Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Boom Street

Monopol är ett gammalt klassiskt spel. Inte riktigt lika gammalt, men nästan, är Itadaki Street. Det är en spelserie som endast har släppts i Japan till en rad format sedan 1991 och nu är det dags för oss västerlänningar att ta del av den nionde delen. Spelet har fått titeln Fortune Street i Amerika, men här i Europa heter det Boom Street.

Upp till fyra personer kan vara med och spela. Har man inte fyra Wiimotes så är det inget problem, alla fyra kan spela med samma kontroll. Om man inte har några vänner går det också bra, de övriga karaktärerna styrs då av den artificiella intelligensen som är välfungerande. Det är även möjligt att spela mot mänskliga motståndare i onlineläget, vilket dock är så gott som omöjligt, för lobbyn är väldigt öde – i alla fall de gånger jag var där.

Likt Monopol går Boom Street ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gör man genom att köpa affärer och aktier, men även genom att samla fyra symboler och återvända till banken för att inkassera dem. Reglerna förklaras på ett lättförståeligt och pedagogiskt sätt i en tutorial för nybörjare. De är enkla och lätta att lära sig.

Miljöerna, karaktärerna och musiken känns igen från olika Mario-spel, samt Dragon Quest-serien. Som ensam spelare kan man dock endast spela med sin egenskapade Mii. Spelbrädena som finns att välja mellan är många, några av dem är låsta från början. De har olika teman, men i det stora hela är det bara rent kosmetiskt vad som skiljer dem åt. Själva spelområdet svävar högt ovanför marken och miljöerna är ingenting annat än kulisser, vilket är väldigt tråkigt. Jag hade mycket hellre varit på marknivå och tagit del av det som händer där nere, än att hoppa runt uppe i luften.

Rutorna på spelplanen innefattar olika saker, de vanligaste är tomt-rutor. När man hamnar på en ledig sådan kan man välja att köpa en butik, men om man hamnar på en som någon redan äger så måste man betala en viss summa till ägaren. Det finns även aktivitetsrutor, några exempel är extra tärningskast, dragning av hemliga kort, transporteringar och minispel. Att kalla dem för minispel är dock inte rättvist för något egentligt spelande bjuder de inte på. Utbudet är dessutom väldigt begränsat och det mesta sker helt slumpmässigt. Den enda interaktiviteten att tala om är som bäst ett fåtal knapptryckningar – sedan får man bara se vad som händer, vilket känns oerhört tråkigt och allmänt meningslöst.

Kontrollen är simpel och funktionsduglig, dock är den enda anpassningen till den rörelsekänsliga kontrollen att man skakar lite på Wiimoten för att slå tärningen. Det fungerar precis lika bra att trycka på den designerade knappen för ändamålet, vilket får valet av plattform att kännas obefogad – spelet hade ju fungerat lika bra på vilken annan konsol som helst. Grafiken är enkel men tydlig och musiken varierar från bräde till bräde, fast den blir enformig inom kort. Som tur är kan man sänka volymen – eller stänga av den helt om man så önskar.

Karaktärerna har olika personligheter och de fäller kommentarer som kan vara riktigt roliga emellanåt. Jag drog på smilbanden åt vissa av dem i början, men efter ett tag kändes de mer som ett irritationsmoment och tidshinder. Som tur är går de att stänga av för att snabba upp spelomgången och det går även att öka farten på karaktärernas rörelser, vilket är väldigt välkommet. Varje spelomgång tar nämligen oftast över en timme att slutföra, ibland mer än så.

Det är på tok för länge. Spelet har förvisso några roliga moment, dock är de alldeles för få och variationen överlag är ytterst bristfällig, vilket medför att spelet snabbt blir långtråkigt. Det verkar som att Square Enix är medvetna om problemet, för det finns en funktion som heter ”Out for lunch”. När man aktiverar den kontrolleras ens karaktär helt och hållet av datorn. För skojs skull startade jag en ny spelomgång och valde ”Out for lunch” omgående, därefter tittade jag på tv i ungefär en timmes tid. När jag sedan återvände hade min karaktär tagit hem segern. Det var förvisso bra att ”jag” vann, men själva syftet med vad ett spel ska vara gick ju förlorad i processen.

Efter varje avklarad spelomgång blir man belönad med priser i form av pokaler, utmärkelser och stämplar. Stämplarna fungerar som en sorts valuta, man kan köpa olika utstyrslar till sin Mii-karaktär för dem, så de som tycker om att samla på saker får alltså sitt lystmäte tillgodosett.

I början tyckte jag att spelet var en ganska trevlig upplevelse, men ju mer jag spelade, desto mer uttråkad blev jag. En bidragande orsak kan vara att ingen av mina vänner har haft möjlighet att komma hem till mig för att spela, därför har jag endast spelat Boom Street i min ensamhet. I rätt sällskap kan det kanske vara lite roligare, men alla tidigare nämnda problem kvarstår hur många man än är. De som fullkomligt älskar spel som Monopol och har vänner som är likadana kan möjligtvis höja betyget till en femma eller sexa. Vi andra gör dock bäst i att hålla oss borta och spela någonting annat.

Relaterade bilder

Taggar: Boom Street, Fortune Street, Stefan Norlander, Wii, Nintendo, Square Enix, Dragon Quest, mario, Loading

Stefan Norlander 26 jan 2012 09:29 Visningar: 11208

+Det behövs bara en kontroll till fyra spelare.

-Långtråkigt och variationsfattigt.

4 Efter ett tag gör alla brister hela spelet till ett enda stort irritationsmoment

 

Kommentarer

Tomas Engström26 jan 2012q

Såg ju skitmysigt ut, och eftersom jag älskar sällskapsspel så bara måste jag ha detta.

Men Dokapon Kingdom ftw.

The Fly26 jan 2012q

Vad i helvete? Dragon Quest och Mario karaktärer i samma spel?

Anonym28 jan 2012q

Tittar man inte så noga så ser det där rosa till vänster om Yoshi på tredje bilden lite ut som en...

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.