Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Alvar Johansson och Alexander Rehnman recenserar Total War: Warhammer II

TOTAL WAR: WARHAMMER II
(PC)
Alvar Johansson


Det finns en affär i staden där jag bor. Läget är nästan lite märkligt med tanke på innehållet, precis på huvudgatan som kör rakt igenom centrum. Den ligger nästan insjunken i väggen. Den trivs inte riktigt.


Jag hängde där en del när jag var yngre. Serier, brädspel och kort står staplade i högar. Ju längre in i affären man kommer, desto mer avklädda blir seriefigurerna. Det luktar surt och fränt av lim.


Personalen är sådär avslagna som bara människor som hanterar stora mängder nördkultur kan vara.


Efter några år föll jag ur affärens målgrupp och slutade gå dit.


Men det hände ändå att jag fastnade några sekunder extra utanför skyltfönstret. Bredvid nya mangapocketar och plåtlådor med kort står ett slagfält i miniatyr. Orker på väg nerför en kulle mot en liten grupp hoptryckta människor med dragna vapen. Figurerna är löjligt detaljerade.Tänderna lyser vita och svärden verkar nästan glimra i lysrörsljuset.


Warhammer.


Jag försökte ett litet tag när jag var yngre. Svor över svårmålade figurer under ljuset från skrivbordslampan och brände sönder hjärnceller med kontaktlim. Till slut gav jag upp. Delvis så såg ju figurerna aldrig ut som på paketet. Och så var det ju alldeles för svårt att faktiskt spela. Tusentals parametrar, högar med tärningar och röda mätpinnar som alla gjorde en liten trettonåring med bristande engelskkunskaper snurrig.


Så, jag gav upp.


Det tar fem minuter med Total War: Warhammer II för att jag ska vara tillbaka. Inte under lampan, utanför fönsterrutan. Pressad mot glaset. Fortfarande lite i chock över hur någonting kan vara så detaljerat, skitigt och samtidigt så direkt fånga essensen av vad vi sökt oss till fantasyn för.


Den som spelat något av Creative Assemblys tidigare projekt kommer känna igen sig. Kampanjerna delas in i delvis ett övergripande kartläge där enheter förflyttas, städer grundas och resurser hanteras. Handel, rekrytering och byggnationer sköts smidigt, men det finns på tok för få notifikationer om när saker och ting är färdiga.


Slagfälten är en annan sak.


Här detaljstyrs grupper av enheter över kullar, fält och skogar. Placeringen är nästan lika viktig som mängden, och det finns ett nästan perverst underhållningsvärde i att gillra bakhåll med bågskyttar i utkanten av träden och storma trupper nerför kullar. Tilltro och moral är viktigare någonsin. Efter att de tagit tillräckligt med stryk kommer soldater att förlora stridsviljan och ta till reträtt. Resultatet är vågliknande rörelser fram och tillbaka som tvingar till full närvaro.


Allting kan alltid vända, och de snyggt uppställda figurerna i fönstret kommer snart att reduceras till spillror.


Ändå ligger den största behållningen i den energi som Creative Assembly lagt ner på att karva fram sitt universum.


De fyra klasserna; skaven, lizardmen, dark elves och high elves, känns alla distinkta, och lyfter fram sidor ur fantasytraditionen som så sorgligt sällan får spelrum.


(Förutom den sistnämnda, som fortfarande är lika upphetsande som folkpartism)


Hjältar och härskare, som kräver en enorm mängd omsorg för att inte gå till uppror, ges snabbt personlighet. Världskartan som breder ut sig är inte bara vacker att ta in utan ger också en nästan överväldigande känsla av litenhet. Och den övergripande kampanjen förvandlas snart till en svettig kamp mot klockan gällande ritualer och åtkomst till ovärderliga naturresurser.


Warhammer II är skapat av en utvecklare som precis som jag stått med näsan tryckt mot fönstret och andan i halsen. Materialet har hanterats med en blandning av vördnad och förtjusning.


En kärlekssång, i brist på bättre ord. Och en klassisk sådan.


