Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Daniel John Johnsson recenserar Planet of the Apes: Last Frontier

PLANET OF THE APES: LAST FRONTIER
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Daniel John Johnsson


"We don't get many strangers here."


Vi befinner oss någonstans långt norrut i Nordamerika och av alla tänkbara ställen är det här, i ett lika ensligt som oycksbådande landskap, som en grupp människor har bosatt sig för att vara utom fara för den konflikt som uppstått mellan homo sapiens, vi, och de nu talande och tänkande primaterna, dem.  


Tack för det, James Franco.


Kanske är det också precis vad Jess, en av våra huvudpersoner, tänker när hon står på barrikaderna kring sin by och med en vakande blick har sitt gevär riktat mot två främmande cowboys som ber om inträde.


"How can we trust you?"


Det är en scen vi har sett förut. Har man tagit del av någon postapoktalyptisk berättelse hör den till en standardmall som många har kommit att apa efter. Och det är förstås ett bra dilemma att använda sig av. Det finns få sätt som lika tydligt förmedlar en samtid där säkerhetsnätet helt och hållet blivit substituerat till vilka man kan lita på och inte.


Vilka man kan släppa in.


Och nu sitter du där själv, eller tillsammans med tre vänner i tv-soffan, och genom trycka till höger eller vänster har du hela deras öde i dina händer. Du väntar, kanske till och med lite längre än vad som är skäligt, och kontemplerar över vilka de här personerna kan vara. En av dom är skadad, har du hjärta att låta honom förblöda utanför dina egna portar? Men samtidigt känns allting inte helt rätt. Vad får det för konsekvenser för de människor som förväntar sig att kunna vakna upp till samma gamla trygghet på morgonen därefter om du släpper in dem.


Jag vet inte med er. Men det är ett eventuellt snedsteg jag inte vill ha på mitt samvete.


Snälla, ge er iväg.


"You can't do that!"


Spelet hade lika gärna kunnat kasta mig direkt till sluttexterna här. För när en annan karaktär nu lika plötsligt som direkt klandrar mitt beslut och väljer det omvända har spelet redan visat sin rätta färg. För så här fortsätter resan fram tills dess slut.


Valen man tilldelas, som antingen handlar om att välja sida i olika argument, eller att skjuta eller inte skjuta, är i stort oväsentligt för hur berättelsen fortskrider.


Som ledare av både människobasen och apstammen blir man som spelare konstant ignorerad när man alltid är omgiven av envisa karaktärer som helt enkelt inte håller med om besluten du vill ta. Interaktionen är minimalisk. Utöver dessa så kallade val finns heller inga delar där man får utforska olika områden eller lösa pussel. Som upplevelse är det mer som att sitta i förarsätet medan förskoleläraren sitter i passagerarsätet och kör. Man får vara med litegrann, kanske snacka kring hur saker ska fungera, men visst sitter man ändå där mest förvirrad och med bältet på. 


Mest av allt är det otroligt passivt och som en del av Playlink-initiativet framstår det som särskilt märkligt, när fyra spelare ska sitta och bestämma över ingenting alls tillsammans.


Hade man hoppats på nån slags Mixer-potential i det här spelet har jag alltså tyvärr dåliga nyheter.


Det gör det inte särskilt bra.


Däremot behöver man inte mobiltelefoner för att ta sig an spelet. Till skillnad från andra spel som ingår i den här serien av sociala upplevelser går det fullt lika bra att använda sig av sina vanliga handkontroller. Och inte för att det är särskilt krångligt att matcha sin telefon eller surfplatta till sin konsol, men hela grejen med att sätta sig tillsammans med sina smartphones framför tv:n känns redan på idéstadiet så gimmickartat och påtvingat att det till och med skulle få Nintendo att skämmas.


Som spel misslyckas spelet alltså på flera fronter. Säga vad man vill om genrens motsvarigheter men Imaginati Studios har en lång väg att gå innan de kan stå jämsides med andra studios som till exempel Telltale och Supermassive. Om det bara så handlar om att hitta effektivare rökridåer vad gäller illusionen av valen man påstås stå inför.


Ska jag ändå passa på att lyfta fram goda sidor ska det ändå sägas att Andy Serkis och hans produktionsbolag Imaganarium, som det har samarbetats med, har gjort ett alldeles utmärkt jobb med det tekniska. Det vemodiga landskapet känns precis så illavarslande som lämpligt är när det är naturen själv och den stundande vintern som utgör en stor del av konflikten i spelet, och aporna känns trovärdiga trots att de i stundom byter ut sina vrål och brum mot god gammal engelska.


Och även om Planet of the Apes: Last Frontier aldrig lyckas väva in spelaren i illusionen av att vara i kontroll, så kan det vara intressant för de som vill ha mer av vad de senaste filmerna erbjudit, där det tar vid mellan händelserna i Dawn of the Planet of the Apes och War for the Planet of the Apes. Men då kanske mer som filmupplevelse än spel.


Filmbolaget Fox har tidigare pratat om det här spelet som ett test för att se resultatet av hur det blir när man blandar deras filmteknologier med det interaktiva spelmediet, tyvärr blir den den senare aspekten ett luftslott av rang. Bättre lycka nästa gång.

Relaterade bilder

Oskar Skog 5 dec 2017Visningar: 531 

Taggar: Planet of the Apes: Last Frontier

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Cavecamper 5 dec 2017q

Oskar Skog:

Om det bara så handlar om att hitta effektivare rökridåer vad gäller illusionen av valen man påstås stå inför.


Senaste Telltale spelen verkar dock ha tilltagande svårt att distrahera från den rätt llinjära berättelsen med dessa räkridåer vad jag förstått.
Jag gillar senaste filmerna så det kan ev bli att knipa detta spel från realådan nästa år.

Joakim Kilman 5 dec 2017q

Cavecamper:

räkridåer


Nu vet jag ju att det bara är ett slarvfel, men räkridå är ett utmärkt ord som jag hädanefter kommer att använda när brukligt (vilket förmodligen inte är så ofta, men säg att någon politiker försökt dölja att hen slösat skattepengar på en räkbuffé - perfekt ord!)

Daniel John Johnsson 5 dec 2017q

Cavecamper:

Senaste Telltale spelen verkar dock ha tilltagande svårt att distrahera från den rätt llinjära berättelsen


Tycker snarare att de hittat tillbaka efter flera axelryckningar till spel. Har blivit väldigt engagerad och involverad i deras senaste berättelser, tack vare väldigt lyckade räkridåer vad gäller både val och karaktärsrelationer.

A New Frontier och Guardians of the Galaxy hör nog till mina Telltale favoriter, faktiskt.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.