Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Aleksandar Buntic recenserar Digimon Story: Cyber Sleuth - Hacker’s Memory

DIGIMON STORY: CYBER SLEUTH - HACKER'S MEMORY
(PS4 (testat), PS Vita)
Aleksandar Buntic


Under min uppväxt spenderade jag väldigt mycket tid med att äventyra i de småländska skogarna tillsammans med mina vänner. Vi brukade hämta inspiration från de tv-spel och serier som vi upplevt när vi varit hemma. Minns hur vi låtsades att vi var olika karaktärer från Final Fantasy-serien och även hur vi lekte att vi var ute och fångade och slogs med Pokémon (jag kom i kontakt med den serien först på tyska). Jag minns hur exalterad jag var när jag först fick reda på att det fanns en serie som påminde om Pokémon. Det var en kompis som nämnde något om digitala monster och jag satt ivrigt framför teven medan jag hörde intromusiken.


“Digimon. Digital monster. Digimon, de är champions”.


Jag minns även känslan av besvikelse när den var långt ifrån mina förväntningar, men jag var väl mest naiv. Hur kunde något komma i närheten av Pokémon? Dessutom är introlåten fruktansvärt enformig och irriterande (den snurrar runt i mitt huvud just nu och jag mår typ illa).


Jag gav serien flera chanser efteråt, men den lyckades aldrig riktigt intressera mig. Jag har aldrig fastnat för designen bakom de digitala monsterna eller världen. Blev tipsad av en hyfsat nyproducerad serie som heter Digimon Adventure Tri, men även där la jag av efter ett avsnitt (kanske borde jag gett den en ärligare chans, men jag var ju redan trött på Digimon sedan min barndom).


2016 släpptes Digimon Story: Cyber Sleuth och när jag såg en av mina favoritstreamare spela spelet väcktes ett intresse för serien för första gången. Det såg mycket mer underhållande ut i spelformat än tv-serien någonsin lyckades med. Jag har varit på gränsen till att köpa spelet flera gånger, men det har aldrig blivit av. Så när ett recensionsexemplar dök upp för uppföljaren kunde jag inte bärga mig. Jag var tvungen att ge Digimon en till ärlig chans.


I Digimon Story: Cyber Sleuth - Hacker’s Memory har den verkliga och den virtuella världen blivit en enda värld. De går inte längre att separera dem från varandra. Det som händer i den virtuella världen kommer ha konsekvenser i den verkliga. När min karaktärs (som jag har valt att döpa till Keisuke) konto till Eden, som är den mest etablerade virtuella världen, blir kapat av en hackare hamnar hans verkliga liv i fara. Har man ett helt nytt konto blir man betraktad som en hackare (lite som Facebook-troll i dagens samhälle) och får problem att integrera sig i samhället. För att få tillbaka sitt konto väljer Keisuke att gå till den mörka sidan av Eden och hamnar direkt i konflikt med den svarta marknaden. Till hans undsättning kommer ledaren, Ryuji Mishima, av hackerlaget Hudie. Efteråt går Keisuke med i Hudie i hopp om att kunna få tillbaka sitt konto. Där lär han känna personerna Erika, som är Ryujis syster, och Chitose.


Spelets introduktion är väldigt lång och den inledande berättelsen presenteras på ett ganska rörigt sätt. Det tar dessutom ganska lång tid innan jag kommer i kontakt med min första digimon. När det väl skedde fick jag välja mellan tre stycken olika filurer (hmm, det här känner jag igen från någon annanstans). Den visuella designen bakom dessa monster klickade inte alls med mig, precis som de inte gjorde när jag var liten, men jag valde tillslut metallkrypet Tentomon. Efter att jag valt monster fick jag direkt chansen att ta mig an spelets stridssystem. Det är ett väldigt traditionellt omgångsbaserat stridssystem där dina digimons strider åt dig. Maximalt kan man ha ute tre stycken digitala monster samtidigt. I striderna går det att använda antingen vanliga attacker eller speciella attacker, försvara sig mot fiendernas slag, förbruka olika föremål eller byta ut en av dina kompanjoner mot en annan. Det är inget avancerat, men gillar man traditionella omgångsbaserade strider kan man få ut en del underhållning av det.


Det största problemet med striderna i spelet är att de knappt utmanar spelaren. Det är väldigt lätt att besegra sina motståndare rakt igenom spelet och svårighetsgraden påminner mycket om det senaste spelet i Persona-serien (som var otroligt lätt fram tills slutspurten) och även till viss del den stora konkurrenten Pokémon. För mig hade det varit okej om de vanliga fienderna var lätta, men jag önskar att spelets bossar åtminstone gav mig någon form av utmaning.


För att få tag på nya digimons krävs det att man besegrar ett visst antal av en och samma sort för att kunna tillverka den i ett ställe som heter DigiLabs. Här kan man även utveckla sina digitala monster till kraftfullare varelser eller placera dem på en digital ö där de kan träna och bli starkare. De kan även använda sina krafter för att uppfinna nya föremål som man senare kan ta med på sitt äventyr. Det som är intressant med digimons är att de inte enbart har en enda form av utveckling utan oftast finns det fler än tre valbara utvecklingar. Jag gillar att spelaren får mer frihet i själva evolutionsprocessen. Det tråkiga är att utvecklingarna inte alltid följer någon logisk estetisk förändring (mitt insektsliknande monster blev en jätteful levande solros).


Allting i spelet fokuserar kring hackandet och den digitala sfären som kallas Eden. Det är här de flesta av spelets uppdrag tar plats. Eden är en otroligt segmenterad och linjär cyberrymd. Det går inte gå fel och eftersom den är uppdelad i olika små sektioner känns det inte riktigt som jag utforskar en levande värld. Det påminner lite om bandesignen i Persona 3 och Persona 4 med ganska smala korridorer. Utforskandet av Eden är dessutom låst till berättelsen vilket begränsar spelarens frihet att utforska. Det är nästan lite klaustrofobiskt att befinna sig i den världen.


Spelets starkaste sida är karaktärerna Ryuji, Erika och Chitose. Även om karaktärerna ibland saknar djup, erbjuder de ändå intressanta historier och dialoger. Alla har sina mål och det är kul att lära sig mer om dem. Huvudkaraktären är dock inget att hänga i granen. Han är ytterligare en i raden av stumma huvudkaraktärer i spel. Dessutom ser han konstant dum ut när han lyssnar på de andra karaktärerna. Jag förstår inte ens riktigt hur han kan vara med i ett hackerlag när han inte ens förstår sig på grunden av hackande.


Digimon Story: Cyber Sleuth - Hacker’s Memory är ett underhållande traditionellt japanskt rollspel som aldrig riktigt utmanar spelaren i varken striderna eller i berättelsen. Allt känns väldigt rakt på sak. Jag tror absolut att det blir ännu mer underhållande om man gillar Digimon sen tidigare, men för mig fastnade jag inte för några i min party. Det närmaste var väl Gatomon. Spelet har i alla fall fått mig att känna att det faktiskt finns något bra med Digimon-serien och förhoppningsvis kan nästkommande spel bygga vidare på detta.

Relaterade bilder

Oskar Skog23 jan 2018Visningar: 442 

Taggar: Digimon Story: Cyber Sleuth - Hacker’s Memory

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.