Men ändå, det är ett spel för de redan insatta. Den inledande hjälpen följer genom hela spelet, men gör inte mer än peka på staplar med siffror. De allra bästa upptäckterna kommer fortfarande av eget undersökande, men med känslan av förestående undergång är det svårt att ta sig några egentliga friheter med enheter.


Det är lätt att bli överrumplad av den rena mängden information som ska hanteras. Jag har alltid lite svårt att förstå varför skaparna bakom strategispel aldrig någonsin bara ger oss en möjlighet att få fritt experimentera utan några större konsekvenser.


Lär man sig ändå inte bäst så?


Trots det är jag tillbaka utanför rutan igen. Slagfältet är lika skitigt, stämningen lika tät.


Men, den här gången slipper jag måla själv.


JA | NEJ
VARFÖR: En varsam tolkning av Warhammers universum för de redan insatta.
PLUS: Råttfolk! Pris till alla som tar sig bort från genrens mittfåra.
MINUS: Varför ge mer plats åt high-elves?


TOTAL WAR: WARHAMMER II
(PC)
Alexander Rehnman


Vi kan börja med att få en viktig sak ur vägen: Jag tycker generellt bättre om Warhammer 40K än Warhammer Fantasy. I min lägenhets bokhyllor står ett antal Warhammer 40K-böcker (mestadels regler), lådor med så väl målade som omålade figurer samt brädspelet Relic med expansioner. Hos mina föräldrar finns ett par böcker från tidigare upplagor av figurspelet. Utöver det äger jag ett antal Warhammer 40K-spel på Steam. Det är dock där skon klämmer. Warhammer 40K är inte alltid bäst.


När det kommer till digitala spel är Warhammer Fantasy just nu överlägset. Visserligen så gjordes det bra 40K-spel förr (Dawn of War 1 och 2, Space Marine), men sedan Games Workshop börjat behandla licensen likt ett politiskt parti behandlar flygblad dagen innan ett val har de flesta 40K-spelen fallit mellan “gammalt hundbajs” och “kallnad McDonalds-mat” i kvalitetsnivå. De enda jag minns som någorlunda okej är Space Hulk och Eternal Crusade, där det senare nog är ett av de största exemplen på att lova en ocean och ge en simbassäng.


Däremot så har Warhammer Fantasy-licensen förvaltats väl. De senaste åren har vi sett välutvecklade spel som Blood Bowl 2, Vermintide och Total War: Warhammer, där det sistnämnda är min favorit bland Warhammer-spel just nu. Ett år senare har vi nu fått en uppföljare med den mycket kreativa titeln Total War: Warhammer II. Eller Twotal Warhammer, som jag kallar det. Förlåt.


Egentligen är kanske “uppföljare” fel ord att använda här, då “fristående expansion” snarare är ett bättre ord. Äger man båda spelen kommer man i framtiden få gratis tillgång till ett DLC som lägger till allt innehåll från första spelet och en gemensam enorm kampanjkarta. Tyvärr kommer detta inte finnas vid spelets släpp och är därmed inget jag har kunnat testa, men det låter som en väldigt häftig idé på pappret. Cynikern i mig säger dock att man troligen kommer behöva en enorm plånbok för den fullständiga Total War: Warhammer-upplevelsen, med tanke på de gigalofantiska mängder DLC första spelet fick och att det andra troligen kommer få en hel del också.


Termen “fristående expansion” passar rätt bra i övrigt också. Det finns egentligen inte så många stora spelmässiga förändringar från föregångaren, utan det mesta är sig likt. Det största är de nya raserna (High Elves, Dark Elves, Lizardmen och Skaven) samt den nya kartan och kampanjen.


I Total War: Warhammer II flyttar vi oss västerut, där “The New World” och alvriket Ulthuan ligger. Mitt i smeten ligger en magisk virvelström, “The Great Vortex”. Dess syfte är att begränsa mängden magi i världen och försöka hålla Chaos borta. Givetvis vill alla fyra raserna använda vortexen för sin egna agenda, vilket är vad den nya kampanjen handlar om. Utöver det klassiska Total War-upplägget med att bygga upp städer och arméer för att växa sig stor och mäktig genom diplomati och krigsföring så står vortexen och kontrollen över denna i fokus. Varje ras har sin egna “ritualvaluta” som används för att utföra olika ritualer för att ta kontroll över vortexen. Den som först lyckas med att genomföra fyra stycken kommer få fullständig kontroll och därmed vinna kampanjen.


