Recension
Rayman Origins
Den här recensionen är hämtad från LEVEL 68.
Med lika delar plattformskärlek, briljant ingenjörskonst och pastellfärgat vansinne gör Michel Ancel sin återkomst till spelvärlden. Glöm alla skrikiga adhd-kaniner – det här så här Rayman ska se ut.
Michel Ancel behöver Rayman. Den ledlöse lille krabaten var ju karaktären som en gång i tiden gjorde Ancel till Ubisofts största stjärna. Och efter ett halvt decennium med finansieringsstrul, filmlicenskaos och kreativ kris är det logiskt att det är just Rayman som för sin skapare tillbaka till rampljuset.
Under åren kring millennieskiftet etablerade sig Ancel som en av Europas mest intressanta spelskapare, tack vare Beyond Good & Evil och Rayman 2: The Great Escape. Genom sin unika fallenhet för att smälta samman unik estetik med briljant speldesign fick Ancel snabbt epitetet ”Frankrikes Miyamoto”. Trots att Ancel själv avskyr liknelsen med Marios pappa är det en fullt logisk jämförelse. Båda två har ju ägnat sina liv åt att göra spel som kokar över av lekfullhet och kreativitet, båda är kända för den patologiska besattheten av detaljer och båda lägger in oerhört mycket av sina egna personligheter i sina spel.
Till skillnad från Miyamoto har dock Ancels karriär inte varit en dans på rosor. Efter 2005 års megasatsning King Kong började en mörk period. Monaco-sonens perfektionism utvecklades till prestationsångest. Bortsett från en hyllad teaser för Beyond Good & Evil 2 har Ancel varit knäpptyst sedan 2005. Europas första spelauteur hade helt enkelt fått Europas första spelskrivkramp. Hade det inte varit för Rayman Origins är det mycket möjligt att den varat för evigt.
Den gamla klichén om att tvingas blicka tillbaka för att komma framåt har nämligen aldrig varit mer aktuell än här. För att återfå inspirationen har Ancel återvänt till genren där allt började – sidoscrollande plattformshoppande.
När Ancel nyligen fick frågan varför han i dessa polygondominerade tider valt att begränsa sig till två dimensioner svarade han att han hellre vill göra ett 2D-spel som blir precis som han vill ha det än ett 3D-spel där han tvingats kompromissa. När jag spelar Rayman Origins förstår jag direkt vad han menar. Med ett fem personer stort team har Ancel gjort ett absolut kompromisslöst spel, fyllt av all den uppdämda skaparglädje som han samlat på sig under sex års frånvaro från spelbranschen.
HANDRITAD HÄRLIGHET
Låt oss få en sak avklarad – Rayman Origins är häpnadsväckande, makalöst, haktappande snyggt. Med hjälp av ett nytt verktyg kallat Ubiart Framework har Ubisoft konstruerat ett sätt att direkt överföra handritade illustrationer till spelgrafik, för att på så sätt förkorta vägen mellan en designers första idé och den färdiga spelgrafiken. Resultatet är enastående – Rayman Origins känns som att öppna dörren rätt in i Michel Ancels oändliga fantasi.
En invändning jag alltid haft mot Marios universum är miljödesignen. I strävan efter att göra sina spel så lättförståeliga som möjligt har Miyamoto ofta skalat av grafiken till en punkt där nivåerna känns rätt anonyma. I Rayman Origins finns det däremot inte en enda bana, inte ett enda spelögonblick som inte får mig alldeles varm om hjärtat och bubblig av barnslig spelglädje. Den obligatoriska isbanan har exempelvis en underbar twist, då man snabbt inser att Rayman springer runt i ett enormt kylskåp fyllt med mat. Här måste man balansera på väldiga melonskivor, använda limefrukter som bumpers och leta hemligheter under drinkpinnar stora som träd. Ännu roligare blir det när Rayman inser att isvärlden gömmer ett underjordiskt kök fyllt av eld och lava. Du måste hoppa mellan flygande grytlock, roterande pepparkar och gigantiska tofuklumpar medan demoner med kockmössor studsar runt på tuber med brinnande majonnäs. Här finns också heliga berg där du hoppar runt på hattarna till mediterande skäggiga munkar, svävande steampunkstäder högt uppe bland molnen och ökenvärldar fyllda med enorma musikinstrument där Rayman får använda trumskinn som studsmattor. Till och med den lika obligatoriska som ökända undervattensbanan är en estetisk sensation. Elektriska ålar lyser upp den mörka havsbotten medan en smurfkör mässar stämningsfullt i bakgrunden.
Hela Rayman Origins känns kort sagt som om en stupfull Jean-Luc Godard skulle ha regisserat en Cartoon Network-show. Det är så välgjort att jag gapskrattar mig igenom de underbara pantomim-mellansekvenserna, återbesöker banor bara för att få höra ett särskilt stycke musik igen och imponeras av bossar som ser ut att vara sprungna ur en Bolibompa-skräckfilm. Och när jag och mina vänner intar rollerna som grodan Globox och teensies för att slåss mot eldsprutande grodprinsar inuti magen på en fransk gourmet-drake, medan en remix på trololo-låten spelas i bakgrunden, förstår jag inte hur vi någonsin klarade oss utan Michel Ancel.
