Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Amanda Steén recenserar den första episoden av Life is Strange: Before the Storm

LIFE IS STRANGE: BEFORE THE STORM - AWAKE
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Amanda Steén


Tonåren - ett mystiskt land där alla verkar vara emot en. Och alla talar ett annat språk som är fullkomlig oförståeligt. Åtminstone enligt en själv. En väntar helt sonika på att någon skall komma och rädda en från den misär som innebär den tid i livet där en starkt formas till den en senare blir i vuxenlivet.


Tonårstösen Chloe är nidbilden av den där missförstådda emotjejen som lyssnar på svår musik, svär som en borstbildare, röker braj och hatar allt som kommer i hennes väg. Munnen går fortare än tankarna, attityden är besvärande och hon skiter i allt för det gör en tydligen. Eller? Någonstans kanske skaparna försöker statuera någon form av poäng med detta, men i så fall går den mig förbi. Dessvärre tycker jag att spelet fångar fördomen kring hur en tonåring är, snarare än att spela an de emotionella strängar en bundit till sin tonårstid.


Som tidigare förtäljt är vår huvudprotagonist i detta episodbaserade spel Chloe, Chloe Price. Hennes mamma har träffat en ny typiskt amerikaniserad militärisk man och gått vidare efter Chloes fars bortgång i en bilolycka. Inte helt oväntat begår Chloe revolt mot sin omgivning på grund av hur orättvist allt känns, med all rätt. Jag har också varit en sargad tonåring med snedlugg och känslorna på utsidan men jag klickar inte med den såkallade igenkänningsfaktor spelet verkar försöka pressa ut. En stor problematik jag upptäckte är att jag inte finner nästan någon karaktär vidare sympatisk. Inte ens protagonisten som har ett öppet sår till förflutet. Mitt hopp i detta är att flickan Rachel, som Chloe träffar när hon i inledningen hamnar i trubbel med några snubbar, och Chloe skall bygga upp en relation som väcker något inom mig och förändrar min bild av spelet. Ett band att uppskatta. Jag har en känsla om att den kan bli något fint, men då måste också skådespelet vara trovärdigt så jag kan känna mig delaktig i känslorna de delar.


Något som sannerligen hade kunnat ge spelet ett lyft hade varit den estetiska prestationen och de är halvvägs där. Musiken är otroligt passande för spelet och den bidrager trots allt med stämning, den lägger sig likt en svart kajal kring känslorna som försöks byggas upp. Denna stämning tappas dock lite så fort majoriteten av karaktärerna öppnar sina pajhål. Därtill har jag svårt för den grafiska presentationen. Det jag tror var menat som en unik stil men den ser mest förlegat och lite dammigt ut. Det kan mycket väl vara en smaksak, naturligtvis.


Jag har enbart spelat en och en halv episod av första Life is Strange och denna prolog till spel påminner mig om varför. Varför? För att det är rätt så, kort och gott, tråkigt. Upplevelsen av att du är spelets egna lilla springflicka gör sig påmind oftare än rimligt. Gå dit. Hämta den prylen. Lämna tillbaka den. Hämta den igen, för all del. Och belöningen en får för att springa fram och tillbaka som en skållad råtta känns inte riktigt tillräcklig. Jag vill bli belönad med scener som trycker på rätt emotionella knappar. Jag vill väcka en känslostorm i mig när de tuffa ämnena tas upp. Jag hoppas innerligt att det sker en förändring inför kommande episoder.


Jag ser verkligen att spelstudion försöker göra något helt annorlunda, något som de såklart skall ha en stor eloge för. Att göra något som utmärker sig i spelvärlden bland alla skjutvapen, explosioner och en myriad plattformshopp. Det är ingen hemlighet när jag betraktar spelet att de har ambitionen att skapa en emotionell resa och jag vill se vart tåget går. Däremot behöver de hitta en lampa där de famlar i mörkret, för att hitta rätt knappar som får mig att släppa alla mina känslor fria. Någonstans vill jag tro att de kan skapa den känslan och jag kommer spela vidare för att ta reda på det.


Life is Strange, låt mig känna med dig. Låt mig fulgråta med dig. Låt det göra ont. Gör någonting. Säg någonting. Snälla.


