Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Magnus Virdeborn recenserar Final Fantasy XII: The Zodiac Age

FINAL FANTASY XII: THE ZODIAC AGE
(PS4)
Magnus Virdeborn


Nåja, vad är ett återbesök i Ivalice? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist ...


Ivalice och dess tre kontinenter fullkomligt dryper av politisk intrig och maktspel. Under ledning av House Solidor har Archadian Empire efter två sekel expanderat sitt territorium långt utanför Archades gränser. Domare som upprätthåller imperiets strikta lagar är med och formar dess tyranni. I söder har Rozarrian Empire kapprustat genom att ockupera minst lika mycket land. Mittemellan dessa två imperier ligger två neutrala kungadömen, Dalmasca och Nabradia, vars intresse ligger i fred snarare än krig. Deras gemensamma mål utmynnar i ett giftermål mellan blivande tronarvingar från respektive kungahus. Lyckan blir dock inte långvarig, då Archadian Empire kort därefter invaderar Nabradia. Efter dess fall, i vilket såväl prinsen som hela försvaret sätter livet till, tågar imperiet vidare till Dalmasca. Väl där erbjuds det nu chanslösa kungadömet en möjlighet att slippa vidare blodspill och förgörelse i utbyte mot att överlåta makten till House Solidor. Efter att ha skrivit på avtalet dräps kungen av sin främste befälhavare och den enorma sorg och förtvivlan som följer driver prinsessan att ta sitt eget liv.


Så inleds Final Fantasy XII. 


Arbetet kring spelet påbörjades redan under tidigt 2000-tal som ett samarbete mellan Hiroyuki Ito och Yasumi Matsuno, två nyckelpersoner inom dåvarande Squaresoft som sinsemellan burit huvudansvaret för flertalet kritikerrosade titlar, däribland Final Fantasy VI, Tactics Ogre och Vagrant Story. Drygt fem år senare prydde Final Fantasy XII butikshyllorna i hemlandet och de höga betygen från speljournalister avlöste varandra som på löpande band. Ett år därefter var det äntligen dags för oss i Europa att få ta del av detta äventyr. Längtan var nog lika enorm som väntan var olidlig, för det bör nämnas att många som följt serien inte hade fått sin hunger mättad under ett halvt decennium. Squaresoft hade redan varit inne och nosat på diverse nätverksfunktioner under planeringsstadiet för Final Fantasy X. Dessa dök som bekant aldrig upp i slutprodukten. Det var först i och med den elfte delen som företaget tog klivet in i vad som då ansågs vara den oundvikliga framtiden: spel som krävde internetuppkoppling. Med trösklar som genrebyte, månatlig betalningsmodell och en Playstaton 2-version som aldrig tog sig hit uteblev helt enkelt den här upplevelsen för många.


Med detta i bakhuvudet var det kanske inte helt oväntat att mottagandet för Final Fantasy XII bland seriens mest hängivna entusiaster var något svalare, trots en myriad av lovord från en enad kritikerkår. Till ytan påminde det en del om just det där spelet som sedan i flera år redan avfärdats med orden ”inget riktigt Final Fantasy”. Artister vars alster kommit att karaktärisera seriens audiovisuella identitet upp till denna punkt, exempelvis Nobuo Uematsu och Tetsuya Nomura, lyste med sin frånvaro. I dess ställe fanns Ivalice och de personer som, tillsammans med Matsuno, tidigare hjälpt utforma denna värld. Även sett till handling var det en stor omställning. Likt tidigare spel där Matsuno höll i pennan var resultatet närmre Shakespeare än animé eller manga. Som om inte all förändring vore anledning nog för folk att prioritera annat så vankades en ny konsolgeneration.


Det går ju inte för sig att tala om ett modernt Final Fantasy utan att nämna dess stridssystem. Active Dimension Battle må skapa en illusion av något som hör hemma i ett MMORPG, men är egentligen något så simpelt som en uppdaterad variant av Active Time Battle, seriens mest kända stridssystem - nu med fri rörelse. Det är dock inte tänkt att du ska lägga tid på strider där strategiskt tänkande är redundant. Istället finns en programmeringsliknande funktion, Gambits, i vilken du själv skräddarsyr dina karaktärers artificiella intelligens. De kommer då prioritera alla möjliga val i precis den ordning du skulle göra. Dessa går att stänga av när som helst, men att låsa upp nya möjliga kombinationer och planera prioriteringslistor beroende på situation är utan tvekan ett av seriens mest intressanta och unika bidrag till genren. Det är något Square Enix bör vara stolta över och bevara fint. Final Fantasy XV hade mått bättre av att ha något liknande.


