan och tvåan är ganska roliga spel faktiskt. Hel klart värda att köra igenom. Men långt ifrån Unchartedserien dock. Långt ifrån.

Joe E Tata25 jun 2017q

Hur sålde Rise of the Tomb Raider förresten till Xbox One kontra PS4?

Hans Li Engnell25 jun 2017q

Joe E Tata:

Hur sålde Rise of the Tomb Raider förresten till Xbox One kontra PS4?


Jag har inte sett några offentliggjorda försäljningssiffror. Men det vore intressant att få veta.

David Zander26 jun 2017q

Elin Ekberg:

Fast jag tycker ju att problemet med Rise of the Tomb Raider är att det här aldrig inträffar - Lara befinner sig aldrig i någon direkt fara.


Jag är en av de som föredrar Rise, så dina och andras kommentarer i den här tråden gjorde mig nyfiken på att testa första igen. Det är jag glad över. Jag spelade första direkt efter att jag klarat Rise första gången, och en stor del av att jag håller Rise som bättre är nog att det är svårt att spela dem i "fel ordning" utan att det blir tydligt hur mekaniken utvecklas från första till andra. Tomb Raider känns lite mer klumpigt, och vissa moment, som de eviga rutschbanorna, känns styltiga.

När jag nu spelar dem igen är det lättare att se det ni sätter fingret på, men även om jag håller med om skillnaden så är jag inte enbart förtjust i hur det hanteras i ettan. Det är definitivt mer karaktärsutveckling (vilket väl i och för sig inte är så underligt eftersom det är en form av origin story), men framför allt upplever jag att framställningen av fara tycks synas i en skillnad i genre. För den delen av berättelsen som rör Laras utveckling känns för mig i ettan väldigt mycket torture porn. Lara misshandlas och kastas runt och tar stryk och täcks med blodstänk på ett sätt som jämfört med många andra spel är väldigt påtagligt. Sätten hon dör på är också extremt brutala i ettan, med animationer som spelar upp det groteska i våldet. Bilder som den när hennes huvud dyker upp i "blodfloden" känns också mer skräckrelaterade än det mer raka äventyret i Rise. Jag kan hålla med om att Rise kan känns lite väl enkelspårigt i jämförelse med ettan, just för att det senare inte har samma variation i influenser och uttryck, men just att spänningen ska byggas kring ett ständigt hotande övervåld har jag lite svårt för. Sen finns det väl aspekter i den inriktningen som ändå funkar förstås, så som hur antagonister framställs. I Rise är Trinity som stororganisation rätt så ansiktslös och även om vi ser Konstantins motivation så är resterande framställda främst som anonyma yrkessoldater. Där Trinity framställs som professionella så tycks Mathias snarast bygga en typ av primitiv patriarkal våldskultur. Det syns tydligt i alla möten mellan Lara och enstaka hejdukar, där hotbilden uppvisar tydliga skillnader och i Tomb Raider är mer obehaglig. I det avseendet kan jag tycka att Tomb Raider har ett intressant perspektiv, men just bilden av hur Lara i relation till detta måste brytas ned och utsättas för övervåld innan hon kan återkomma som våldsam hämnare är, precis som i en viss typ av filmer, något jag upplever som problematiskt.

Därmed inte sagt att det bara finns ett sätt att läsa saker förstås, även om jag inte gillar dragningen mot skräck i att simma fram ur en skelettfylld blodpöl så är det ju onekligen visuellt effektivt, och det finns andra paralleller i det som jag kan gilla, att vada genom en flod av blod är ju en klassisk bild kopplad till våld och gränsöverskridande, såväl i Dantes Inferno som Shakespeares Macbeth. Men jag tänker mig att det borde finnas något trevligt mellanting mellan att Lara framställs som osårbar och att hon måste konstant kastas i backen och täckas av blod. Upplevelsen av fara är ju allmänt svår eftersom vi vet att det inte finns ett slutgiltigt game over, men när Tomb Raider gör det som bäst tycker jag inte det är i sekvenserna där vi ska skrämmas av extra brutala dödsanimationer, utan när man lyckas knyta an till hur Lara faktiskt upplever situationer, exempelvis i den kameramässigt så snygga sekvensen där Lara klättrar upp i radiomasten och både den slitande vinden och avståndet till marken kommuniceras på ett sätt som fick mig att krama kontrollen hårdare.

Annars tycker jag Rise har bättre kamerahantering, framför allt i sekvenserna där Lara hamnar i trånga situationer och kameran trycker sig närmre. Det är tydligt i Tomb Raider att de är lite för förtjusta i bilden av Laras ansikte och figur, och titt som tätt väljer kameravinklar som ser tillbaka på Lara, snarare än låter oss se ur hennes perspektiv (vilket exempelvis i Rise är effektfullt när Lara tar sig in i the prophet’s tomb).

