Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Jimmy Seppälä recenserar Celeste

CELESTE
(Xbox One (testat), PS4, Switch, PC)
Jimmy Seppälä


Det finns en hel del man skulle kunna skriva om Celeste som spel. Det är det bästa 2D-plattformsspelet sedan Super Meat Boy, centrerat kring en specifik spelmekanik där momenten på banorna ändrar vad du gör med den likt tidsaspekten i Braid eller Cappy i Super Mario Odyssey. Jag skulle också kunna nämna hur fasligt svårt det är med mina +3000 dödsfall.


Efter Super Meat Boys framgångar rådde det ingen direkt brist på ultrasupersvåra plattformsspel varav de flesta inte riktigt lyckades återskapa vad som gjorde Super Meat Boy så bra. Det spelet var inte svårt bara för att vara svårt utan var mer genomtänkt än så. Team Meat guidade spelaren genom spelet, något som verkade omöjligt vid första anblick blåste man snabbt förbi när man lärde sig banorna. Matt Makes Games gör samma sak med Celeste.


Celeste är inte bara ännu ett svårt plattformsspel, det är mer än så. Det handlar om att övervinna sina egna mentala spöken som sätter käppar i hjulet för en själv. Att kunna acceptera att man inte kan klara allting i livet ensam. Kunna inse sina egna begränsningar och vara okej med att det är den man är.


Ingen är perfekt.


Alla har någonsin känt att de inte riktigt räcker till. Skyller på världen för all orättvisa när det största hindret ibland är dig själv. Det är inte svårt att relatera till huvudpersonen Madeleines problem medan man bestiger berget Celeste. Ett eldprov, ett bevis på att man kan sätta upp mål och klara dem.


Men att bestiga berg är svårt och under resans gång kommer du, precis som Madeline, att tvivla på dig själv. Komma till en punkt där det inte längre går framåt. Det är för svårt. Kommer man dit så går det att ställa in svårighetsgraden på ett sådant sätt som inte alls är vanligt i spel. Här finns inga traditionella val som easy, normal eller hard. Istället kan man göra så att spelet går långsammare, göra så att Madeline har fler dashar (man har i normala fall en) och se till att man kan klättra längs väggar utan att bli trött. Finns det någon aspekt av spelet man är lite sämre på kan man, om man vill, göra det lite lättare. Till slut kanske man inte behöver ha någon hjälp alls och kan stänga av dem igen.


Det är okej att be om hjälp när saker blir svårt. Du behöver inte känna dig ensam.


Under resans gång tvivlar Madeline på sig själv. Det är för svårt, hon kommer inte komma till toppen samtidigt som hon förföljs av sina egna hjärnspöken som bekräftar denna oro. Hon är för dålig, hur kunde hon någonsin ens tro att detta var något hon skulle kunna klara av? Hur många gånger har man inte tänkt på det själv när det känns som om man tagit vatten över huvudet?


Man räcker inte till trots att man gör allt man kan.


Madelines resa är så mycket mer än ett svårt plattformsspel. Det handlar om att överkomma rädslor, att kunna ta sig an utmaningar och inte vara rädd för att misslyckas. Att kunna acceptera den man är och då kan man stå på toppen av berget till slut.


Celeste är inte bara ännu ett i raden av svåra plattformsspel. Det är genomtänkt, inte bara med sin spelmekanik utan också med sin handling. Människor klättrar på berg varje dag. Stora som små och ibland är det största hindret en själv. Genom att kunna justera svårighetsgraden så att det passar vem som helst är Celeste ett spel ingen får missa. Det är helt enkelt för bra för det.

Oskar Skog 5 feb 2018Visningar: 1417 

Taggar: Celeste, Matt Makes Games

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Cait Sith 5 feb 2018q

Spot on recension!

Celeste har goda chanser att vara mitt goty redan nu. Älskar det!

NicolausCamp 5 feb 2018q

Grym recension som prickar in exakt det som gör Celeste så bra!
Den där känslan av att du stött på ett hinder som är omöjligt att ta dig förbi, samtidigt som spelets berättande bekräftar detta för dig, vilket bara sporrar dig som spelare till att försöka ännu mer, bara för att misslyckas... igen... och igen... och igen... tills du faktiskt lyckas! När du ihop med Madeline övervinner tvivlet och går från osäkerhet till säkerhet, bara för att allt ska rivas ner igen i nästa rum... och så fortsätter det!
Det är sällan jag känner att historier i spel har ett riktigt syfte för själva spelmekaniken, men här har vi ett klockrent exempel på hur berättande i spel verkligen sammanlänkas med denna, och det är rakt igenom ljuvligt utfört!
Varenda aspekt av spelet känns så snuskigt välpolerad och genomtänkt och det är tveklöst mitt favorit-indiespel någonsin!
Årets första GOTY-kandidat är här!

