Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Aaron Vesterberg Ringhög recenserar Extinction

EXTINCTION
(PC (testat), PS4, Xbox One)
Aaron Vesterberg Ringhög


Förmodligen hade jag hoppats på lite djupare stridssystem än vad jag upplevde när jag först fick kläm på striderna i Extinction. Att utvecklarna som tog över Double Helix grundarbete med Killer Instinct skulle gå och göra ytterligare ett actionspel förvånande nog ingen, men att det skulle vara så fritt från djupare mekaniker, gjorde åtminstone mig en aning besviken.


Men det gör som tur är knappast Extinction till ett dåligt spel. Långt ifrån. Däremot finns det definitivt saker som kunde ha gjorts (eller kan komma att bli) bättre.


Låt mig ta det från början.


Världen har sedan urminnes tider präglats av krig mellan människor. Men när enorma troll, även kallade Raveniis, plötsligt invaderade planeten, blev människorna tvungna att förena sig för att förhindra total utrotning (du vet, extinction). Till skillnad från människan är en Ravenii runt 50 meter hög och kan med bara ett slag förstöra hela byggnader på några sekunder.


Tur då att det finns Sentinels. En sådan som jag det vill säga. Eller ja, jag är ju den enda som finns kvar tydligen. Avil är mitt namn.


Tillsammans med min närmaste vän och partner Xandra är mitt uppdrag att hjälpa kungen att försvara städerna och människorna från Raveniis återkommande attacker. Detta görs med oftast ett primärt objektiv och ett eller flera sidouppdrag för varje bana. Beroende på hur många saker jag lyckas bocka av tjänar jag mer eller mindre utav spelets enda valuta som jag sedan kan köpa uppgraderingar för. Uppgraderingar som inte bara hjälper mig att ta mig an den ökade svårighetsgraden på ett effektivt sätt, utan även lär mig vilka färdigheter jag bör prioritera inför vissa typer av utmaningar. För som du förstår räcker det givetvis inte bara med att hacka och slasha för att dräpa en Ravenii.


Enda sättet att dräpa dessa enorma bestar är genom att slå sönder deras rustningar som täcker ben, armar, axlar, nacke och huvud, för att slutligen gå lös på deras lemmar. En Ravenii siktar nämligen oftast in sig på byggnaderna och de civila i varje stad som utgör en bana och skulle staden blir förstörd så det inte finns något kvar - då förlorar jag också och måste göra om uppdraget. Så på ett sätt finns det en tidspress, men samtidigt inte, med tanke på att mätaren som hela tiden visar hur mycket av staden som finns kvar, är helt knuten till hur stora delar av den som Raveniin hittills har förstört. Visst finns det även uppdrag som helt och hållet handlar om att försvara en stad ett visst antal minuter, men det är definitivt inte banor som "går på tid" i en bemärkelse av att jag behöver skynda mig på, utan snarare hålla ut.


Det bästa sättet att arbeta ner en Ravenii är utan tvekan att sikta in sig på benen. Beroende på vilken typ av rustning Raveniin har på benen inleder jag alltid med att förstöra just den. Så snart jag gjort det kan jag kapa ett ben och plötsligt sitter besten ned tyst och väntar ... tills benet växer ut igen.


Ja precis, jag glömde visst säga att armar och ben växer ut igen så de rackarna kan börja härja igen efter någon halv minut sådär. Enda sättet att döda en Ravenii helt och hållet är genom att hugga av huvudet och för att göra det krävs det att Avil har byggt upp sin Rune-mätare. Först när denna mätare brinner för fullt, kan jag kapa huvudet på Raveniin.


Det vill säga så länge den inte har skydd på huvudet såklart.


Att fylla min mätare gör jag genom att rädda civila, förstöra Raveniis rustningar och döda så kallade Jackals. Ja, just ja. Glömde berätta att Raveniis får hjälp av ett gäng olika andra småmonster som springer och flyger om kring i städerna och gör allt de kan för att döda så många civila som möjligt.


