Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Simon Liljedahl recenserar Past Cure

PAST CURE
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Simon Liljedahl


Det är ingen hemlighet att jag är oerhört lättskrämd när det kommer till tv-spel. Jag får ha ett extra par kalsonger bredvid mig i soffan till undsättning bara jag råkar se en laddningsskärm till Silent Hill 2.


Past Cure är däremot mer action än skräck men de rysliga undertonerna finns där. Problemet är att både actionsekvenserna och de mer flippade sekvenserna aldrig blommar ut. Premissen är simpel. Du är en före detta soldat som drabbats av minnesförlust och numera lider av mardrömmar. Knark hjälper dig att behålla förståndet. Det är upp till spelaren att pussla ihop ens bakgrund och ta reda på vad som hänt.


Det är lövtunnt manus. Ska jag vara helt rättvis känns spelet mer som om Max Payne, Silent Hill 2 och Beyond: Two Souls haft oskyddat sex och detta är resultatet. En ful liten ankunge som aldrig kommer växa upp till en vacker svan.


Phantom 8 är en liten studio som försökt sig på att göra något stort. Jag beundrar försöket och det tar emot lite att behöva klanka ned så hårt på Past Cure. Det har aldrig buggat ur, hängt sig eller blivit omöjligt på något vis. Det är helt enkelt inte bra. Det går att sakta ned tiden, astralprojicera sig och ducka. Det finns ingen smidig lösning för att ta skydd eller skjuta från ett sådant. Tänk er Max Payne med tre diskbråck och smidigheten som en sköldpadda på rygg.


Fiendernas AI är under all kritik. Det finns inga överraskningar. Ser någon dig så ser alla dig. Ibland går det inte att skjuta sig ut ur situationen utan man måste smyga. Det känns mest jobbigt. Sparpunkterna är däremot helt okej även om de ibland känns lustigt utplacerade men aldrig så det riktigt stör när man tvings uppleva en eldstrid på nytt.


Spelet skiner upp lite under ens mardrömssekvenser. Där får jag möta ännu mer korkade fiender och lösa pussel utformade för att stärka en treårings självkänsla eller nåt. Jag vet inte ens om jag vill kalla det pussel riktigt.


Många miljöer återanvänds och när jag irrar runt bland kontorslandskap har jag faktiskt problem med att veta om jag går fram eller tillbaka. Det kanske är lättare för andra men min inre kompass har tagit mig på villoväger otaliga gånger när jag kör bil i trakter jag varit i sen jag föddes. Orienteringen i skolan fuskade jag mig igenom. Varenda gång.


Miljöerna återanvänds även flitigt under ens mardrömmar. Det är däremot betydligt vackrare och roligare att vistas där för det står ut lite mera.


Jag är svag för mysterium och de får gärna vara lite löjliga som här. Jag behöver inte mer för att spela vidare helt enkelt och för trofé- och achievementsjägare så borde detta vara en munsbit som varar i cirka fem timmar.


Det är synd och skam att behöva säga att denna fullt spelbara rappakalja är dåligt. Mer tid och pengar hade säkerligen gjort det bättre men jag anar att det största problemet, otroligt nog, är att det hade behövts minst en till kock för denna gryta.

Relaterade bilder

Oskar Skog11 mar 2018Visningar: 867 

Taggar: Past Cure

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.