Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Sebastian Hansson recenserar Dissidia Final Fantasy NT

DISSIDIA FINAL FANTASY NT
(PS4)
Sebastian Hansson


Dissidia Final Fantasy NT är den klämkäckt namngivna uppföljaren till Dissidia Final Fantasy och Dissidia 012 Final Fantasy som släpptes till PSP 2008 respektive 2011. I likhet med sina äldre syskon är det en fighting-spinoff och tillika godisbuffé för hängivna fans med referenser till Final Fantasy-seriens 30-åriga historia där skurkarna och hjältarna från de flesta spelen i serien får äran att puckla på varandra. Det är inget 2D-plan karaktärerna rör sig på utan du har full 3D-kontroll över dem.


Som Super Smash-fan sen årtionden tillbaka ser jag inget fel med fanservice i form av fightingspel där kända spelkaraktärer får ta ut sina aggressioner. I det här fallet finns det ett tjugotal karaktärer att välja på, och även om de alla delar samma blankpolerade, känslolösa ansiktsuttryck är de någorlunda varierande rent spelmässigt. Några av karaktärerna, som stenhårde Cloud med sitt gigantiska bustersvärd, måste exempelvis komma riktigt nära för att kunna släppa lös sina brutala attacker medan en karaktär som Terra från Final Fantasy VI satsar på avståndsattacker med sina magier. Personligen fann jag att både Cloud och Terras attackstilar inte var min kopp te utan drogs istället till snabbare karaktärer som Zidane. På så vis finns det nåt för alla.


Dissidia Final Fantasy NT ser för ett oinvigt öga ut som ett totalt kaos. Explosioner, magier och attacker tycks avlösa varandra med bara millisekunder av andningspaus mellan. Karaktärer susar fram och tillbaka över banorna helt utan hänsyn till gravitationens lagar. Likheten till Dragon Ball eller Square Enix egna CGI-film Final Fantasy VII: Advent Children är inte långt borta. Men efter en välgjord tutorial inser jag ganska snabbt att kaoset främst är ytligt och majoriteten av striderna ter sig extremt likartade; spamma på attack-knappen, din motståndare flyger iväg (kraschar kanske i något), ligger medvetslös och onåbar i två sekunder, motståndaren reser sig upp varpå du jagar hen. Upprepa.


Stridssystemet kräver att du först anfaller med svaga attacker för att bygga upp dina Brave-poäng och samtidigt minskar din motståndares poäng. När de är tillräckligt låga kan du slutligen börja göra skada. Det är egentligen ett oerhört simpelt system som försvåras av den enorma mängd av siffror, mätare och statistik som belamrar skärmen. I de tidigare spelen bestod fighterna enbart av 1 mot 1-fighter, men nu är det istället 3 mot 3 som gäller. Ännu mer statistisk konkurrerar därmed upp ytan. Lägg också till en bångstyrig kamera och ett lock-on-system som aldrig riktigt är med på noterna och du har ett recept som inte gör det direkt lättare att orientera sig.


Till skillnad från Nintendos Super Smash-serie har Square Enix och utvecklarna Team Ninja försökt slänga ihop nån slags story för att förklara varför dessa Final Fantasy-karaktärer helt plötsligt samexisterar i samma värld. Ärligt talat hade jag inte behövt det. Det finns visserligen en charm med att se karaktärerna interagera med varandra men storyn i sig känns mest som ganska oinspirerad fanfiction.


Dessutom är varianten av den klassiska världskartan som återfanns i Dissidia 012 Final Fantasy bortblåst. Jämfört med det ambitiösa systemet känns Dissidia Final Fantasy NT:s story-läge som något hopslängt på en fikarast. Det måste ha varit en tråkig fikarast med bara några finska pinnar att hålla till godo med. Det absolut största brottet är att du måste slöfightas i spelets sparringläge mot datormotståndare för att låsa upp kapitel i story-läget. Denna enformighet gör att luften snabbt går ur viljan att erövra story-läget. Du måste lägga ner timtals innan du kan låsa upp alla delarna som oftast bara består av en filmsekvens som är över på 40 sekunder.


Överlag finns det inte så mycket mer än så att göra. Utöver ett arkadläge kan du också gå online och spela mot, men även där är valmöjligheterna ganska få. Dissidia Final Fantasy NT försöker kompensera det med att fullkomligen ösa kuriosabelöningar över dig med bland annat småportätt av Final Fantasy-karaktärerna i 16-bitsformat eller extralåtar från de olika spelen. Tyvärr räcker det inte utan Dissidia Final Fantasy NT blir inte så mycket mer än ett vackert men ganska ihåligt fightspektakel.


Den fina utsidan väger inte på långa vägar upp Dissidia Final Fantasy NT:s ihåliga strider, brist på variation och undermåligt story-läge. Det finns en viss charm med att se de välkända karaktärerna interagera med varandra (särskilt för ett FF-fan som jag), men det räcker inte. Så fort jag kontrollerar någon av dem sugs den glädjen ur mig. 

Relaterade bilder

Oskar Skog12 feb 2018Visningar: 890 

Taggar: Dissidia Final Fantasy NT, PS4, Square Enix

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Redfoxe12 feb 2018q

Önskar det vore mer som gamla PSP spelen.
Kanske skaffas när det reas ut en dag.

Dock har storyn aldrig varit en bra punkt i Dissidia spelen, meningslöshet hela vägen.

Jocke Andersson12 feb 2018q

När jag först började spela spelet tyckte jag det var kaos och skit överallt. Men ju mer jag spelar desto mer inser jag att här finns ett djup jag inte sett i andra spel på länge.

Spelet marknadsförs som en onlinefighter så tycker det är lite onödigt att hänga upp sig på spelets storyläge.

Jag håller dock med om att spelet har brist på innehåll.
Ett lokalt multiplayerläge hade varit guld.

darksidealice12 feb 2018q

Antar att Gilgamesh inte ens finns som spelbar karaktär heller..

TeScones12 feb 2018q

Har förvisso inte spelat 012 Dissidia, men jag tyckte om det första spelet. Trist att det inte verkar vara någon höjdare. Håller med det Redfoxe sa, kan tänkas bli möjligt att införskaffas under en rea.

Seb13 feb 2018q

Har jättekul med spelet :) om det finns de som vill lira, pm:a mig!

Selodaoc17 feb 2018q

nån som vill dela med sig av bonuskoden till Dissidia Final Fantasy NT Opera Omnia?
skicka mail till [email protected]

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.