Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

The Path

Följ med på en resa tillsammans med Oskar Skog, Thåström, Robert Frost och monster under sängen.

”Det är så här det låter när rockstjärnor ska dö” skriver användaren Spelberoendeforumet i diskussionen om Thåströms nya platta, Kärlek Är För Dom.

Jag håller med. Jag vet inte om han menar det negativt, det gör inte jag. Det är en lysande beskrivning av hur det låter. Det här är någon som sjunger med insikten att det är mindre tid kvar än den som redan har försvunnit och att det finns några saker han måste hinna med att berätta.

Och ibland är det ångest som måste ut.

Det här är ingen recension av Thåström, men när jag spelar The Path så är det den här skivan jag lyssnar på och ibland passar det ihop på ett sätt som gör att fusionen skapar något nytt. Jag vet inte om ni gör det någon gång, lyssnar på musik samtidigt som ni spelar och märker hur spel och musik på något sätt binds ihop och det blir något man minns.

Här finns det en tyst desperation i båda som bidrar till, och förstärker, den totala upplevelsen.

Med Thåströms Kärlek Är För Dom och The Path är det som om hela skivan passar som soundtrack till spelet, men det är särskilt en låt som nästan känns direkt skriven för spelet. Den heter Långt Bort.

Jag tycker att du ska lyssna på den medan du läser. Om du inte har köpt plattan, bör du göra det. Men om du vill läsa nu, lyssna på Långt Bort här, höj volymen, tryck på start och så fortsätter vi.

RÖDLUVAN OCH VARGEN
På stigen där allting börjar, precis innan man som spelare kommer in och förstör.På stigen där allting börjar, precis innan man som spelare kommer in och förstör.The Path är ett svart spel, så ångestladdat och mörkt att man mår fysiskt dåligt av att spela det. Här finns inga lyckliga slut.

Ramen för spelet är enkel, det här är rödluvan. En flicka ska gå hem till sin sjuka mormor med vin och bröd. Följ vägen och gå till hennes hus. Gå inte in i skogen. Det finns vargar i skogen.

Gå inte in i skogen.

I The Path möter vi sex flickor i olika åldrar, Robin (9), Rose (11), Ginger (13), Ruby (15), Carmen (17) och Scarlet (19). De sitter i en lägenhet och man väljer en av dem, vilken som helst, och spelet flyttar perspektiv till en väg som går genom en skog.

Mormors hus är bara en liten bit längre bort.

Man kan gå dit. Man kan lämna vägen, gå in i skogen.

The Path är inte ett traditionellt spel. Det är kompromisslöst i sin design. Varje steg är styrt för att Tale of Tales ska uppnå sin vision. Och som de gör det..

Varje flicka är ett kapitel, det är samma väg, samma skog men innehållet förändras. Man kan hitta saker där, fragment av minnen som ligger där på marken, man kan hitta mer, man kan hitta så mycket.

Kanske mer än man vill.

Det är en hotfull stämning, hela tiden med den där känslan man kan ha i en dröm om att någonting är väldigt fel. Att man bara vill vakna.

Men man kan inte det. Och det är som om någon knuffar dig framåt genom scener mot något hotfullt som man inte riktigt kan se men känner i hela kroppen.

Man känner sig som en åskådare och jag kan inte släppa tanken att det är så flickorna i The Path känner sig, som om att det är någon som tvingar dem framåt.

Det är du.

Och Thåström sjunger.

Såg du när dom gick, eller vilken väg dom tog? / Var det nån av dom som sa varför dom måste gå?

Ja, jag såg. Det är mitt fel.

Skulle dom långt bort? / Långt, långt, långt bort

Kanske inte från början men de är där nu. Så långt borta.

EMOÄRR
I skogen dansar en liten flicka, klädd i vitt, men vem är hon och vad är det hon försöker berätta?I skogen dansar en liten flicka, klädd i vitt, men vem är hon och vad är det hon försöker berätta?The Path skapar ett emotionellt band mellan spelare och flicka och deras personligheter lyser genom i sättet de rör sig, i det de hittar, i minnen som spelas upp.

Varje karaktär är tydligt definierad genom sina rörelser, sina kläder och sätt att uttrycka sig, i sin reaktion inför olika händelser.

Jag börjar med Ruby. Hon är emo. Och haltar lite. Hon har en benställning, får inte belasta det för mycket. Hon tänker i svart, har för mycket kajal. Har säkert haft anorexi och jag tänker att hon skär sig, om hon varit riktig. Hon är ju det, finns tusentals Ruby, jag ser dem på stan. Jag går fram till mormors hus men innan jag går genom grinden vänder jag om och går in i skogen. Tänker att poängen med spelet måste vara att gå in i skogen.