För att låsa upp nya förmågor, möjligheten att öka diverse attribut och bära nya vapen och rustningar måste var karaktär spendera poäng, som i sin tur tilldelas efter varje fiende som besegras. Dessa låser upp önskade licenser på ett bräde. Det påminner om Sphere Grid i Final Fantasy X, men är samtidigt mer lättöverskådligt.


Bara ett halvår efter det europeiska spelsläppet fick Japan ta del av ett nysläpp med en rad nya funktioner och förbättringar med undertiteln International Zodiac Job System. Här introducerades ett nytt system i vilket var karaktär kan utveckla och specialisera sina förmågor inom ett av tolv valbara yrken, inte helt olikt det första Final Fantasy. Detta ersatte tidigare modell, där samtliga karaktärer i mångt och mycket stöptes efter samma mall. Vidare introducerades en snabbspolningsfunktion för att skapa en bättre balans mellan den tid som spenderas på handling i relation till den som spenderas på att bygga sina karaktärer och vara på resande fot i spelets expansiva värld. En annan nyhet var möjligheten att kontrollera den Esper man tillkallat i strid. Sist men inte minst inkluderades även ett nytt spelläge, Trial Mode, i vilket man ställs för utmaningen att besegra 100 nivåer beståendes av svårare fiender och bossar från spelet.


Det har varit ganska tyst kring spelet sedan dess. Fram tills nu.


Efter framgångarna med Final Fantasy X/X-2 HD Remaster och många år av tid tillägnad nostalgi för i princip alla delar i serien utom just Final Fantasy XII har det äntligen blivit dags för en ordentlig restaurering i form av The Zodiac Age. Det tidigare Japan-exklusiva innehållet återfinns självfallet här, men istället för ett yrke per karaktär går det nu att välja två och snabbspolningsfunktionen erbjuder ytterligare ett hastighetsalternativ. Nya kamerainställningar, praktisk kartvisning och automatisk sparfunktion har också tillkommit. Vidare går det att välja mellan japanskt och engelskt tal, samt mellan originalmusiken eller en helt ny version av spelets soundtrack inspelad med riktig orkester. För de som investerar sina hårt förvärvade Gil i Limited Steelbook Edition medföljer även en nedladdningskod för ett tredje musikval, vilket motsvarar det kommersiella skivsläppet med bättre kvalitet än vad ljudchippet i Playstation 2 kunde åstadkomma. Ljudkvaliteten är en drastisk förbättring jämfört med tidigare släpp. Detta gör inte bara gör musik och ljudeffekter rättvisa, utan även det otroligt kompetenta röstskådespeleriet. Sistnämnda i kombination med den otroligt vackra manustolkningen står sig än idag som den tveklöst bästa lokalisering av ett japanskt spel jag någonsin upplevt.


Sett till det visuella har Square Enix valt att förbättra en hel del texturer, kanske främst på de tjusiga klädesplagg och accessoarer som bärs av folket i Ivalice. De grafiska komponenter som inte har finputsats utan presenteras som de alltid varit, om än i okomprimerat format, ser onekligen väldigt bra ut även de. I synnerhet alla uttrycksfulla ansikten. De visar på hur pass vackert spelet varit och hur lite som egentligen varit i behov av ny skrud. Det är lätt att glömma bort och likväl ställa sig till lika stor förundran över att det här i grund och botten är en två konsolgenerationer gammal titel. Samtidigt, på något vis, lyckas Square Enix med konsten att skapa en känsla av att allt ser ut och låter precis som man minns det, trots att det egentligen inte gör det. Rent audiovisuellt levererar The Zodiac Age med råge och utöver eventuellt grädde på moset är det en vansklig uppgift att kritisera restaureringsarbetet. En kulturskatt bevarad så som den bör.