Sen finns det andra aspekter i ettan som jag snarare vill se få mer plats än i Rise. Så som att det från början finns ett större karaktärsgalleri, som också är i fara, vilket ger Lara mer motivation på ett sätt som inte bara förlitar sig på en mcguffin som the divine source. I Rise känns det som att Lara är rätt ensam och man är mindre investerad i andra karaktärer. Det var lite synd att Rise bara i inledningen lät Lara samarbeta med en följeslagare, det tyckte jag var givande.

Elin Ekberg27 jun 2017q

David Zander:

Lara misshandlas och kastas runt och tar stryk och täcks med blodstänk på ett sätt som jämfört med många andra spel är väldigt påtagligt


Tack för den välskrivna responsen [love]

Det här är ju en sak som jag vet att jag har suttit och diskuterat med andra för länge sedan, när spelet var aktuellt och jag har väl fortfarande nackdelen med mig att ... ja, jag inte har dött en massa i det första spelet (eller det andra - det hände nog inte förrän slutbossen och jag inte förstod vad spelet ville att jag skulle göra) och har därför inte sett en massa dödsfall. Är dessa mer brutala än dödsfall i andra spel? Jag har då inte tänkt på det, eftersom jag inte har sett det. Men i övrigt tycker jag inte att spelet är så annorlunda, våldsmässigt, i jämförelse med andra actionspel. Historiskt sett så har väl all människans historieberättande i viss form alltid handlat om våldsdåd. Man skulle kanske kunna argumentera för att det ligger i vår natur, att vi så gärna tävlar och vill jämföra oss med varandra (förr i tiden med mer dödliga utgångar) och spelen vi spelar idag är inte annorlunda film eller litteratur på det sättet. Det jag menar är att jag ser inte på Tomb Raider som någon annan form av historieberättande, om vi ska jämföra med andra spelserier. Den stora skillnaden är att Lara Croft är kvinna. Och att det tycks finnas någon outgrundlig tanke att man vill säga någonting om det här våldet (man skulle kunna ifrågasätta att man vill testa någonting sådant, om så bara för att man har en kvinna i huvudrollen, men det hör till en annan retorik). Annars är hon Nathan Drake. Hon kastar sig för stup, skjuter folk i huvudet och ... ja, utsätts för den ena faran efter den andra.

Begreppet Torture Porn är väl också intressant, för jag menar - det är väl ingen som använder det för att prata om när Nathan Drake åker på däng eller spetsas på mitten?

Skillnaden är att Lara reagerar på omgivningarna och händelseförloppen (i det första spelet, i det andra skulle man kunna säga att hon har blivit traumatiserad - jag har läst en jättefin analys om varför hon inte längre tycks bry sig om vilka faror hon kastar sig in i). Så det har du väl lite rätt i. Det första tar med skräck som en historieberättande komponent, som när hon vaknar upp i grottan upp och ner och måste fly eller som i blodsfloden. Jag tror att det som gör det mer effektivt i föregångaren är att Lara reagerar på det oavsett hur bra det faktiska historieberättandet är. Snarare än att hon inte gör det som i exempelvis uppföljaren. Det är inte jag som är Lara Croft, jag är bara en åskådare och om hon inte bryr sig om farorna som hon är med om varför ska då jag göra det? Det blir ju då som att spänningsmomentet fattas.

Så det är väl så, det är inte dödsanimationerna själva som utgör farorna (sådana som jag visserligen inte har tagit del av), utan situationerna i sig. Att hon inte vet vad som väntar. Bästa vännen som är på väg att bli offrad och så. Osäkerheten kring om hon kommer att klara sig. Det andra spelet hade ingen riktig sådan press, eftersom andra karaktärer inte var beroende av Lara Crofts handlingar. Det var väl aldrig någon fråga om Lara Croft skulle klara sig, men med hennes bundsförvanter så var det inte lika säkert.

Nåväl, jag gillar både äventyren. Men av olika saker. Uppföljaren hade många spännande ögonblick där jag som spelare fick smyga omkring i buskarna/klättra upp i träd och smyga mig på fienderna med båge. Samt en del väldigt snygga scenarion (mer gravplundringsscener).

Hans Li Engnell27 jun 2017q

Fasen, David Zanders text får mig att bli toksugen på att spela om bägge spelen igen. Bara vardagsrummet blir beboeligt igen så...

David Zander27 jun 2017q

Elin Ekberg:

Det andra spelet hade ingen riktig sådan press, eftersom andra karaktärer inte var beroende av Lara Crofts handlingar. Det var väl aldrig någon fråga om Lara Croft skulle klara sig, men med hennes bundsförvanter så var det inte lika säkert.


Håller med dig helt, konsekvenserna är så mycket vagare i tvåan, där man spelar en stor del av spelet med Lara främst motiverad av att visa att pappa hade rätt, och med väldigt oklar förståelse av vad som händer om Trinity får tag på "the divine source". Jämfört med ettan där det direkt är klart att Lara vill fly från ön och att hennes och hennes vänners liv står på spel.