Där får jag se saker.

I den stora tystnaden efteråt, när Ruby håller armarna om sig själv och går som en zombie till mormors hus och regnet öser ner vill jag inte vara med men spelet tvingar mig att se på.

Det tar slut.

”Success!” säger bilden som möter mig och jag mår inte så bra.

Jag måste gå ifrån, när jag spelat det som Ruby kan jag inte återvända till nästa flicka med en gång, behöver ta en paus. Det tar mig sex dagar att spela genom The Path. En flicka åt gången, en dag i taget.

När jag startar spelet för andra gången och är tillbaka i lägenheten är det bara fem flickor där. Jag vet vad som hände med den första och nu när jag ska välja en ny så vill jag inte göra det, men jag måste så jag tänker göra det på mina villkor. Jag väljer Rose, hon som är 11 år och sedan går jag direkt till mormor. Till säkerheten. Det är 271 meter dit.

Spelet tar slut.

Jag kommer tillbaka till lägenheten och det är fortfarande fem flickor där. Rose, som jag alldeles nyss valde att lämna i säkerheten är tillbaka och det är nu som jag förstår.

Jag stänger av.

Grafiken i The Path känns levande, färgerna förändras, symboler ritas upp på skärmen och animationerna visar personligheter.Grafiken i The Path känns levande, färgerna förändras, symboler ritas upp på skärmen och animationerna visar personligheter.Startar igen. Väljer Robin, den yngsta flickan och vi går ut i skogen. När vi hittar en blomma skuttar hon fram och plockar den, vi finner en ballong och hon undrar om det är den hon tappade bort på sin födelsedag. Vi ser ett starkt ljus mellan träden. Jag ser vad det är, en övergiven lekplats.

Jag har varit här förut.

Jag vet vad som hände då och jag vill inte gå dit igen. Vänder och går åt ett annat håll. Som om det skulle hjälpa.

Jag hann aldrig säga hur mycket jag älskade dom allihop / Hur mycket dom betytt för mig men kanske dom förstod

Sista flickan och jag vill så gärna säga ”förlåt”.

Det är deras sårbarhet som gör spelet så starkt. Det är här sex flickor, på väg genom barndomen och tonåren, som man möter under en kort stund.

På väg genom livet.

STORA AMBITIONER
Jag ska inte berätta vad flickorna upplever, poängen med The Path är att du själv ska gå in i skogen och se vad du finner där.

Men vi kan prata om Tale of Tales ambitioner, om speldesign.

Man kontrollerar någon av flickorna, men hon kan bara gå, inte springa eller hoppa, och hon går i sin egen takt, nästan som hon själv vill. En av anledningarna till att man känner sig som en åskådare snarare än användare. Tempot är lågt, atmosfären tryckande.

När man är nära något man kan använda ritas en suddig, genomskinlig bild av objektet upp över skärmen. Om man släpper knappen går flickan fram. Gör det hon kan. Det är den enda formen av interaktion.

En övergiven lekplats i skogen, är någonting i spelet mer än flickornas minnesbilder?En övergiven lekplats i skogen, är någonting i spelet mer än flickornas minnesbilder?The Path gör all nödvändig information visuell, tankar och texter skrivs direkt över skärmen, en karta som visar vilken väg man gått dyker ibland upp i några sekunder innan den försvinner. Om man håller inne mellanslag kommer det upp en meny över saker som man samlat och man man titta på dem. Men spelet fortsätter i bakgrunden.

Det ligger suddiga filter på skärmen och den fylls av symboler och bilder som försvinner, kommer tillbaka. Det här gör skärmen levande men kommer aldrig som en distraktion utan blir en del av spelvärlden. The Path gör inte högteknologi, men det gömmer begränsningar på ett snyggt sätt.

The Path är inte användarvänligt, det känns ibland som om spelet hatar mig, förväntar sig att jag ska ställa upp på vad som helst och det finns brister som skulle ha dödat ett spel som försökt vara just ett spel. I The Path är begränsningarna där av en orsak, det är en del av det som Tale of Tales försöker göra.

Atmosfären skapas i gränssnitt och ljud, det man ser och hör, förstärks av hur lite kontroll över spelet man har.

Jag tyckte jag hörde röster någonstans långt bortifrån / Det lät som folk som sjöng, kanske var det dom

Musiken i The Path är gjord av Jarboe, som var med i det amerikanska postpunkbandet Swans och som har en lång solokarriär och samarbeten med andra artister på sin meritlista. Hon har skapat något som flyter ihop med spelet, där ljudlandskapet är dynamisk, förändras med händelserna, från ett ensamt piano till mer svepande, stora, gester.