Batsugun 5 feb 2018q

Jag var jättepeppad på Celeste, men tröttnade efter någon timma tyvärr. :/

Tyckte spelet var okej, men inte så mycket mer. Men jag ska ge det en chans till. Helt klart.

Aynez 5 feb 2018q

För mig är det nog det bästa plattformspelet någonsin. Slår Super Meat Boy, Rayman Legends och till och med Yoshis Island.

Det här spelet är inte bara bra, det är SÅ JÄVLA bra.

Recensionen var välskriven, och passar in på både story och gameplay. Det som från början kan verka omöjligt ter sig snart lika enkelt som 1 2 3 (för att citera Jackson Five). Jag är nu inne på B-side nummer 4, och här börjar spelet blir riktigt utmanande.. och ändå har jag en känsla av att det jag spelar nu kommer kännas enkelt när man når B-side 7.

Det finns ingen ursäkt att inte spela det här spelet.. det skulle i så fall vara om man hatar att ha kul.

Schultz 5 feb 2018q

Kände faktiskt inte ens till att det gick att göra spelet lättare genom att ändra på de där variablerna. Dock inget jag vill göra. För mig handlar Celeste om att inte fega ur och hålla ut.

Sen är det absurt hur långt utvecklarna verkligen tar svårighesgraden. De som tror att B-sides är spelets sista, svåraste utmaning har ingen aning om vad som väntar sen. Celeste är faktiskt ett sånt där spel som förmodligen de flesta inte är kapabla till att klara till 100%. Jag räknar mig definitivt dit.

Och visst är Celeste ett av de bästa plattformsspelen någonsin, i alla fall i sin skola - svårt att jämföra Celeste med Super Mario World. Men bland de svåra, intensiva indieplattformarna sitter det definitivt på tronen.

Aynez 5 feb 2018q

Schultz:

Kände faktiskt inte ens till att det gick att göra spelet lättare genom att ändra på de där variablerna. Dock inget jag vill göra. För mig handlar Celeste om att inte fega ur och hålla ut.


Nej, det var en nyhet för mig också. Håller helt med om din inställning till spelet :)

Oxol 5 feb 2018q

Har man hängt i Switch-tråden har man överösts om beröm för
Celeste, men det är inte förrän jag läser den här recensionen som jag på riktigt överväger att köpa spelet.

Jimmy Seppälä:

Det är okej att be om hjälp när saker blir svårt. Du behöver inte känna dig ensam.


[love]

Aynez 5 feb 2018q

Schultz:

De som tror att B-sides är spelets sista, svåraste utmaning har ingen aning om vad som väntar sen.


Damn. Jag trodde B-sides var det sista :P Men nu kollade jag upp, och ja... det verkar som man har några månaders slit framför sig :) Kul! 200kr är fan för billigt för det här.

Jimmy Seppälä 5 feb 2018q

Tack för alla fina ord <3

Schultz:

Dock inget jag vill göra.


Samma här, eftersom jag söker efter utmaningen i spel som dessa men att det finns där och öppnar upp för flera att kunna ta sig an spelet tycker jag är helt fantastiskt!

Schultz:

Och visst är Celeste ett av de bästa plattformsspelen någonsin, i alla fall i sin skola - svårt att jämföra Celeste med Super Mario World. Men bland de svåra, intensiva indieplattformarna sitter det definitivt på tronen.


Jag anser att Super Meat Boy är det bästa 2D-plattformsspelet som gjorts, Super Mario World inräknat, eftersom det har det jag söker i ett 2D-plattformsspel; utmaningen. Det är heller inte svårt bara för att vara svårt utan det finns en logik i det hela (oftast) och jag känner samma sak med detta. Men då har jag inte kommit till c-sides än och inte klarat alla b-sides.

Tobias Söderlund 5 feb 2018q

Känns lite underligt när detta är ett av extremt få spel som verkligen får mig att vilja gå nuvarande generation.

Men, det verkar ju också helt fantastiskt.

Schultz 5 feb 2018q

Jimmy Seppälä:

Jag anser att Super Meat Boy är det bästa 2D-plattformsspelet som gjorts, Super Mario World inräknat, eftersom det har det jag söker i ett 2D-plattformsspel; utmaningen.


För mig blir det svårt att klumpa ihop ett spel som Super Meat Boy med ett spel som Super Mario World. Känns lite som att nödändigtvis tvinga in hela Metroidvania-genren så fort man ska göra ett uttalande om att ett plattformsspel är "något" (såsom "bästa någonsin").

