Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Need for Speed: The Run



Den här recensionen är hämtad från LEVEL 68.

Inom loppet av tolv månader har vi fått tre olika perspektiv på Need for Speed. The Run är Black Boxs vision för Electronic Arts ikoniska racingserie.

The Run är det tredje Need for Speed-spelet på tolv månader. Medan Criterion gjorde en banbrytande reboot i Hot Pursuit och Slightly Mad Studios producerade det mer realistiska Shift 2: Unleashed har Black Box gjort The Run till ett högoktanigt kärleksbrev till Fast and the Furious-filmerna. Med tidigare spel som Most Wanted, Undercover och Underground-serien vet vi att det är här den kanadensiska spelstudion trivs som allra bäst; bland vältrimmade motorer och testosteron.

Jack Rourke är en man med maffian på halsen. Det står klart när han i början av spelet när han genom en serie quick time events flyr döden i en bilpress. Någon förklaring till vad Jack har gjort för att förarga den lokala familjen ödslas det ingen tid på, men köra bil kan han. Tur då att Christina Hendricks rollkaraktär Sam kommer in i bilden och erbjuder Jack möjligheten att bli kvitt sina bödlar och dessutom tjäna en hacka. Allt som behövs görs är att vinna ett race som går från San Francisco i väst till New York i öst.

Inför The Run har handlingen haussats upp. Det känns lite märkligt när den mest puttrar i bakgrunden – i princip all karaktärsteckning sker i fotnoter på laddningsskärmarna. Berättelsen utvecklas inte från sin premiss Det är synd. De få gånger storyn gör sig påmind under USA-turnén är den om inte intressant så i alla fall stämningsförhöjande och ger ett skönt avbrott mellan de korta racen.

KUST TILL KUST
Idén om att köra kust till kust till hög musik och motorbrum är det förstås inget fel på. Spelmässigt känns upplägget tacksamt när man istället för vanliga lopp varvar hisnande checkpoint-race med positionsklättrande och spektakulära flykter i bildsköna scenerier. Miljöombytena sker successivt och smakfullt. Från slingrande vägar längsmed gröna fält till trådsmala landsvägar i Nevada-öknen och de snötäckta bergspassen i Klippiga bergen. Här kostar Black Box dessutom på sig att låna element från förbisedda Split/Second och Motorstorm Apocalypse i form av pulshöjande snöskred.

The Run är nästan raktigenom vackert. Black Box leker med starka kontraster för att ge den en hyperrealistisk ton. Under huven finns Frostbite 2-motorn, som visar sig vara lika kapabel att rita upp natursköna landskap 300 kilometer i timmen som expansiva slagfält.

Riktigt lika överväldigande är däremot inte bilkörningen i stadskärnorna. I Chicago sviktar bilduppdateringen oförlåtligt och innan dess har den hårt avspärrade körbanan i Las Vegas, med enorma blinkande pilar i vart och vartannat gathörn, fått annars vidöppna The Run att kännas frustande klaustrofobiskt.

Dippar i bilduppdateringen går att förlåta, men The Run har även andra brister. Level-systemet vingklipper spelupplevelsen när man måste låsa upp nitros, utnyttja draft och få bonuspoäng för både drift och take downs. Och sättet man byter bil på – genom att åka in på bensinmackar längs med vägarna – tar kål på både fartkänsla och stämning. Ett annat irritationsmoment är gummibandseffekten. I LEVEL 66 placerades den på plats 57 över de 66 saker vi älskar att hata i spel. I The Run finns det enbart skäl att hata den. Implementeringen är obegripligt orättvis och tvingar spelaren att ligga ettan hack i häl och köra om i sista stund för att inte riskera att själv bli omkörd i omöjlig hastighet. Men värst av allt är laddningstiderna. Att spela story-läget i The Run tar ungefär två timmar och 20 minuters effektiv speltid. Det är i kortaste laget, men spelet får istället sin bestående livslängd genom Criterions snillrika rankingsystem autolog och flerspelarläget. Svårare att svälja är de ytterligare 50 minuter av kampanjen som tillägnas laddningsskärmen. Det är över 25% av hela ”spelupplevelsen”.

När The Run är som allra bäst är det så pass intensivt att det får det nackhåret att resa sig och greppet om kontrollen hårdna. Synd bara att vägen dit går genom helt oacceptabel dödtid.

Relaterade bilder

Johan Hallstan 21 nov 2011 08:13 Visningar: 9244

+Frostbite 2-motorn fortsätter att imponera även utanför Battlefield 3.

-Gummibandseffekten är hemsk – men bleknar i jämförelse med laddningstiderna.

6 En intensiv upplevelse som har många problem.

 

Kommentarer

Anonym21 nov 2011q

"Johan Hallstan är en jagad man"

Dagens.

Bra recension för övrigt.

BigBozz21 nov 2011q

Gillar upplägget stark, en road trip genom staterna, konstigt att ingen kommit på idén tidigare (eller det kanske finns ett sånt spel?). Tyvärr känns det som att de återigen spottat ut ett spel som hade kunnat slipas ytterligare och blivit mycket bättre. Nepp, om det blir ett köp så kommer det vara ur någon rea-låda för 200 spänn.

djohansson21 nov 2011q

Har varit så sugen på det här! Men känns som om det inte blir nåt köp nu...om man inte hittar det i nån realåda som BigBozz sa...

Playstation13 maj 2012q

BigBozz

Outrun!

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.