Eidos äventyrshjälte har fastnat i gravkammaren.

Kontrollen funkar utmärkt för plattformshoppande, men striderna blir styltiga och handlar mest om att hålla ned skjutknappen och hoppa.

För att vara ett spel som handlar om utforskande känns Tomb Raider Underworld oroväckande bekant. Redan när Lara på andra banan utforskar ett tempel i Thailand slår det mig att det känns som att jag varit på samma plats flera gånger tidigare. Lara klättra upp för väggar, svingar sig i pinnar och drar i spakar för att få en stor Shivastaty att öppna sig – och visst känns problemlösningen ungefär som den alltid har gjort. Det hjälper naturligtvis inte att Crystal Dynamics använt samma spelmotor till tre spel inom loppet av ett par år. Det som gjorde Tomb Raider Legend så imponerande var att det fick Tomb Raider-konceptet att kännas fräscht igen, men nu är utvecklarna nästan tillbaka i det utgångsläge där de startade.

Det blir några simturer för Laras del. Det är knappast fulländade sektioner, men kul avbrott.

Underworld innehåller inte särskilt många nyheter. Eftersom det släppts ett flertal riktigt bra tredjepersonsspel de senaste åren känns det till stora delar daterat. Grafiken har till exempel inget att sätta emot Uncharted. Striderna lider av att man inte kan ta skydd och av att fienderna känns lika ointressanta som tidigare. Och nog för att Tomb Raider aldrig handlat om bra berättande, men det går ändå att göra bakgrundshistorier mer intressanta än så här.
Vid ett par tillfällen bränner det till och spelet får upp farten. Sekvensen i inledningen där Lara tar sig ur ett sjunkande fartyg är till exempel riktigt gastkramande. Men alldeles för ofta kommer hon till ytterligare en staty och börjar stillsamt klättra uppför väggar för att hitta tre kristaller som krävs för att öppna en dörr som leder till – ytterligare en bortglömd gravkammare.

Tomb Raider Underworld bjuder på många renodlade pussel, där det gäller att dra i spakar och kombinera kristaller.

Tomb Raider Underworld känns helt enkelt ganska oinspirerat. Crystal Dynamics återanvänder idéerna från Legend istället för att på allvar försöka vidareutveckla dem. Att spelet underhåller beror på att grunden som lades med Legend faktiskt var bra – och att Tomb Raider-serien är i princip ensam om sin blandning mellan plattformsmoment och problemlösning.