Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Albin Mobäck recenserar Lone Echo

LONE ECHO
(Oculus Rift)
Albin Mobäck


Närvaro.


Ett ord jag använt rätt ofta det senaste året.


Kanske har det tappat sin mening när det kommer från mitt tangentbord.


Men det är precis vad det handlar om här.


Närvaro.


Jag är där i rymdstationens tyngdlöshet. När min kapten glider fram till min nybootade robotkropp och hälsar mig välkommen är hon mer än bara polygoner och texturer. Fortfarande långt ifrån en livs levande människa, men iallafall något som ändå känns rätt mänskligt. Något som inte får komma allt för långt in i min personliga sfär.


Rymden utanför vår kommandobryggas fönster har aldrig varit så nära. Sällan så vacker.


Jag drar min tyngdlösa kropp till rutan och stirrar ut i oändligheten.


Om inte Elon Musk och SpaceX lyckas långt långt över förväntan är det här det närmsta rymden jag kommer komma.


En känsla av närvaro man bara kan få i VR.


När hakan satts på plats, dreglet torkats och drömmarna om intergalaktiska resor tynat bort (för den här gången) är det dags att ta tag i själva spelandet.


Och det är här som Lone Echo inte riktigt lever upp till sin fulla potential. Grafiken är fantastisk, stämningen magisk och kontrollen fungerar ypperligt. Det är polerat och påkostat.


Det är bäddat för en VR-milstolpe. Upplagt för en fullträff och uppdukat för ett skrovmål.


Tyvärr stapplar det till i ansatsen och vi tvingas stundtals äta steken med plastbestick.


Lone Echo har, framför allt under de första timmarna, rejäla problem med tempot. Värst blir det under de många träningsuppdragen jag tvingas utstå, där jag tas från rymdstationen och placeras i en meta-virtuell träningsmiljö.


Det är rätt många år sen vi lärde oss att det går att lära spelare saker utan att tvinga ner dem i skolbänken och banka dem med pekpinnen. Det går att göra så mycket mer subtilt och engagerande.


Här litar utvecklaren inte ens på att jag kan trycka på två knappar för att kontrollera mina handmonterade raketmotorer utan att ta mig ur spelvärlden och dumförklara mig. Alla dessa träningsuppdrag skulle utan problem kunna ha gjorts till en del av berättelsen och spelvärlden. Ska jag lära mig att undvika radioaktiv strålning, varför inte bara låta den där väldigt lägliga läckan ske på rymdstationen jag befinner mig?


Jag avskyr alltid den här typen av slöa och oinspirerade träningsuppdrag, och värst är det när de dyker upp i spel som förtjänar så mycket bättre.


Efter att jag suckat mig igenom träningsuppdragen har spelet fortfarande en del problem med tempot. Det ska dras i lite väl många spakar och uppgifterna min kapten lägger på mina axlar är inte alltid de mest spännande. Men när jag blir uttråkad kan jag iallafall ta till vara på lugnet och njuta av utsikten, atmosfären och tyngdlösheten.


Just tyngdlösheten är en av spelets stora behållningar. Där andra misslyckats fatalt med att simulera och ge mig kontroll över min viktlösa kropp är Lone Echo en fröjd att spela. Jag greppar tag i min omgivning och drar mig framåt, jag skjuter ifrån och svävar fram genom rymden. Redan från början känns det naturligt och intuitivt.


Som att jag alltid varit fri från gravitationens bojor.


Visst står mina fötter hela tiden stadigt där hemma i vardagsrummet, men det är lätt att glömma de nedre extremiteterna och deras otymplighet när jag stillsamt hänger på utsidan av en satellit och beundrar Saturnus gulbruna yttre.


Handlingen är kanske inte något att radiomeddela jorden om, men som ett sci-fi-fan med förkärlek till rymden och dess mysterium är jag mer än nöjd. Handlingsdrivna VR-spel av den här ambitionsnivån är inget vi är bortskämda med just nu. Så även om det är en ganska bekant blandning av krånglande utrustning och oidentifierade och mystiska rymdobjekt så fungerar det.


Utöver problemen med spelets ofta låga och onödigt utdragna tempo, är Lone Echo en väldigt lyckad blandning av handling, utforskande och pussel. Det är ett påkostat, polerat och vackert rymdäventyr som imponerar även om det inte riktigt lever upp till potentialen som finns här.


Om Lone Echo gjort det hade spelet varit bland de bästa jag spelat de senaste 5 åren.


JA | NEJ
VARFÖR: En unik och häftig rymdupplevelse som inte vore möjlig utan VR. 
PLUS: Jag är där, i RYMDEN.
MINUS: Det onödigt utdragna tempot och de idéfattiga och slöa träningsmomenten.

Relaterade bilder

Oskar Skog 7 aug 2017Visningar: 1055 

Taggar: Lone Echo, Ready at Dawn

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Niklas_Sod 8 aug 2017q

Verkar bra! :O

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.