Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Professor Layton and the Last Specter



Den här recensionen är skriven för Loading.

Det fjärde spelet i Professor Layton-serien har efter två år äntligen hittat till oss i Europa.

Det har varit en lång väntan. Dessvärre har det medföljande rollspelet Laytons London Life försvunnit på vägen och det känns lite som att vi blir snuvade på konfekten – men det äventyr som vi faktiskt får räcker egentligen gott och väl.

Mannen med den karaktäristiska hatten, Hershel Layton, har fått ett mystiskt brev som berättar om en enorm vålnad som framträder på dimmiga nätter och drar igenom staden Misthallery. Vålnaden skapar stor förödelse i sin väg och sätter skräck i ortens befolkning. Som den orubbliga nötknäckare professorn är beger han sig till staden för att ta reda på vad som egentligen försiggår. Med sig har han inte Luke som assistent, utan det är en helt ny bekantskap som får axla den rollen. Det är en ambitiös ung tjej vid namn Emmy Altava och som sig bör har hon stor lust att lösa kluriga pussel och gåtor.

Professor Layton and the Spectres Call är som sagt den fjärde delen i serien, men i kronologisk ordning är det i själva verket professorns allra första äventyr. Spelet tar plats några år innan händelserna i Curious Village, således är både Layton och Luke yngre än i tidigare spel. Luke är en osäker liten pojke och Layton är i början av sin karriär som professionell nötknäckare. I början av spelet har deras vägar ännu inte korsats, men det dröjer inte så länge förrän man får se hur deras livslånga vänskap tog sin början.

De som har spelat tidigare delar i Layton-serien kommer genast känna sig hemmastadda då allt är sig likt – både på gott och ont. Den grafiska stilen påminner om franska serietecknares verk och består av tydliga stillbilder samt mjuka animationer. Ljudet å sin sida innefattar enkla ljudeffekter, väldigt mysig musik och talangfulla röstskådespelare som framför sina repliker med bravur. Fast allt är dessvärre inte frid och fröjd när det kommer till dialogerna, för tråkigt nog så byts talet alltför ofta ut mot smattrande ljudeffekter, vilket ger ett väldigt splittrat och ofullständigt intryck. Jag störde mig på inkonsekvensen av detta i The Lost Future och jag gör det nu.

Den största delen av spelbarheten består av att man måste lösa en mängd mer eller mindre kluriga pussel, gåtor och tankenötter för att ta sig vidare i den spännande handlingen. Det fungerar på så sätt att man först får premissen presenterad för sig och sedan gäller det att gnugga geniknölarna bäst man kan. Alla bryderier varierar i svårighetsgrad – vissa är löjligt enkla, medan andra är frustrerande svåra. När man löser en gåta så får man Picarats, vilka används för att låsa upp bonusmaterial. Beroende på svårighetsgraden så är pusslen värda olika många Picarats och om man svarar fel så sjunker antalet. Efter att man har löst ett problem så hamnar det i ett pusselindex, vilket gör det möjligt att återvända till det i efterhand. Det går även att ladda ner helt nya pussel för de som inte nöjer sig med alla tankenötter som finns i spelet från början – det är dock något som jag inte har lyckats med, så jag vet tyvärr inte om det fungerar i Sverige.

Förutom tidigare nämnda Picarats så finns det mycket annat man kan samla på. En del av materialet blir upplåst ju längre in i spelet man kommer och kräver ingen aktiv handling, men vissa objekt – som hint coins och hemliga pussel – finns dolda i omgivningen. För att upptäcka alla måste man därför peta frenetiskt på varenda liten del av pekskärmen. Det går förvisso alldeles utmärkt att klara spelet utan att hitta allting, men hint coins är särskilt värdefulla och det lönar sig att finna så många som möjligt. De används nämligen för att köpa ledtrådar, vilka avslöjar hur man ska gå tillväga för att klura ut en lösning i de fall man råkar fastna i ett klurigt pussel. Och fastna kommer man göra förr eller senare.

