Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

The Legend of Zelda - Link's Awakening



Link brukar hyllas som en hjälte. Men också den grönklädda frälsaren har sina stalfosar i garderoben. Benjamin Knopman ger sig ut på en spoilertung resa genom det ”definitiva isometriska Zelda-spelet”.

Horisonten är ett spikrakt, suddigt streck. Med ett sövande brus rullar vågorna in mot sandstranden, där den varma havsbrisen får palmernas blad att vaja. Någonstans skriar en mås.

Flickans ögon är förlorade i fjärran.

”… Tarin says there is nothing beyond the sea, but I believe there must be something over there.”

Hon vänder sig mot den grönklädda pojken som sitter intill henne. Ger honom ett skyggt ögonkast.

”If I was a seagull, I would fly as far as I could. I would fly to far away places and sing for many people! …If I wish to the Wind Fish, perhaps my dream will come true.”

Vindfisken. Vart pojken än vänder sig viskar man om den sägenomspunna gudomen. Den gigantiska havsvarelsen som slumrar i ett ägg på toppen av bergskedjan Tal Tal Heights och som ryktas kunna uppfylla alla ens önskningar.

Men Vindfisken är inte bara öns goda herde. Den är även Koholints skapare. Lyckligt ovetande är människorna, monstren, sjöarna, träden och gräset – alla och alltihop – produkter av Vindfiskens drömmande hjärna.

Inom kort kommer Link, som pojken givetvis heter, att få höra den fruktansvärda sanningen bakom ön han har spolats i land på efter ett skepsbrott. En sanning som alvpojken redan har nuddat vid, men som snart ska uppdagas i all sin grymma krasshet.

För om hela ön är en dröm, vad händer då när man väcker drömmaren?

Kanske vet du redan svaret på frågan. Kanske har du ingen aning. Om du följer mina ord till slutet får du veta.

Men först ska vi återvända till begynnelsen. Till visionen som blev en hel värld – och som förstörde den.

FRÅN HOBBYPROJEKT TILL MILJONSUCCÉ
Ibland är allt som krävs att någon tar initiativet. Bara någon verkligen brinner, om någon är fylld av en flammande passion – då kan vad som hända.

Link’s Awakening är drömmen som blev verklighet.

Allt började i slutet av 1980-talet då Nintendo-programmeraren Kazuaki Morita stannade kvar efter jobbet för att experimentera med ett av de första utvecklarkiten till Gameboy. Morita ville utforska vilken potential som dolde sig i den bärbara 8-bitskonsolen, och inledde därför arbetet med ett The Legend of Zelda-liknande äventyr som hade fågelperspektiv, grottor fulla av pussel och en viss klassisk alvhjälte i huvudrollen.

Med tiden lockades fler och fler av Kazuaki Moritas kolleger med i projektet. Inom kort hade de bildat vad gruppens medlemmar själva kallade en ”afterschool club”, där de helt oavlönade satt och pressade pixelsaft ur Kyotoföretagets hårdvara tillsammans.

Två år efter att projektet hade inletts, 1991, lanserades A Link to the Past till SNES. Vid det här laget såg Moritas projekt så lovande ut att regissören Takashi ”Ten Ten” Tezuka – som tillsammans med Shigeru Miyamoto hade varit en av de kreativa krafterna bakom bland annat Super Mario Bros och det första The Legend of Zelda – bad om tillåtelse att förvandla spelet till en konvertering av det kritikerrosade 16-bitsäventyret. Tezuka fick grönt ljus, men insåg snart att projektet mådde bättre av att få evolvera till något alldeles eget. Konverteringsplanerna slopades och istället skissades berättelsen om Koholint och Vindfisken fram.

Slutligen, efter en intensiv utvecklingsperiod som sträckte sig över 1,5 år och kom att involverade självaste Shigeru Miyamoto som testspelare och rådgivare, släpptes Link’s Awakening i Japan sommaren 1993. Senare under året letade det sig även västerut.

Och succén var ett faktum. Spelet som inledningsvis hade varit Kazuaki Moritas hobbyprojekt hyllades av en enad kritikerkår. Link's Awakening dröjde kvar på bästsäljarlistor 90 månader efter release, gick guld flera gånger om och blev en av Nintendos dittills största kommersiella framgångar.

SHY GUY, KIRBY OCH WILL WRIGHT
Orsaken var förstås att spelet var alldeles haktappande bra. Inte bara för att vara en Gameboy-titel – seriens nuvarande allfader Eiji Aonuma har i efterhand till och med gått så långt att han kallat Link’s Awakening för "det definitiva isometriska Zelda-äventyret".

Och när spelet fem år senare lanserades i en färgsprakande deluxe-skrud med bokstäverna "DX" i titeln blev det ännu bättre.

För det otränade ögat framstår Link's Awakening som ett arketypiskt The Legend of Zelda med Metroidvania-upplägg. Men redan vi titelskärmen märks förändringen, då man möts av Vindfiskens rosaprickiga ägg istället för seriens karakteristiska trekraft. I den inledande byn Mabe Village gläfser Mario-fienden Chain Chomp fastkedjad vid en påle, och så fort Link greppar svärdet och ger sig ut på äventyr möter han flera bekanta Nintendo-karaktärer som goombas, köttätande växter, den skygga skummisen Shy Guy och en Kirby som har konverterat till fiendelägret och inhalerar spetsörat om denne kommer för nära. Till och med Sim City-skaparen Will Wright finns med i form av enstöringen Mr. Write som brevväxlar med en kärlekskrank get i grannbyn Animal Village.