Det är vackert, ibland bedövande så, men samtidigt bidrar musiken till att skapa en känsla av undergång, av att allting slutar här.

Det finns nästan inga ljudeffekter i The Path, ändå känns det så. Men det är sättet som musiken anpassar sig till händelserna i spelet och effekten är brutal.

Jag hör några barn som nynnar på en melodi någonstans. Det låter som vålnader.

Det lät som om det var långt bort / Långt, långt bort

GE DEM VÅLD
En del föremål och platser är direkt bundna till en av flickorna och fungerar bara om just hon går dit.En del föremål och platser är direkt bundna till en av flickorna och fungerar bara om just hon går dit.Våldet i The Path är aldrig riktigt synligt. Det bubblar under ytan, som ett bakgrundsbrus och det är svårt att stänga av det, svårt att ignorera. Att delta i The Path känns nästan som att läsa någons dagbok, det kommer nära och kryper in i tankarna, stannar där. Man är osäker på om det man spelar finns.

Det känns som monster under sängen. Sånt där som barn tror på och som vuxna svarar med ett kallt ”det finns inte” och som lugnar barnet, men kanske allra mest den vuxne själv. För om man tittar efter finns ingenting där. Att det kanske fanns innan man tittade är en tanke som man som vuxen glömmer bort.

I The Path finns det kvar. Det värsta är det som finns kvar. Och det har alltid en mänsklig form.

Som den charmerande mannen med tandkrämsreklamleendet på krogen. Pappan i dörröppningen till barnens rum. Den snygga killen i klassen en fredagskväll på efterfesten. Ögonblick före plötslig ondska.

Det värsta av allt. Man ser dem hela tiden. Men man kan aldrig veta. Och man kan bara vara säker i efterhand.

När det är försent. När man gått in i skogen.

Tale of Tales är två personer, Auriea Harvey och Michaël Samyn. The Path har tagit dem två år att skapa. De har hyrt in fem andra personer som hjälpt dem med detaljarbetet, men det här är deras vision om hur spel kan göra någonting nytt. Det finns ingen utmaning, inga strider, inga pussellösningar, ingenting av det som vi normalt associerar med spel.

Man kan samla blommor. Det finns 144 stycken i skogen. Det är det närmaste man kommer ”achievement unlocked!” i den här världen.

Det man ska ta med sig, enligt Tale of Tales filosofi, är poesin i upplevelsen, som säger något om ditt liv.

Ingenstans är det här tydligare än i slutet för varje flicka.

Man kommer alltid fram till mormors hus. Det slutar alltid där. På vägen som leder fram till huset och man kan inte undvika att gå in. Men när man kommer in ser det annorlunda ut och man är i ny sekvens.

Det stora vita huset och bara du och jag / Du måste lova att inte gå innan jag blivit klar / Jag släcker ner rummen här runt omkring ett för ett / Min elektricitet är snart slut och jag är rädd

Målet i The Path är att hitta sin varg, den som väntar i skogen.Målet i The Path är att hitta sin varg, den som väntar i skogen.När man är i huset kan man inte kontrollera rörelserna, för varje tryck på knappen spelas scenen fram och man måste aktivt trycka för att komma till slutet. The Path tvingar spelaren att aktivt delta i det sista momentet utan att man har någon möjlighet att titta bort, utan en chans till förändring.

Det är en hallucinatorisk resa och en genialisk design som dödar varje hopp om att man kan påverka ödet.

Sett som ett traditionellt spel har The Path många fel och brister. Som upplevelse är det stora steg framåt för hela spelindustrin. Steg på en väg ingen annan riktigt har rest på förut.

Och det påminner mig, kanske mer än något annat, om dikten The Road Not Taken av Robert Frost från 1916, som avslutas så här:

Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less travelled by,
And that has made all the difference.


Det Tale of Tales presenterar med The Path är den mindre använda vägen, den vi som konsumenter av spel sällan får chansen att gå på och som vi ofta skriker om på internet att vi vill ha men som, när den kommer, vi inte köper eftersom något varumärke vi känner igen känns tryggare.

Det här är en resa. Den är djupt obehaglig, men också nödvändig att våga ta. Den är personlig och jag gissar att vi kommer att ta med oss helt olika saker från spelet beroende på vilka vi själva är, vilka erfarenheter vi har, vad det är vi ser. Det kan låta pretentiöst, men vi ser inte samma saker, inte ens när vi tittar på samma sak.