JA | NEJ
VARFÖR: Ambivalensen är total. Men det som får bägaren att tippa över detta till ett "ja" är att de potentiellt lyckas famla sig fram till rätt känslosträngar. Och jag ser lite vad de vill, de måste bara kunna utföra det.
PLUS: Det är ett spel som vill representera känslor och vardagsdramatik, till skillnad från alla sjuttioelva skjtarspel där ute.
MINUS: De har en vision om känslor, men de känns inte äkta.

Relaterade bilder

Oskar Skog11 sep 2017Visningar: 950 

Taggar: Life is Strange: Before the Storm, Dontnod, Deck Nine

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

KlisterMaya9611 sep 2017q

jag vet inte riktigt varför nästan alla kritikers prat om Life is Strange kretsar kring Tonåren, Tonåren som om det var spelets primära fokus. Något som jag tror varken Donned eller Deck Nine hade tänkt vara spelets fokus.

Menar, spelet handlar ju också om:
1. Småstadsliv
2. En sober vänskapshistoria
3. Olika moraliska dilemman

just småstadskänslan, Twin Peaks-influerade, höstliknande Oregon-känslan, vill jag minas att DN pratade mest om i intervjuer inför första säsongen.

Själv, älskar, älskar, jag denna episod. D&D-sessionen var ju guld, och svårt att inte shippa Pramber <3

jag personligen ser bara Life is strange som något annat än en tonårssaga. Men det är la olika från person till person!

raz86811 sep 2017q

Ska bli spännande att prova det här. Reaktionerna verkar ju vara att det är överraskande bra?

Älskade första Life Is Strange, framförallt de första tre episoderna.

Vetotat11 sep 2017q

KlisterMaya96:

Själv, älskar, älskar, jag denna episod.


Hur skulle du säga att den nya serien klarar sig utan utan tidsmanipuleringen?

KlisterMaya9611 sep 2017q

Vetotat:

Hur skulle du säga att den nya serien klarar sig utan utan tidsmanipuleringen?


Bra! Liksom, de hade utnyttjat det konceptet till max under säsong 1, så coolt med den nya 'ordkrigs'-mekanismen som jag ser fram emot att se mer av :D

EDIT: (no pun intended [chocked] [chocked] ))

Onlyindreams12 sep 2017q

Finns det sådär bra pris för alla episoder igen? (köpte förra gången det begav sig)

Thomas_8712 sep 2017q

Vill du att det ska kännas rekommenderar jag dig att spela klart det första spelet. Det är först i episod tre det spelet verkligen blir känslosamt.

Tyckte första Life Is Strange var en emotionell berg och dalbana och ser mycket fram emot att spela detta. Men jag väntar nog tills alla episoder släppts.

Lyman13 sep 2017q

Möjligt att röstskådespeleriet och att grafiken rent tekniskt inte är speciellt imponerande. Tänkte inte alls på det när jag spelade men det beror nog mest på att jag var så inne i själva storyn och allt vad jag känner kring den. Och fastnade man aldrig för första spelet och lärde känna karaktärerna då så är det väl säkert svårt att känna nåt nu tyvärr. Men då kanske man kan se på detta spel med lite andra ögon och se spelets brister och den kritiken måste naturligtvis också fram.

KlisterMaya96:

jag personligen ser bara Life is strange som något annat än en tonårssaga. Men det är la olika från person till person!


Precis! Tycker det är lite synd att många verkar gå in i spelet med förväntningen att de ska kunna känna igen sig själva i hela tonårsbiten men sen blir besvikna eftersom de inte kan identifiera sig med hur karaktärerna i spelet uppför sig och pratar. Vilket tycks vara en rätt vanlig kritik mot båda denna episod och hela första säsongen. Det finns så mycket annat att beröras av och det känns som man riskerar att komma helt fel in i det om man bara förväntar sig någon tonårssaga.

Själv har jag nog rätt svårt att identifiera mig med amerikanska tonårstjejer men ändå har detta spel fått mig och känna och reflektera över saker inga andra spel har så nog finns det mycket i detta spel att känna för. [smile]

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.