Super Meat Boy/Celeste (och många andra) handlar i sin kärna om att klara snabba, svåra utmaningar. Skärm efter skärm av att utföra svåra, väldefinierade utmaningar.

Super Mario World handlar ju om att leka. Testa vad man kan göra med allting i stora banor, där man inte är alls lika stressad av utmaningen (som dock finns, men på ett annat sätt). Tycker verkligen att det är något helt annat.

Kan inte hitta något jämförbart element i den svåra typen av plattformsspel som när man får för sig att hoppa på fiender hundratals gånger i SMW för att få oändligt med extraliv. Celeste/Super Meat Boy vill alltid stressa mig att bara klara banorna - och jag menar inte det på ett fördummande sätt. Det är vad den typen av spel ska göra, och dessa två exempel gör det oerhört bra.

Sen fattar jag att vissa föredrar ena varianten framför den andra och med lätthet kan säga att ett spel från ena typen är "bäst av alla, oavsett kategorisering". Men för mig blir det svårt att göra en direkt jämförelse.

Jag anser fortfarande att Super Mario World är det bästa plattformsspelet som har gjorts...och på ett annat sätt är nog Celeste det bästa som har gjorts. Men jag spelar dem knappast på samma sätt, medan jag kan tycka att jag spelar Super Meat Boy på väldigt mycket samma sätt som Celeste.

Schultz 5 feb 2018q

Om man nu alltså ska nörda ner sig något alldeles ofantligt i att diskutera 2d-plattformsgenren (vilket jag mer än gärna gör).

Gottfrid 5 feb 2018q

Jag håller med Schultz.

I spel som Super Meat Boy, 1001 Spikes och Celeste är varje skärm ett slags ”statement”. På ett så kompakt sätt som möjligt fokuserar nivådesignen på någon väldigt specifik konsekvens av huvudkrarktärens olika rörelser. Det fina med dessa spel är (i mina ögon) den ständiga förvåningen över hur långt det går att bända på alla rörelser för att utföra alltmer mirakulösa hopp.

Jimmy Seppälä 5 feb 2018q

Schultz:

Sen fattar jag att vissa föredrar ena varianten framför den andra och med lätthet kan säga att ett spel från ena typen är "bäst av alla, oavsett kategorisering". Men för mig blir det svårt att göra en direkt jämförelse


Absolut! Och självklart gör jag en hårddragning när jag basunerar ut något sådant.

Olika typer av spel spelar på olika meriter. Men jag tycker också att det går att jämföra.

Men jag förstår din poäng och därför jämför jag med Super Meat Boy och inte Super Mario World i recensionen.

Men å andra sidan så spelar jag även Super Mario World på ett sätt som inte handlar om att leka på banorna utan klara dem så snabbt som möjligt för att det är det jag tycker är kul och varför jag egentligen inte gillar samlarelement i plattformsspel av den typen som finns i de nya DKC och New Super Mario Bros-spelen. Det tar från flytet att springa igenom banan.

jorgandr 5 feb 2018q

Kul att det är så bra. Har varit nyfiken på det ett tag, och det ser ju väldigt mysigt ut (på ett sånt där slita sitt hår-sätt).

Schultz 5 feb 2018q

Gottfrid:

kompakt


Det här var ett bra ord och sätter lite spiken i det jag menar också.

Ta bara det här med alla powerups i Super Marios spel. Att man liksom tillåts gå in i banorna med olika förutsättningar, utan att det plötsligt klassas som ett "easy mode". Det känns legitimt att få flyga över banorna om man har kappan (eller svansen, eller helikoptermössan) då spelet från grunden valt bort det kompakta och gjort banorna till en hel värld av saker att upptäcka, på olika sätt och med olika medel. Ibland bara för att det ska vara kul att leka runt.

Det är lite svårt att se hur Celeste eller Super Meat Boy överhuvudtaget skulle vara samma spel om Madeline eller köttklumpen plötsligt fick flyga omkring.

Men som Gottfrid säger - det uppstår nån slags magi när man inser vad för mirakulösa grejer man lyckas göra med det lilla man har i Celeste/Super Meat Boy-typen av plattformsspel.

Kan dock sitta och önska mig att någon ska börja stirra mer på SMW-typen av plattformsspel och göra nästa stora variant av det. Går lite inflation bland de här svåra, kompakta plattformsspelen just nu (och enda sedan Super Meat Boy).

Grejen med världskartan och de hemliga vägarna i SMW har enligt mig aldrig använts lika finurligt igen (även om NSMB U var där och petade lite).

NicolausCamp 5 feb 2018q

Schultz:

Kände faktiskt inte ens till att det gick att göra spelet lättare genom att ändra på de där variablerna. Dock inget jag vill göra. För mig handlar Celeste om att inte fega ur och hålla ut.


