Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Alexander Rehnman recenserar Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls

DANGANRONPA ANOTHER EPISODE: ULTRA DESPAIR GIRLS
(PS4 (testat), PS Vita, PC)
Alexander Rehnman


I vår värld finns det barn som far illa.


Barn som utsätts för kränkande behandling. Mindre saker som extrema förväntningar och press hemifrån. Allvarligare saker som psykisk och fysisk misshandel eller sexuella övergrepp. Små röster som skriker efter hjälp men dränks utav de vuxnas prat sinsemellan.


Vad gör då de barn som aldrig får tala ut om de hemskheter som drabbat dem? Som inte får det hjälp och stöd de behöver? Som lämnas ensamma åt sin egna misär?


Ett folkmord på vuxna, givetvis!


Låter det jag precis skrev underligt och kanske rent av osmakligt? Det tycker jag med, men det är nog bäst att vi tar och börjar från början här.


Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls är, förutom en väldigt lång titel, en spin-off på kultserien Danganronpa som enkelt kan beskrivas som en korsning av Flugornas herre och Ace Attorney där skolungdomar blir kidnappade och tvingade att mörda varandra. Spelet släpptes ursprungligen 2014 till PS Vita och har nu även kommit till PS4 och PC.


Innan vi fortsätter är det nog bäst att jag talar om att denna recension kommer innehålla SPOILERS för det första Danganronpa-spelet. Det går nämligen inte att skriva om handlingen i det här spelet överhuvudtaget annars.


Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls utspelar sig mellan Danganronpa: Trigger Happy Havoc och Danganronpa 2: Goodbye Despair och handlar om Komaru Naegi, som är lillasyster till Makoto Naegi, huvudpersonen i Danganronpa: Trigger Happy Havoc.


Sedan världen gick under till följd av "den största, hemskaste, mest förtvivlansframkallande tragedin i mannaminne" kort innan händelserna i första spelet har Komaru hållits fången av Ultimate Despair, den terrorgrupp som låg bakom händelserna i första spelet. Trots fångenskapen trivs Komaru rätt bra med sitt enkla liv i den tvåa som varit hennes hem och fängelse i ungefär två år. Tills den dag allt ändras för evigt, vill säga.


En dag attackeras hennes lägenhet av en Monokuma-robot (den elaksinte björn som agerar spelledare i Danganronpa: Trigger Happy Havoc) som försöker döda henne. När Komaru flyr därifrån träffar hon på Byakuya Togami, en av överlevarna från det första spelet och tillika medlem i Future Foundation, den organisation som försöker återställa världen och stoppa Ultimate Despair.


Av honom mottar hon ett megafonliknande vapen som kan hacka Monokuma-robotarna och förstöra dem. Kort därefter tillfångatas han och Komaru skickas för att fly på egen hand. Den helikopter som ska föra henne till säkerhet kraschar och Komaru tillfångatas igen. När hon vaknar upp möts hon av en mystisk ung vithårig man (som nog är bekant om du spelat de två första spelen) som återlämnar hennes vapen, men i ett betydligt svagare skick än tidigare, vilket han motiverar med "för spelbalansens skull".


Det visar sig att de som tillfångatagit Komaru är Warriors of Hope, en sammanslutning av fem barn som farit illa. Dessa fem är nu ute efter hämnd och har därför startat en lek som går ut på att döda så många "demoner" (vuxna människor) som möjligt, något de fått med staden Towa Citys barn (som nu klär sig i likadana kläder och Monokuma-masker) på. Efter att Komaru fått reda på detta skickas hon ut i staden för att bli jagad. Där träffar hon på Toko Fukawa, en annan överlevare från Danganronpa: Trigger Happy Havoc. Tillsammans beslutar de sig för att försöka överleva och ta sig ifrån Towa City.


Till skillnad från de två tidigare Danganronpa-spelen som tillhörde visual novel-genren är Ultra Despair Girls ett actionspel i tredje person. Beroende på om du spelar som Komaru eller Toko skiftar spelmekaniken lite. Spelar man som Komaru är du långsammare, men har tillgång till ett vapen som med olika sorters ammunition kan oskadliggöra Monokuma-robotarna och påverka maskiner i din närhet. Spelar man som Toko framkallar hon sin våldsamma, impulsiva och hypersexuella alternativa personlighet Genocide Jack och spelet går över till en brawler a la Platinum Games. Genocide Jack har väldigt starka attacker och tar ingen skada, men kan bara användas en begränsad tid åt gången. Att kunna skifta mellan huvudpersonerna på rätt sätt är viktigt för att klara dig så bra som möjligt.


Enbart sett som ett actionspel i tredje person så är Ultra Despair Girls inte jätteimponerande. Det som gör spelet någorlunda unikt är istället de olika pusselrum man stöter på på resans gång. I och med att Komarus vapen har flera sorters ammunition vars effekt varierar baserat på vilken sorts Monokuma de används emot finns det under spelets gång olika utmaningar som oftast går ut på att döda alla fiender i rummet på en gång. Ett exempel på detta kan vara att använda ammunitionen som får fiender att dansa på en special-Monokuma som då drar andra Monokumas till sig och sedan byta till ammunition som styr maskiner för att få en bil att köra över dem.