Spelade igår genom sekvensen där Dold text: Roth dör och slogs av hur spelet förtjänar känslorna. Att man lagt så mycket tid på att etablera karaktären och att visa relationerna till de andra i besättningen gör att Laras reaktion känns äkta, och att man själv som spelare känner effekten av det. Båda spelen har ju en filmisk sida men det känns som att ettan lyckas bättre med att använda filmsekvenser för att faktiskt bygga stämning och motivation, medan de i Rise mer bara driver handlingen framåt.

David Zander28 jun 2017q

Elin Ekberg:

Begreppet Torture Porn är väl också intressant, för jag menar - det är väl ingen som använder det för att prata om när Nathan Drake åker på däng eller spetsas på mitten?


Där har du bättre koll än jag, jag har inte spelat Uncharted så jag saknar egentligen referensramar för att understödja teser om Tomb Raider kontra genren. Men jag har svårt för grafiskt spelvåld, så jag uppskattade inte att det hela tiden skulle vara pålar genom huvudet och järnrör genom halsen (att dö mer sällan vore ju, som du säger, en lösning på det problemet:D)

Det jag gillar mest med de här spelen, vilket jag hoppas att nästa del också kan fånga, är hur de skildrar arkeologin som en blandning av epoker och kulturer med relation till nutid. Scenariot i ettan är smart i det avseendet att det gör att Lara kan upptäcka hur olika grupper har levt på, och format, ön, vilket inte bara ger möjlighet till varierade banor utan även skapar en kontext där miljöerna i sig bidrar till berättandet. Även i Rise framställs historien som annat än stationär och avslutad när man följer migrationen och utvecklingen för profetens grupp, så som när man hittar föremål så som en antik och vacker vas som genomborrats för att byggas om till att driva plantor, vilket visar hur ett lantbrukarsamhälle växer fram efter Kitezhs fall.

Det är fint hur alla sådana funna arkeologiska föremål och antika dagböcker visar på arkeologi som ett sätt att levandegöra historia och knyta den till nutid på ett sätt som förlagor som Indiana Jones inte gör (förutom möjligen skildringen av thuggee-kultens postkoloniala återkomst i Temple of Doom). Jag brukar inte bry mig om att samla saker eller jaga 100% i spel men märker att jag i de här två spelen är noga med att leta i skrymslen och vrår just för att jag inte vill missa chansen att hitta någon gammal relik, om det så bara är ett mynt som jackats för att kunna dra ut spik.

Man ser ju några trappstegspyramider i bilderna, så jag håller nu tummarna för att nästa spel tar handlingen rakt av från Ned Beaumans kommande bok.

Elin Ekberg28 jun 2017q

David Zander:

där man spelar en stor del av spelet med Lara främst motiverad av att visa att pappa hade rätt, och med väldigt oklar förståelse av vad som händer om Trinity får tag på "the divine source"


Ja, och det är väl någonting som jag tycker att uppföljaren gör bra. Visserligen dras det med skurkar av traditionell bemärkelse, sådana som inte tycker att det är direkt fel att andra människor får sätta livet till för att få som man vill. Men, samtidigt. Skurkarna har ju inte för syfte att ta över världen, eller förstöra den, dessa drivs av högst personliga motiv till varför man vill hitta "källan" och det gör att jag liksom ... köper deras medverkan i berättelsen. Jag förstår vad det är som man vill uppnå. Två syskon (har jag för mig) där det ena är sjukt och döende och mer än så står egentligen inte på spel. Även om det förstås inte är en bra sak om den privata organisationen kommer för en sådan makt som källan för med sig. Lara Croft har väl egentligen ingen egen anledning att söka efter källan. Hon vill bara motbevisa att hennes pappa inte var galen. Men det finns ingen i närheten som faktiskt behöver använda källan. Och det gör väl historien intressant på det viset, att det mer rör sig om motiv som krockar än att man ska försöka rädda världen från undergång.

David Zander:

Båda spelen har ju en filmisk sida men det känns som att ettan lyckas bättre med att använda filmsekvenser för att faktiskt bygga stämning och motivation, medan de i Rise mer bara driver handlingen framåt.


Jag tycker dock att ansiktsanimationerna är betydligt bättre i Rise of the Tomb Raider, dessa är helt i klart i Uncharted-klass på så vis att rollfigurerna "skådespelar". Man kan utläsa en del bara genom att kolla på ansiktsuttryck. Så jag köper karaktärerna mer i uppföljaren. Kanske inte alltid dialogerna, eftersom det inte alltid är så bekväma saker som sägs, men jag köper en del av illusionen där som jag kanske inte gjorde i det första.

David Zander:

Scenariot i ettan är smart i det avseendet att det gör att Lara kan upptäcka hur olika grupper har levt på, och format, ön, vilket inte bara ger möjlighet till varierade banor utan även skapar en kontext där miljöerna i sig bidrar till berättandet.


Sådant gillar jag också, att man använder omgivningen mycket för att berätta historien. Jag är ju en sådan där som gillar att gå runt och titta mycket.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.