Layton och hans medhjälpare är ett väldigt trevligt sällskap under kylslagna höst- och vinterdagar hemma i soffan nedbäddad under en värmande filt, med en stor kopp te bredvid sig på soffbordet. Det passar också bra på resande fot, men jag tycker att spelet kommer mest till sin rätt i hemmets lugna vrå. Sparsystemet är ett kapitel för sig och ett föredöme för alla bärbara spel – man kan nämligen spara sin framgång när helst man vill, vilket möjliggör för korta spelsessioner. När det kommer till bärbara spel så borde det vara standard eftersom tiden man har att spendera ofta är begränsad när man reser.

Allting styrs med pekpennan och det fungerar oklanderligt. Spelet i sig är väldigt lättillgängligt – man kan plocka upp det när som helst och det gör inget om man inte har spelat på länge, för varje gång man startar spelet möts man av en kort resumé som berättar lite om vad som hänt tidigare. Det finns dessutom aldrig något tvivel vart man ska för man har hjälp att orientera sig via en tydlig karta.

Även om jag myser varenda minut som jag spenderar i Misthallery så kan jag ändå inte låta bli att undra hur länge konceptet kan hålla utan att det slutligen blir tjatigt, för i det stora hela är detta samma spel som de tre tidigare titlarna. Men det fungerar ju faktiskt bra i sitt nuvarande utförande och det är, som man säger, onödigt att laga det som inte är trasigt.

Relaterade bilder

Taggar: Professor Layton and the Last Specter, Nintendo DS, Loading, Stefan Norlander

Stefan Norlander 21 dec 2011 13:44 Visningar: 9083

+Ska man lösa alla pussel så har man att göra ett bra tag framöver.

-Varför fick inte vi också Laytons London Life?

8 Allting är sig likt, både på gott och ont.

 

Kommentarer

Riptidee21 dec 2011q

Som jag förstår det fanns London Life med på Ntsc verisonen så jag förstår inte varför dom inte bara kunde ta den amerikanska version och sätta in i spelet om nu inte fransmännen, spanjorenrna, tyskarna kan spela ett spel på engelska.
" London Life was removed from the European versions of the game in order to prevent a significant delay of the game's release for translation." Wikipedia

Albin Mobäck21 dec 2011q

Layton är kung. Ska spela det här när jag är klar med Unwound Future. Man vet ju vad man får, och för någon som spelat alla tidigare spel är väl det man är intresserad av hur roliga och varierande själva gåtorna är och hur roliga minispelen/samlarspelen är?

Fö dom spelen jag har haft mysigast och roligast med på DS.

Molle17921 dec 2011q

Ska börja på detta när jag klarat Skyward Sword tror jag.

Köpte mitt i USA så jag kan även köra London Life. :)

Awwe21 dec 2011q

Funkar Layton spelen bra på en 3DS iom uppskalningen?

Stefan Norlander21 dec 2011q

Riptidee:

jag förstår inte varför dom inte bara kunde ta den amerikanska version och sätta in i spelet


Det undrar jag också, för det var ju redan översatt till engelska. Hindret är väl, som du skrev, att vissa länder väljer att översätta spel till sitt modersmål.

Albin:

Fö dom spelen jag har haft mysigast och roligast med på DS.


Samma här. Fast jag har haft trevliga upplevelser med andra titlar också.

Molle179:

Köpte mitt i USA så jag kan även köra London Life. :)


Gott för dig :)

Awwe:

Funkar Layton spelen bra på en 3DS iom uppskalningen?


Jag har ingen aning, men det borde de väl göra?

Anonym11 jan 2012q

Awwe:

Funkar Layton spelen bra på en 3DS iom uppskalningen?


Om inte annat kan du väl alltid köra det utan uppskalning?

Oregondanne11 nov 2012q

Verkar som ett mysigt spel! Jag har bara spelat Curious Village tidigare, men det här verkar bättre. Ännu mer stämningsfullt. Slår dock vad om att det inte är en riktig vålnad, som i precis alla detektivberättelser. =(

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.