Håller ju med om att det här är något jag inte tänker göra, men jag tycker också att det är fint hur det knyter an till spelets handling, som Jimmy faktiskt påpekar när ha säger att

Jimmy Seppälä:

Det är okej att be om hjälp när saker blir svårt. Du behöver inte känna dig ensam.


Spelet handlar om depression och att övervinna den, och alla som gått igenom det vet vilken jävla pärs det är att fixa på egen hand. Då känns det skönt att ha vänner där att luta sig mot, så ur ett rent narrativt perspektiv så tycker jag definitivt att valet har sitt existensberättigande, vilket jag även skrev lite längre om i tråden om den överdrivna handhållningen i moderna spel.

Men som sagt, JAG tänker aldrig ens peta på assist mode, och jag kommer säkert aldrig kunna 100%:a spelets b-sidor etc heller, och det är okej.

Jimmy Seppälä 5 feb 2018q

Schultz:

Kan dock sitta och önska mig att någon ska börja stirra mer på SMW-typen av plattformsspel och göra nästa stora variant av det. Går lite inflation bland de här svåra, kompakta plattformsspelen just nu (och enda sedan Super Meat Boy).


Det här skriver jag gärna under på. Speciellt när många av de riktigt svåra plattformsspelen är svåra för att vara svåra (typ Electronic Super Joy, Fenix Rage)

JokerM6 5 feb 2018q

NicolausCamp:

Spelet handlar om depression och att övervinna den, och alla som gått igenom det vet vilken jävla pärs det är att fixa på egen hand


Genom att övervinna skärm för skärm eller? ;)
Berätta gärna mer, då jag själv lider av det helvetet (depression)

Jag är en sucker för plattform, denna grafik, musik...äger oändligt många retro/indie titlar till PS4 men något med Super Meat Boy och nu med Celeste tillför inte mig.
Men känner jag mig rätt så kommer jag till slut köpa detta spel, och Switch versionen är att föredra.
Celeste verkar vara ett färgglatt Rain World som inte är lika utmanande progression mässigt...

Anders Eklöf 5 feb 2018q

Det här spelet hänförde mig verkligen. En sådan kontrast mot The End is Nigh, som jag hoppades skulle vara en tronföljare till Super Meat Boy.

Istället kom Celeste och lyckades göra så mycket mer än vad den lilla köttklumpen någonsin gjort.

lonian 5 feb 2018q

Detta spel som ett metroidvana och jag hade nog köpt det på stört.
Nu funderar jag på det. Föll inte pladask för supermeatboy eller showelknight, nog för att jag fingrat på dem och vill klara ut dem men blir less efter en bit in i spelet när det börjar bli för svårt.

Klarade nyrligen ut Ori and the blind forest.. för jäkla bra spel det är. Mer sånt tack.

Schultz 5 feb 2018q

Anders Eklöf:

The End is Nigh


Jag gillade detta. Men ja, man inser verkligen att det finns minst sagt några nivåer högre att nå när man spelar Celeste.

NicolausCamp 5 feb 2018q

JokerM6:

Genom att övervinna skärm för skärm eller? ;)
Berätta gärna mer, då jag själv lider av det helvetet (depression)


Tycker att både Jimmys recension och även denna artikel
https://www.avclub.com/celeste-is-out-to-prove-video-games-c...
tar upp ämnet väl. Mycket av det ligger i spelets attityd mot spelaren, som det sägs. Det skrattar aldrig åt dig, det hånar dig aldrig, utan det uppmanar dig ständigt och peppar dig som få andra. Madelines kamp blir DIN kamp, liksom, och till slut sitter en där med en lättnad, som om en sten lyfts från ens bröst, med lite nyfunnen livsglädje...
Eller ja, så var det för mig iaf. [crazy]

The Sign Painter 5 feb 2018q

Fin recension. Har bara hört gott om detta, så det blir nog att slå till när jag har tid. [smile]

Anders Eklöf 5 feb 2018q

Schultz:

Jag gillade detta


Jag med, men det är inte mer än ett okej spel liksom.

Fridell 5 feb 2018q

Håller med Schultz och Gottfrid. Bra poänger.

Idag är det alltid svårt att göra övergripande genre-bedömningar och att jämföra så pass generellt (som också Jimmy Seppälä nämner). Tror det kan bli ännu svårare i framtiden.

arneankann 6 feb 2018q

"bästa sen Super Meat Voy". Men, Sonic Mania är ju bättre än det :o

NicolausCamp 6 feb 2018q

arneankann:

"bästa sen Super Meat Voy". Men, Sonic Mania är ju bättre än det :o


Det... ummm... det är det ju faktiskt. [crazy]

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.