Dessa pussel är ofta fyndiga, smarta och roliga, men kan stundtals bli frustrerande då det ibland känns som de hänger på millimeterprecision för att man inte ska råka klanta till allt och behöva skjuta sig ut istället. Bra pusselshooters är tyvärr allt för få och därför känns detta som ett bra och givet inslag, trots att det inte alltid är så bra som man önskat.


Även handlingen är, för det mesta, bra. Det är roligt att få se den del av Danganronpa-världen som utspelar sig utanför huvudspelen och hur illa världens undergång faktiskt är. Det är kanske inte så oväntat att det är det mörkaste spelet i serien så långt. Förutom våldet, som är på en nivå över det mer deckarlika mördandet i de "riktiga" spelen skapar den obehagliga och visuellt mörka designen (i kombination med små surrealistiska avbrott med färgstarka miljöer som tagna ur en barnbok) tillsammans med de lappar och brev man kan hitta fyllda med dödsångest och ilska från vuxna som är på väg att bli mördade en betydligt obehagligare del av en franchise som redan handlar om ond bråd död.


Det är dock inte riktigt alltid som spelets mörkare riktning och allvarligare teman klaffar. Att antagonisterna i spelet är barn som farit illa är något jag först oroar mig för ska framställas på fel sätt, men som tur är så poängteras det flera gånger att det är synd om barnen och att de har rätt att känna sig arga, men tar ut ilskan på fel sätt. Tyvärr går det inte alltid lika bra. En av nämnda antagonister är en tjej som utsatts för sexuella övergrepp. Till en början porträtteras det här på ett allvarligt och gripande sätt, men när det längre fram kommer skämt om barnporr, närbilder på trosor och sönderklippande av kläder lämnar det lite av en besk eftersmak i munnen och det känns som att utvecklarna gör precis det som tidigare i spelet sagts är dåligt.


Danganronpa-serien har dessvärre aldrig varit känd för att ha en framstående kvinnosyn (även om serien har många bra kvinnliga karaktärer) och det här spelet är inte heller något undantag. Kameravinklar under kjolar, plumpa skämt och annat som kunde ha lämnats i pojkrummen förekommer återigen. Dock så avslutas varje kapitel med en sexfantasi om Byakuya Togami, som berömmer en på olika sätt beroende på hur bra man spelat. Trots den uppenbart komiska avsikten så undrar jag om utvecklarna kanske till sist har fått lite självinsikt och porträtterar en man som de alldeles för ofta framställt kvinnor.


Utöver detta finns egentligen inte så mycket att klaga på. Även om jag irriterar mig på avsaknaden av autosparning är sparpunkterna placerade på bra avstånd och om man skulle råka stänga av utan att spara är det enkelt att skippa genom filmsekvenser och dialoger. Musiken är som vanligt fantastisk och det blir många kära återseenden (återhöranden?) för öronen. Vem får inte den där varma känslan i kroppen och gåshud när pianointrot till "New World Order" drar igång? De tidigare Danganronpa-spelen har haft 2.5D-grafik, men hoppet till 3D är inte så stort som man kan tänka sig. De tidigare tvådimensionella karaktärerna ser faktiskt bra ut även i 3D. I och med att spelet är en PS Vita-port så är inte alla modeller och texturer riktigt samma kvalitetsklass som man kan förvänta sig från andra PS4-spel, men Danganronpa-serien har ju alltid varit rätt fulsnygg.


Trots snedstegen och de osmakliga elementen känner jag mig nöjd när eftertexterna till sist rullar. Det har varit en underhållande och stundtals riktigt obehaglig (på både bra och dåliga sätt) resa för mig, Komaru och Toko och ett par frågetecken i Danganronpa-universumet är uträtade. Tyvärr fick vi aldrig någon ordentlig uppföljare (även om spelet öppnar för möjligheten) utan bara ett 25 minuter långt animeavsnitt som förklarar lite snabbt vad som hände efter spelet.


Hade en sådan släppts hade kanske vissa av problemen fixats till och så hade vi fått en ännu bättre story. Även om det är den svagaste delen i en fantastisk serie är Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls ett trevligt spel och något som på allvar återtänt min hype för Danganronpa V3: Killing Harmony.


September kan inte komma fort nog.


JA | NEJ
VARFÖR: En underhållande Danganronpa-spinoff med rolig spelmekanik och ny syn på franchisen.
PLUS: Roliga pussel, fyndiga dialoger och bra musik. Bra att spelet försöker lyfta allvarliga teman ...
MINUS: ... men inte alls bra när det bara blir osmakligt. Vissa frustrerande pussel och samma stundtals unkna kvinnosyn som tidigare.

Relaterade bilder

Oskar Skog17 jul 2017Visningar: 618 

Taggar: Danganronpa Another Episode: Ultra Despair Girls

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.