För jag ska också långt bort / Långt, långt, långt bort

Jag har varit i skogen för att träffa män som hatar kvinnor. Jag har varit i skogen för att leta efter vargen.

Relaterade bilder

Oskar Skog 18 mar 2009 13:21 Visningar: 7331

+Ett spel som tvingar spelaren till tanke och handling.

-En kompromisslös design som kommer att skrämma bort många.

8 En interaktiv saga för vuxna.

 

Kommentarer

Oskar Skog18 mar 2009q

Spelet släpps ikväll.

Man kommer att kunna köpa det på Steam, Direct 2 Drive och Tale of Tales egna hemsidan, här:

http://tale-of-tales.com/ThePath/

Pixels18 mar 2009q

För runt 100kr känns det rätt värt.

Anonym18 mar 2009q

Sällan jag säger såhär.

Men efter din recenson MÅSTE jag få uppleva vad det nu är jag kommer att få uppleva när jag spelar The Path.

Tror inte jag kommer att tycka detta är ett bra spel.

Dock är det knappast det som är min tänkta poäng med upplevelsen.

Fook18 mar 2009q

Tror inte spelet är bättre än recensionen. Jag nöjer mig med recensionen.

Oskar Skog18 mar 2009q

Fook:

Tror inte spelet är bättre än recensionen. Jag nöjer mig med recensionen.


Vänta lite, om jag skrivit sämre så skulle du ha köpt det? :)

Cetamora18 mar 2009q

När jag var mindre och försökte förklara för mina föräldrar vad som var så bra med dator/tv-spel, brukade jag alltid säga för att det är som en film fastän du kan välja själv vad du ska göra på vägen och hur du vill att det ska sluta.

Det här låter som om det liknar min beskrivning mer än något annat jag kört. Det verkar obehagligt. Det här ska jag skaffa.

Reutermos18 mar 2009q

Jag är lätt på att prova något nytt! Ska ta en paus ifrån plugget ikväll och prova detta!

bleunt18 mar 2009q

Jaha, och vi som inte har en spel-PC? :(

Oskar Skog18 mar 2009q

bleunt:

Jaha, och vi som inte har en spel-PC? :(


Gå hem till någon ni känner som har det.

Eller mobba Microsoft och Sony om en version till konsol. Tale of Tales utesluter inte arbete med konsoler.

rasmus7718 mar 2009q

Grym recension. Följer upp stämningen från trailern.

pixel418 mar 2009q

Lyssnade massor på Thåström när jag lirade igenom Perfect Dak varv efter varv. När jag spelar vissa banor i det spelet hör jag automatiskt låtar från Det är ni som är de konstiga...

Reutermos18 mar 2009q

http://tale-of-tales.com/ThePath/gallery.html

Efter att ha läst det här är jag säker, JAG SKA HA SPELET!

GaB18 mar 2009q

Det verkar ju sjukt intressant. Ett givet köp, så fort jag har lite tid över.

Reutermos18 mar 2009q

Fråga: Släpps det kl 9 svensk tid? Annars har jag svårt att hinna lira det idag :(

Oskar Skog18 mar 2009q

Reutermos:

Släpps det kl 9 svensk tid? Annars har jag svårt att hinna lira det idag :(


Nä, 9 PST. Så det kanske inte är förrän någon gång i natt.

Reutermos18 mar 2009q

Oskar Skog:

Nä, 9 PST. Så det kanske inte är förrän någon gång i natt.


:(

Jaja, den som väntar på något gott...

Oskar Skog18 mar 2009q

Reutermos:

Jaja, den som väntar på något gott...


Först tänkte jag 9 PST som på morgonen. Sedan kom jag på att dom inte använder 9 != 21 där.

Så det är säkert 21 + PST-tid, vilket säkert är 6+ timmar fram.

Livlig18 mar 2009q

Udda koncept. Klarar min dator spelet?

Anonym18 mar 2009q

Jag menade det på samma sätt som du Oskar :)
Kärlek Är För Dom är definitivt den mest ångestfyllda platta jag lyssnat på. Det är svårt att inte bli uppslukad av det.

Det låter som det var det här spelet som Edge skrev en artikel om för ett bra tag sen. Det lät intressant då, och efter dina ord så känns det onekligen som någonting jag vill uppleva.

Oskar Skog19 mar 2009q

Spelet finns att köpa nu. 10 dollar.

http://tale-of-tales.com/ThePath/buy.html

Oskar Skog19 mar 2009q

Spelberoende:

Jag menade det på samma sätt som du Oskar :)


Så bra :)

För man skulle kunna ha skrivit samma sak och menat det som en förolämpning.