På det korta låter det som att det snabbt blir mycket att hålla reda på i Extinction och visst är det många stunder då jag funderar på om jag verkligen kommer hinna med allt som krävs för att klara ett uppdrag, men tack vare den förenklade kontrollen, den snabbt inlärda tekniken och de tydliga målen, blir det aldrig svårare än vad jag gör det till.


Eller kameran då i och för sig ... Ok. Låt mig berätta om sakerna som inte sköter sig helt hundra i Extinction.


Kameran hänger tyvärr inte alltid med i svängarna när det kommer till att klättra på de stora trollen och även om jag kan tycka att kontrollen också kunde varit mer responsiv med fler klättringsmöjligheter än bara "upp", känns det ändå som att det är kameran som verkligen kan ställa till det. Ett klassiskt exempel är när jag inte har möjlighet att förstöra en Raveniis skydd på benen (ja sådana skydd finns såklart). Då ska jag alltså istället ta mig upp på dess rygg för att arbeta med axlar, nacke och huvud. Inte helt sällan hoppar jag upp på en fot och börjar klättra därifrån, men eftersom jag inte riktigt kan "klänga fast" utan måste behålla ett momentum under hela min klättring, kan det lätt bli att jag kommer in i fel vinkel.


Och hamnar i armhålan.


I armhålan kan jag inte göra mycket. Ja, inte mer än att vara utom räckhåll för Raveniins slag, men samtidigt kan jag inte klättra vidare eller för den delen utföra attacker med en rättvis kamera så istället är mitt enda val att falla ner mot marken och börja om igen. Så med andra ord, när jag inte kan klättra fritt på de enorma kropparna och inte heller få en rättvis kameravinkel när som mest sker på skärmen - då blir det oerhört svårt att försvara en stad mot tre 50 meters troll som sänker fyra-fem hus med ett enda slag.


I övrigt är spelkontrollen inbjudande och responsiv på ett sätt som påminner om vilka det är som utvecklar. Likt i Sunset Overdrive kan jag även här studsa på trädtoppar, hustak och springa uppför väggar. Jag kan med mitt rep svinga mig fram i hög hastighet för att snabbare nå mitt mål, eller för den delen ta mig nära en flygande fiende för att hacka denne till småbitar. Men även här kan kameran ibland vara ett hinder då jag hellre hade haft en kamera som fokuserar på vad som sker framför mig än stannar kvar med siktet på den punkt jag hade framför mig innan jag vänder 180 grader för ett nytt mål. Visst går det att rikta kameran själv och visst hittar den sin plats till slut, men med så mycket som pågår på skärmen samtidigt hade jag som sagt gärna sett en bra mer följsam kamera.


Presentationen påminner en hel del om den lite enklare paletten jag sett från exempelvis klassikern "Orcs Must Die". Det känns kanske en aning budget, men med tanke på spelets ambition och design (och givetvis budget) är det utan tvekan godkänt och mellansekvenserna i kampanjen tillför faktiskt mycket mer än vad jag trodde till berättelsen. Visst röstskådespelet är knappast på Ashley Burch-nivå, men Iron Galaxy har i alla fall levererat en upplevelse som känns helt okej, men åtminstone en nypa kärlek för oss som är här för kampanjen. En kampanj som för övrigt tar ca 8-10 timmar att ta mig igenom, inkluderat ett antal småbuggar som drabbat PC-versionen i form av sekvenser som inte kickat in när de ska och så vidare. Som tur är, så är banorna aldrig längre än 5-10 minuter.


Jag ville verkligen ge Extincion ett lite högre omdöme, men känner att det tappar lite i det faktum att några av de viktigaste delarna kring spelets design faller. Kameran och klättringen må vara petitesser när jag på episkt vis dräper gigantiska troll så blodet sprutar, men de får helt enkelt representera vad som hade gjort den här upplevelsen till något lite större än vad det redan är. För stort är det. Och utan tvekan kul.

Relaterade bilder

Oskar Skog10 apr 2018Visningar: 678 

Taggar: Extinction, Iron Galaxy

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.