The Zodiac Age är så mycket mer en varmt välkommen återutgivning av något försummat. Det är en påminnelse om att Final Fantasy XII var på fel plats, vid fel tidpunkt. Det är en upprättelse och närmast religiös uppenbarelse. Vi kan säkerligen föra långa diskussioner kring seriens svarta får, du och jag, men om dess fula ankunge råder inga tvivel. Framför dig, full av prakt och elegans, en vit chocobo nu breder ut sina vingar. Den kallar på dig, och du bör ha din finaste spilta redo.


... och alldeles, alldeles underbart.


JA | NEJ
VARFÖR: Ett poetiskt och graciöst JRPG av högsta klass.
PLUS: En perfekt nyutgåva av ett nästan perfekt spel.
MINUS: Att ett av spelets tre möjliga soundtrack inte medföljer på skivan.

Relaterade bilder

Oskar Skog10 jul 2017Visningar: 1645 

Taggar: Final Fantasy XII: The Zodiac Age, Square Enix

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

NicolausCamp10 jul 2017q

Väntar spänt på PC-versionen. [cool]

Xeno110 jul 2017q

wooho

Tobias Söderlund10 jul 2017q

Det här är ju, då, en av de där anledningarna jag har till att TILL SLUT EFTER EN EVIGHET köpa en PS4.

När det blir av vet jag dock ej, men någon gång.

Xeno110 jul 2017q

Som Virde benämner. Det kom vid fel tidpunkt även för mig. FF12 är det enda stora FF jag inte spelat. Ska bli så satans gött att få uppleva det nu i sexig HD

Arvid Schultz10 jul 2017q

Jag gillade det väldigt mycket även när det begav sig. Handling och karaktärer är enligt mig spelets svagaste del, men stridssystemet och att grinda var faktiskt riktigt kul. Förmodligen det FF där det känns mest motiverat och roligt att utforska, bli starkare och ta sig an svårare utmaningar.

Lando10 jul 2017q

Det är intressant vad tio år av en totaldöd och aptrist Final Fantasy-serie kan göra för ett spels anseende.

Magnus Virdeborn10 jul 2017q

Xeno1:

Det kom vid fel tidpunkt även för mig. FF12 är det enda stora FF jag inte spelat.


Du är inte ensam. Har sett många andra som sagt samma sak. Men då blir ditt första intryck desto bättre, för The Zodiac Age fixar verkligen alla stora problem som många av oss hade med originalet.

Lando:

Det är intressant vad tio år av en totaldöd och aptrist Final Fantasy-serie kan göra för ett spels anseende.


Spelet var alltid högt ansett bland kritiker. Det var bara pöbeln som var blind. Sen behövdes samtliga ändringar som introducerats sedan International Zodiac Job System. De gör stor skillnad på helhetsintrycket.

Arvid Schultz:

Handling och karaktärer är enligt mig spelets svagaste del


Personligen ser jag just dessa som några av spelets styrkor. Tack vare snabbspolningsfunktionen så lyfts berättandet fram så mycket mer, i lagom tempo. Och den är fin. Väldigt fin.

chaval10 jul 2017q

Har forfarande kvar dvd:n som man fick med Super Play efter E3 2004 där Final Fantasy XII finns med som trailer.
Får bli att gräva fram den och uppleva "nostalgi". Har ju trots allt bara gått fem år sedan spelet släpp..................

Magnus Virdeborn10 jul 2017q

chaval:

Får bli att gräva fram den och uppleva "nostalgi". Har ju trots allt bara gått fem år sedan spelet släpp..................


Var det menat som en uppenbarelse att det faktiskt gått över tio år? [bigsmile]

Bambaclatt10 jul 2017q

chaval:

Har ju trots allt bara gått fem år sedan spelet släpp..................


Fridell10 jul 2017q

Det verkar som många kommer att upptäcka detta spelet för första gången 2017. Kul!

HetaHarriet10 jul 2017q

Vik hädan, alla spel i serien!! (Japp, det här får jag skit för)^^

Fridell10 jul 2017q

Nåt som jag verkligen uppskattat med FFXII är att det känns som ett ordentligt äventyr. De flesta RPG som jag tycker mest om har ju den känslan.