Ahobaka21 mar 2009q

Jag måste säga att detta var en av dem bättre recensionerna på länge (som jag läst ö.h.t, inte bara Loading relaterat). Så bra att jag faktiskt spontanköpte spelet via Steam (och 77kr är ju knappast något att orda om). Det blir nog att slå sig ner och se hur det hela förflyter senare :)

För övrigt måste jag säga att jag fick ett svårt "vill ha"-begär över Thåströms skiva. Jag tror jag har loopat Långtbort nära på 10 ggr nu!

Oskar Skog21 mar 2009q

Ahobaka:

Jag måste säga att detta var en av dem bättre recensionerna på länge (som jag läst ö.h.t, inte bara Loading relaterat). Så bra att jag faktiskt spontanköpte spelet via Steam (och 77kr är ju knappast något att orda om).


Åh, tack. Och bra. Jag hoppas så att många vågar testa The Path.

Ahobaka:

För övrigt måste jag säga att jag fick ett svårt "vill ha"-begär över Thåströms skiva.


Den är väldigt bra, så skaffa den.

Anonym22 mar 2009q

Grymt bra recension! Blev grymt sugen på att testa spelet nu.

undertaker23 mar 2009q

Vill inte vara ett as men den här recen var fanemej överarbetad du. Kul dock att du verkligen brinner för att berätta om spel, istället för att göra något som alla andra gör.
Kanske inte passade mig, men en eloge ändå!

Oskar Skog23 mar 2009q

undertaker:

Vill inte vara ett as men den här recen var fanemej överarbetad du.


Hehe, "överarbetad" skulle jag kanske inte kalla den eftersom det (i mitt huvud) betyder att jag arbetat väldigt mycket på texten. Den skrevs i stort sett i en sittning, en timme eller så i effektiv tid. Sedan gick jag tillbaka och la till och drog ifrån dagen efter, när jag inte var så "inne" i den.

Klart, den hade bearbetats under en lång stund i mitt huvud innan det kom ut i ord.

Men, visst, den har många trådar och skulle säkert kunna skrivits ner till 1000 tecken. Men ibland vill jag ta chansen att skriva mer, bli lite nördig utan att bli alltför pretentiös.

Tack för att du läste den, i alla fall, oavsett om den inte kändes rätt för dig. Hoppas att den gav dig något om spelet.

Yakitorii23 mar 2009q

Otroligt välskriver recension. Det enda som oroar mig nu är att din text var FÖR bra skriver, så att jag kommer bli besviken på sjävla spelupplevelsen när jag väl testar det. :)

Men det blir definitivt ett köp efter jobbet idag.

Petter Arbman23 mar 2009q

"GE DEM VÅLD"
Har du gett upp din "dom-kampanj", Oskar? Vapnets originaltitel stavas ju till och med "Ge Dom Våld", non?

Oskar Skog24 mar 2009q

Pondexter:

Har du gett upp din "dom-kampanj", Oskar?


Nä, i bloggen använder jag DOM, i mina vanliga texter använder jag DOM, men i Level/Loading-recensioner får jag fortsätta slåss mot MAKTEN för att få genom användandet av DOM och under tiden använda de/dem.

Yakitorii:

Det enda som oroar mig nu är att din text var FÖR bra skriver


Jag tror att spelet är lite bättre än min text.

Culture Vulture 7 maj 2009q

Funkar det på macbook?

Dreas20 maj 2009q

Mycket bra recension, frågan är varför du använder Emo och skära sig i armarna? Riktiga emos skär sig inte i armarna, det är något folk har fått för sig och vägrar släppa! För mycket kajal? Ja, det var ju också mycket emo, nej mindre fördomar vore nog nyttigt, nog för att det är en personlig recension, men läste den i level och reagerade. Att tillföra myter mer trovärdighet genom sin okunnighet är inget jag ser som något positivt.

Tack för en bra recension annars, kommer nog köpa spelet.

atari_soldier 3 jun 2009q

tack vare denna recension upptäckte jag detta sagolika äventyr. TACK!

hatTrick 1 jul 2009q

en av dom bästa recensioner jag någonsin läst. Jag har funderat ett tag på att köpa The Path, och nu när jag läst denhär recensionen bestämde jag mig för att köpa det. Tack :)

zzott22 dec 2010q

ok, vet att denna kommentaren kommer sent, men jag köpte spelet idag. jag vet inte om jag kan hålla med dig med vad du skriver om Ruby, hon är inte emo på något sätt. Hon är mer en version av skaparna av spelet och hur han tycker och tänker.

Mycket spännande och artistiskt spel, kostar runt 4 euro på steam just nu. Mycket värt pengarna.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.