EN STRÅLANDE RAYMAN
Det sägs ofta att ett plattformsspel aldrig är bättre än sin bandesign. Och visst, ingen kunde påstå att Rayman 2: The Great Escape hade bättre banor än Super Mario 64. På samma sätt kan ingen på allvar kan hävda att plattformshoppandet och samarbetsläget här är mer genomtänkt än i New Super Mario Bros Wii. Samtidigt innebär Rayman Origins ett stort steg framåt för serien på det spelmekaniska planet. Med lika delar Sonic The Hedgehog, Heart of Darkness och Another World (som det diskret refereras till på spelets första bana) som inspirationskällor bjuds det på precisionskrävande plattformsaction av den gamla skolan. Ofta handlar det om nivåer som med relativt få komponenter – några enstaka sorters fiender, ett par studsmattor, rörliga plattformar och lite spikar – lyckas överraska spelaren. Tidigare Rayman-spel har levt stort på sin charm och estetik, men med så här briljanta tempoväxlingar och fin plattformsarkitektur känns det som Ancel på allvar börjat leva upp till den där ”Europas Miyamoto”-stämpeln.
Intressant är också hur Ubisoft behandlat samarbetsaspekten. För ensamma spelare är Rayman Origins ett relativt svårt spel, fyllt med den där sadistiska plattformsdesignen vi älskar att hata. När flera spelare samarbetar blir utmaningen mer överkomlig, eftersom Rayman Origins lånar – och förenklar –återupplivningssystemet från New Super Mario Bros Wii. När en spelare dör förvandlas han nämligen till en bubbla som de andra spelarna kan slå till för att återuppväcka honom. Man förlorar inget liv och kan stanna i bubblan så länge man vill. Det räcker alltså med att en enda spelare håller sig vid liv för att teamet ska ha en extra chans. Detta enkla inslag gör spelet mycket mer förlåtande och ger det skönt kaotiska samarbetsläget ett fantastiskt flyt.
Variationen är dessutom strålande. I ena stunden hoppar Rayman och Globox runt på en oändlig lavin av nedfallande skrot mitt uppe i de heliga bergen, i nästa flyger de runt på muterade myggor i en blixtrande shmup-hyllning. Banorna kryllar av dolda hemligheter, och för att maximera sin poängskörd och låsa upp alla bonusvärldar krävs en insats värdig vilken ”power player” som helst.
Jag älskar Mario lika mycket som alla andra, men Rayman når helt enkelt fram till mig på ett annat, djupare plan. Rayman Origins är kanske inte riktigt lika finputsat och speltekniskt fulländat som New Super Mario Bros Wii, men i gengäld bjuder det in dig till en så örtrollande värld att det knappt går att jämföra de båda spelen.
Det här är en episk comeback för den franska stjärnproducenten, en triumf från första till sista plattformshoppet. Rayman Origins är ett spel som på ett ögonblick suddar ut de sura minnena från åratal av Ravin Rabbids-mjölkning och omedelbart katapulterar sin skapare tillbaka in i den stjärnglans där han alltid hört hemma.
Det är kort sagt uppenbart att Michel Ancel fortfarande behöver Rayman.
Och det gör vi också.
Relaterade bilder
+Grafiken är en surrealistisk akvarelldröm i perfekta 60 bildrutor per sekund.
-Bosstriderna är byggda efter tydliga mönster och känns väl förutsägbara.
9 En triumf från första till sista plattformshoppet.
Kommentarer
Arvid Schultzq
Tror det blir det spelet jag gillar mest i år, eftersom jag är alldeles galen i 2d-plattformare. Ska köpa detta och Kirby Wii samma dag ^_^
Deffpoisedq
Provade demot och gillade inte det först men det började kännas bättre efter ett tag. Inte särskilt förtjust i att slåss men plattformshoppandet var härligt! Planerar på att köpa det men tänker vänta ett litet tag då priset sänks.
Tobias Söderlundq
Vet inte exakt vad som definierar ett perfekt plattformsspel sett till dess nivåer, men jag tycker ändå att Rayman 2 både är roligare och spela och ett bättre spel än Super Mario 64.
Det här skall naturligtvis köpas. Frågan är bara när och till vilken konsol.
Det här skall naturligtvis köpas. Frågan är bara när och till vilken konsol.
reznorheadq
Har längtat efter ett 2D plattformspel.
Att det dessutom är underbar grafik och co-up gör inte saken sämre.
Att det dessutom är underbar grafik och co-up gör inte saken sämre.
dannejanneq
Det första Rayman är fantastiskt snyggt. Detta verkar inte vara något undantag. Älskar grafik som denna 1000ggr mer än något annat i 3D.
nintengotteq
Jag har faktiskt förhandsbokat det här. Vilket är lite chockerande då jag typ aldrig gör sånt.
Tobias Söderlundq
“
Spelade Rayman 2 till 3DS. Tyckte inte om. :(
Inte en aning om hur 3DS-versionen är, men Dreamcastversionen ser jag på som ett av konsolens bästa spel och ett av de bästa plattformsspelen i just denna typ av skola som jag spelat.
FarbrorMartinq
Vilken version ska man förbeställa?
Gillar ju 360 kontrollerna bättre. Men D-paden är bättre på PS3:an.
Kommer man att spela med D-paden?
Gillar ju 360 kontrollerna bättre. Men D-paden är bättre på PS3:an.
Kommer man att spela med D-paden?
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Caesar • 15 nov 2011 0q