Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Förspel

The Darkness 2



Fler tentakler, grövre våld och mörkare mörker. Johan Olander har – exklusivt för Loading.se – spelat The Darkness II och han är imponerad.

Med den första delen av The Darkness i färskt minne begav jag mig till London, Ontario som är hemmaplan för Digital Extremes, studion som fått axla manteln efter Starbreeze. Jag kan villigt erkänna att jag var orolig för den mer linjära actionfesten man fått intrycket av att The Darkness II skulle vara.

Det har gått två år sedan händelserna i originalet och Jackie Estacado är nu Don över en maffiafamilj i New York. Medan det första spelet hade den mycket osympatiske Uncle Paulie som antagonist har vi i denna uppföljare en betydligt starkare fiende – The Brotherhood under ledning av Victor Valente.– De är den heliga jävla graalen bland hemliga sekter, säger Ryan Mole (lead narrative designer) med ett snett leende på läpparna.

När det var dags för mig att dra på hörlurarna och trycka på start befann jag mig korsfäst i en mörk källarlokal där Victor Valente försökte stjäla mina mörka krafter. Men mörkrets krafter är något man måste vilja skänka bort, och hur får man någon att vilja göra det? Med tortyr naturligtvis. De obekväma sekvenserna blandas med hastiga tillbakablickar. Den första placerar mig på en restaurang där spelets grafiska stil demonstreras. Digital Extremes kallar den för ”graphic noir” och det är inte svårt att förstå varför. Likheterna med serietidningar och filmer som Maffiabröder och Watchmen är också uppenbara.

Det är slående hur man lyckats fånga stämningen på en fullsatt restaurang. En korpulent dam klagar högljutt över att raviolin är för stark och gästernas uppsluppna sorl fyller rummet. Jag sätter mig vid samma bord som två yppiga blondiner vars levebröd intjänas på den lokala strippklubben. Plötsligt smäller det till. En kula perforerar den ena kvinnans öga samtidigt som en skåpbil kör rakt genom resturangens fönster och slungar mig bakåt.

Actionfesten börjar i stort sett direkt. Kulorna viner, explosioner, den klagande damen håller om sin blödande buk och mumlar ”jag sa ju bara att raviolin var för stark”. Jag släpas mot säkerhet av familjens högra hand medan jag skjuter mot de attackerande fienderna.

En ännu större explosion får min kropp att fatta eld, jag släpar mig mot det utsprängda hålet i väggen. När ännu ett gäng fiender kommer emot mig vaknar mörkret till inom mig plötsligt till liv och Mike Pattons karaktäristiska stämma sätter tonen. Jag sliter sönder de återstående fienderna.

Den utökade kontroll över demonarmarna i denna uppföljare går ut på att vänstra huvudet/armen används för att ta tag i saker och fiender, medan den högra används för att slåss och slita. Spelaren väljer själv vilken del på fienderna som man vill greppa eller slå, vilket adderar en helt ny dimension till spelstilen. Man kan samtidigt som man kontrollerar armarna använda sig av två pistoler vilket gör att jag i ena stunden skjuter någon samtidigt som jag i nästa greppar tag i fienden och slår honom sönder och samman. Det finns också ett antal avrättningar i vapenarsenalen, bland annat ”spinal tap”, vilken innebär att spelaren sliter ryggraden ur fienden. Detta kommer vi att få se mer av under E3.

Men det kanske bästa exemplet på denna spelstil som kallas för ”quad-wielding” inträffar när jag sliter tag i en bildörr och använder den som sköld samtidigt som jag skjuter fiender med dubbla pistoler. När jag tröttnat på denna något defensiva stil slänger jag bildörren på någon av fienderna för att klyva denne – vilket naturligtvis känns alldeles underbart.

Det jag kan säga efter att ha spelat den här demon av The Darkness II är att den nya (till stor del handritade) grafiska stilen skapar en skön atmosfär, ljussättningen är är välgjord, quad-wielding fick varenda våldsälskande nerv i kroppen att rycka och jag är betydligt mindre orolig för storyn än tidigare. Visst är det mycket kvar att jobba på, men potentialen är stor. Jag ser kort sagt fram emot att låta mörkret omfamna mig.Taggar: The Darkness 2, Digital Extreme, Starbreeze, Johan Olander

Johan Olander18 maj 2011 09:11Visningar: 4783

Kommentarer

Joakim Kilman18 maj 2011q

Tja, det kanske blir nåt att ha det här, ändå?

Johan Olander18 maj 2011q

Joakim Kilman:

Tja, det kanske blir nåt att ha det här, ändå?


Ja, jag tror nog det. Om det blir lika bra eller bättre än första vet jag inte, men "tanten och raviolin" var ett sådant där ögonblick man aldrig glömmer :)

Anonym18 maj 2011q

Johan Olander:

Om det blir lika bra eller bättre än första vet jag inte


Känn som GOTY ifall de lyckas med det.

Johan Olander18 maj 2011q

Kullberg:

Känn som GOTY ifall de lyckas med det.


De har svåra motståndare för den platsen detta året. Att kunna klyva folk på mitten med en bildörr känns i och för sig som en bra bit på vägen.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.