Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Amanda Steén recenserar den tredje episoden av Life is Strange: Before the Storm

LIFE IS STRANGE: BEFORE THE STORM - EPISODE 3
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Amanda Steén


Slutet är, efter en någorlunda brokig färd, nu här. Det som började lite tvivelaktigt i större delen av första episoden sopades sedan en aning under mattan efter några starka avslutande minuter och en uppföljningsepisod som fortsatte i mer eller mindre samma anda. Jag hoppades på att finalepisoden skulle vara vad som lös upp vintermörkret och värmde i de kyliga vindarna den nästa sista dagen på året. Tyvärr lämnades jag tämligen frusen.


Jag har gnällt en hel del i mina tidigare recensioner av föregående episoder på vissa specifika brister i spelmomenten såväl som grafiken. Jag tycker dock att dessa punkter har förbättrats på vissa plan. När det under för långa perioder inte är vidare händelserikt, oavsett händelsens magnitud, så blir det lätt väldigt tradigt och släpigt vilket också leder till att ens intresse dalar. Detta var något jag upplevde i tidigare delar men ej i denna. Dessutom tog de till ett oerhört intressant berättargrepp där spelaren fick se tillbakablickar som genom en kikarvy när Rachels pappa berättade den så kallade sanningen för sin uppjagade och frustrerade dotter. Detta var också ett fiffigt sätt av skaparna att referera till sig själva då uppkomsten till Rachels frustration och ifrågasättande uppstod när hon och Chloe stod på en utkiksplats och kollade genom en fysisk teleskopkikare.


Som jag nämnde är det grafiska något jag rynkat på näsan åt oerhört innan på grund av det faktum att viss rekvisita och vissa karaktärer enligt mig, rätt och slätt, är anskrämliga. Det ser snarare daterat ut än som ett faktiskt designval. Det som jag tidigare funnit oattraktivt för ögat har ej förändrats, vilket är förståeligt då det ju såklart hade varit märkligt om så pass centrala ting hade förändrats radikalt från episod till episod. Däremot tycker jag att det gjorts andra framsteg på det estetiska planet då det skildrats fler miljöer i ett utzoomat utsnitt där det lekts mer med ljus och skärpedjup. Det har bidragit till mer levande miljöer som jag genuint har uppskattat. Det har också genererat en känsla av en faktiskt värld och inte bara en kuliss.


Rachel är fortfarande tveklöst min favoritkaraktär. Hon är en framstående ung kvinna som vid första anblick verkar förvandla allt hon rör vid till guld. Dock besitter hon ett mörker som mer och mer silas igenom några få springor som hintar om att även hon är lite trasig inombords. Hon är därtill en av de få karaktärer som jag sympatiserar med och som jag kan relatera till. Det är en väldigt osmickrande del i det här spelet - att på tok för många karaktärer inte går att sympatisera med samt känna med eller för. Jag vet inte exakt vad det grundar sig i men gissningsvis har detta med röstskådelspelarnas framtoning att göra. Nyansbrister. Chloe tycker jag däremot har blivit aningen bättre under tiden jag fått lära känna henne. Hon lider dock fortfarande av ofrånkomliga och sannerligen osmickrande attitydproblem. Och hon får mig fortfarande inte att känna starkt för henne.


Inför sista episoden fick jag hem ett litet paket av utvecklarna som tack för att ha tagit del av spelupplevelsen. I detta lilla charmiga kit fanns bland annat ett paket näsdukar som jag innerligt hoppades var ett tecken på att jag skulle få göra en av de saker jag älskar att få göra - att fulgråta. Den fullkomliga frigörelsen av att släppa ut alla känslor är något jag uppskattar. Och det var nog meningen att någon som jag skulle få släppa tårarna fria. Men hos mig nådde inte äktheten i känslorna ända fram.


Jag ville få en explosion översvallande av känslor i stil med slutscenen i sista episoden av första säsongen av The Walking Dead där jag höll på att gå upp i atomer. Istället fick jag lite gles rök från en tafflig smällare.


Väl färdig med Life is Strange: Before the Storm vill jag någonstans tycka att upplevelsen har varit spelvärd och att jag inte slösat bort min tid fullkomligt. Däremot känner jag mig aningen snuvad på konfekten - känslorna var för svala i relation till vad som utlovats och för lite stod på spel.

Relaterade bilder

Oskar Skog 8 jan 2018Visningar: 407 

Taggar: Life is Strange: Before the Storm, Dontnod, Deck Nine

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

nonapplicable 8 jan 2018q

Kan tyvärr inte läsa pga ska spela alla 3 episoder själv i ett svep.

Daniel John Johnsson 8 jan 2018q

Det märkliga slutet åt sidan hade jag småtrevligt med det här spelet. Inte så givande som spel men några fina små scener att få närvara i.

Kommer förövrigt en fjärde episod nu i början på året om man missat det.

nonapplicable 8 jan 2018q

Aha, då väntar man tills allt är ute. Tack för infot

Oregondanne 8 jan 2018q

Intressant! Hur kände du för Chloe i första Life is Strange och vilka anser du är huvudskillnaderna mellan Dontnods och Deck Nines berättarteknik och approach? Själv har jag inte spelat prequelen ännu men älskade Dontnods huvudnummer.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.