Magnus Virdeborn10 jul 2017q

Själv uppskattar jag att det, likt andra spel där Matsuno står för handlingen, håller sig långt borta från allt som känns anime och har en mer mogen ton. Det är i stor grad ett JRPG som kan tilltala även de som tröttnat på genren och anser sig ha vuxit ifrån den.

Fridell10 jul 2017q

Absolut. Mer sånt!

Aleksandar Buntic10 jul 2017q

Magnus Virdeborn:

Själv uppskattar jag att det, likt andra spel där Matsuno står för handlingen, håller sig långt borta från allt som känns anime och har en mer mogen ton.


Håller med dig till fullo! Därför jag absolut var helt hooked i spelet när det släpptes till PS2. När jag inte spelade satt jag och kollade på brorsan spela istället.

Han hade en polare som kom hem varje dag för att bara kolla på när brorsan spelade. <3

Savior Katana10 jul 2017q

Lade ca 120 timmar på originalet, mycket mer än jag lagt på något annat Final Fantasy. Enligt mig är det näst bäst i serien, bara 9:an slår det.

Kommer säkerligen lira Zodiac Age, men kanske hinner det gå 5-10 år till innan jag plockar upp det. Har en backlog som sträcker sig flera konsolgenerationer bakåt, och jag upptäcker hela tiden spel jag missat.

Micke Johansson10 jul 2017q

Trevlig läsning.
Ska bli spännande och kul att ge spelet en chans igen.

Larssii10 jul 2017q

hatade fighting systemet när de begavs sig,usch. la ner efter ett tag. men ska fan ge de en chans nu igen efter 11år

Magnus Virdeborn10 jul 2017q

Micke Johansson:

Trevlig läsning.


Tack! [bigsmile]

Larssii:

hatade fighting systemet när de begavs sig,usch. la ner efter ett tag. men ska fan ge de en chans nu igen efter 11år


Tror det var lite före sin tid och jag är ganska förvånad över att varken någon annan utvecklare eller Square Enix själva har tagit till vara på Gambit-systemet och dess fördelar i nyare spel.

Men som jag nämnde i min recension så är ju stridssystemet i FFXII i princip ATB med fri rörelse.

Karl Hungus11 jul 2017q

Hatade det här spelet när det kom. Lär inte spela det igen.

Slim_Solle11 jul 2017q

OMG! Blir ett köp.

Inte lätt att vara Playstation-ägare i år, kommer ju bra spel var-varannan vecka nu :)

Kemapp11 jul 2017q

En mycket bra recension. En värdig recension. För ett värdigt spel. Jag är glad att det här spelet som, om man får vara lite fräck, har bott i spelkulturens finrum i ett decennium, får uppmärksamhet igen. Lite upprättelse som Magnus skriver.

Är nu på väg till Webhallen för att hämta upp min steelbook.

Magnus Virdeborn11 jul 2017q

Kemapp:

En mycket bra recension. En värdig recension.


Tack [love]

HetaHarriet12 jul 2017q

Maggan: på tal om stridssystemet: men i fel 13 så får man nåt degraderat system som jag tycker gör spelet förbannat tråkigt i jämförelse.

Magnus Virdeborn12 jul 2017q

Tog en stund innan jag förstod att du refererade till mig.

Systemet i FFXIII tycke jag faktiskt om, men det tar på tok för lång tid innan fienderna börjar bjuda på tillräckligt mycket utmaning för att man ska sätta sig in i och lära sig hur man bäst spelar sina kort så att säga. Det är mer av ett meta-system, där karaktäerna behandlas som RTS-pjäser. Dock så utmynnade det ju i seriens bästa stridssystem (Lightning Returns) som jag mer än gärna hade sett utvecklats (och gärna kombinerats med Gambits då fler karaktärer hade behövts läggas till).

Striddberry13 jul 2017q

Köpte precis ett PS4 enbart för detta spel.

Magnus Virdeborn13 jul 2017q

Striddberry:

Köpte precis ett PS4 enbart för detta spel.


[surprised][surprised][surprised]
[love][love][love]

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.