Det är inte riktigt så enkelt som det låter. Utöver att det tar tid att producera tillräckligt mycket ritualvaluta (vilket kan snabbas på genom att erövra fler städer och bygga särskilda byggnader) så kan dina motståndare hyra in arméer för att försöka sabotera ritualen under tiden den hålls. Dessutom gör dessa ritualer att Chaosarméer dyker upp i världen för att attackera dina städer. Därmed är det inte helt riskfritt att genomföra dem och man bör vara förberedd på att bli attackerad. Att fraktionerna nu kämpar över samma sak gör i min mening kampanjen lite mer intressant än ettans, där de oftast höll sig till sina egna agendor fram tills dess att de råkade krocka. Nu är det etablerat från början att det kommer bli konflikt, vilket gör läget i världen och kapplöpningen för vortexen mer spännande.


Fältslagen är snarlika de i ettan och den enda märkvärda skillnaden är att nya enheter tillkommit i och med de nya raserna. Det är fortfarande lika kul att se två stora arméer braka ihop på slagfält, med legendariska hjältar från Warhammer-universumet som utkämpar episka dueller, kavalleriregementen som dundrar igenom fiendens flanker, dånande kanoner, eldsprutande drakar och allt annat som uppstår när Total Wars episka slag möter Warhammers lika episka fantasy. Ulthuans slagfält är väldigt estetiskt tilltalande och en välkommen förändring är att belägringskartorna har olika arkitektur beroende på vilken ras städer du belägrar, till skillnad från ettan, där alla städer hade samma arkitektur.


Givetvis har en del förändringar tillkommit i kampanjerna, utöver vortexen, men det är till största del småsaker som att man kan leta skatter i ruiner och fler platser att bygga på i städer. Inte riktigt något som är tillräckligt stort för att sälja spelet på, i min åsikt. En besvikelse är att sjöslagen i spelet enbart går att simulera istället för att spela ut dem likt i Empire: Total War eller Shogun 2: Total War. Troligen beror detta på att licensen för sjöslag i Warhammer används till spelet Man ‘O War, som utvecklas av en helt annan studio.


Rekommenderar jag Total War: Warhammer II? Det beror lite på. Har du inte spelat ettan så är svaret ett rungande ja. Tvåan bygger vidare på det som gjorde ettan bra och är i mångt och mycket en finslipning. (Om du är mer intresserad av raserna i ettans kampanj rekommenderar jag givetvis den istället.) Om du spelat ettan och inte riktigt känner dig sugen att betala fullpris för fyra raser och en ny kampanjkarta kan du lika gärna stanna kvar tills vidare, men vill du ha mer av det goda är det absolut värt att kolla in tvåan. Att kunna “sätta ihop” spelen senare kommer troligen bli en mycket trevlig upplevelse som förhoppningsvis gör det värt att äga bägge spelen och jag ser fram emot att spela på den kartan tillsammans med min vän David, som jag spelat många timmar med i ettans multiplayer.


Tills vidare är det här, tillsammans med sin föregångare (eller “sitt grundspel” beroende på hur man ser det) den roligaste Warhammer-upplevelsen just nu. Fram tills det kommer ett riktigt bra 40K-spel, det vill säga. Jag har fortfarande hopp.


JA | NEJ
VARFÖR: Återigen känns det som att figurspelet kommer till liv. Ett riktigt bra strategispel i en riktigt bra värld.
PLUS: Episka slag, rolig kampanj, snygg grafik och en del förbättringar från ettan.
MINUS: Så pass likt ettan att det kanske inte riktigt är värt att betala fullpris om man redan äger ettan.

Relaterade bilder

Oskar Skog26 sep 2017Visningar: 671 

Taggar: Total War: Warhammer 2, Sega, Creative Assembly

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.