Den bisarra handlingen – en berättelse om hur Link under en stormig natt lider skeppsbrott, vaknar upp på en mystisk ö och av en Kaepora Gaebora-liknande uggla får i uppdrag att väcka ett gigantiskt havsdäggdjur ur sin dvala – kan tillskrivas manusförfattaren Yoshiaki Koizumi. Mannen som i dag har både Super Mario Galaxy och Donkey Kong: Jungle Beat på sitt CV.

Link’s Awakening utspelar sig i den del av Zelda-tidslinjen som kallas ”downfall”, vilket innebär att tidens hjälte förlorade mot Ganondorf i Ocarina of Time. Kronologiskt placerar spelet sig efter A Link to the Past och de två Capcom-utvecklade Oracle-titlarna till Gameboy Color. Det är också de två sistnämnda äventyren som alvhjältens bärbara debut har mest gemensamt med. Precis som i Oracle of Seasons och Oracle of Ages är skådeplatsen för äventyret en komprimerad värld utan kala Twilight Princess-transportsträckor, fylld med dolda grottor, föremål och minnesvärda miljöer. Och precis som som i Holodrum och Labrynna är Koholint befolkad av varelser som känns igen från det hylianska fastlandet; vagt bekanta men ändå främmande.

När manusförfattaren Yoshiaki Koizumi skapade öns invånare försökte han efterlikna de David Lynch-vridna personligheterna från kultserien Twin Peaks. Med individer som Log Lady och det psykotiska kraftpaketet Nadine Hurley i bakhuvudet konstruerade Koizumi en värld där Link fick möta individer som en glad krokodil med fäbless för hundmat, ett gäng skumma fyrlingar som alla sade samma sak samt den rullstolsbundna kunskapsbanken Ulrira; en man så blyg att han endast vågade tala med alvgossen över telefon.

Visst hade vi bekantat oss med hurtiga skogshuggare och skojfriska dvärgbröder redan i A Link to the Past, men i och med seriens bärbara debut tog karaktärsgalleriet steget från småknasigt till ganjaflummigt. Tack vare - eller kanske på grund av - karaktärer som Ulrira fick vi senare stifta bekantskap med trikåtomten Tingle. Citatmaskinen Eiji Aonuma lär ha sagt att serien skulle ha sett totalt annorlunda ut om Link's Awakening hade lanserats före A Link to the Past. Vem vet, kanske hade det febriga undergångsdramat Majora's Mask varit spelet som höjdes till skyarna istället för Ocarina of Time. Kanske hade spelmediet katapulterats i en helt annan riktning. Kanske hade vi redan då vikt in på det konstnärliga spår som utvecklarna nu sakta, sakta tassar längs med små, patetiska myrsteg.

Och kanske hade legenden om Zelda för länge sedan vågat passera den "fräscha" (läs: fumliga) tonårsromansen i Skyward Sword – och vandrat in i kärlekens rike.

BORTOM ALLT, VILAR KÄRLEKEN
Link's Awakening handlar nämligen inte bara om snillrika pussel, strategiska bossbataljer eller kufiska karaktärer. Det handlar inte bara om hur vi för första gången i seriens historia fick fiska, byta föremål i jakt på den största av belöningar, hoppa med hjälp av en fjäder från fågeln Roc eller sluta fingrarna om en digital okarina efter att ha vandrat genom en dröm-i-drömmen-sekvens á la Inception.

Nej, invävt i berättelsen löper en rödskimrande tråd av kärlek. Den vilar där, i Marins blickar, i hennes talande tystnader, i orden hon nästan säger och i orden hon säger; "You're the kindest boy I know, Link."

Men det intressanta med Marins och Links relation är att hennes kärlek förblir obesvarad. I Skyward Sword tycker Link om Zelda, men här vill han bara bort från Koholint, tillbaka till den prinsessa han känner och älskar.

Och för att lyckas med det är han beredd att göra vad som helst. Jag märkte det inte första gången jag spelade Link's Awakening, men nu inser jag att hur självisk han faktiskt är.

Link är ingen hjälte. Han är ingen frälsare. Istället är han en anti-messias som är beredd att radera en hel värld för att rädda sig själv.

Han offrar den inte ens för någon annans skull, som prinsen i slutet av det cel-shadade Prince of Persia från 2008. Nej, "hjälten" förstör en värld för att skydda sitt eget skinn. Utan att någonsin stanna upp och tänka efter. Utan att någonsin reflektera över alla liv han släcker i processen.

Och nu är vi framme vid slutet.

SLUTET PÅ EN DRÖM
Links sista pil darrar i den skugglika varelsens ögonglob. Besten stannar upp. Den blinkar, rister till av smärta, av konvulsioner som fortplantar sig längs dess döende nervtrådar, och kvider fram:

“This island is going to disappear … Our world is going to disappear … Our world …Our … world …”

Varelsen, mardrömmen, den sista slutbossen står blickstilla. Sedan exploderar den i en kaskad av svarta bläckplumpar. En trappa materialiserar sig i framför Link, och medan han vandrar uppför den kommer jag att tänka på Joe Pleiman klassiska homagelåt till Nintendos mest älskade fantasyserie.

"Link has come to town / come to save the princess Zelda / Ganon took her away / now the children don't play / but they will when link saves the day / HALLELUJAH!"

Men ingen leker. Ingen höjer händerna mot himlavalvet och ropar "hallelujah". I stället börjar Koholint - den värld Link har tillbringat de senaste 15 timmarna i och som jag har lärt mig älska - att blekna bort. Medan Link blickar upp mot den sömndruckna vindfisken som fyller rymden i all sin färgsprakande prakt försvinner Koholints invånare, en efter en; den mekaniska hunden Bow Wow i sitt koppel, tvillingpojkarna som kastar boll intill byns bibliotek, den ensamstående pappa Tarin i sin spartanskt inredda stuga, gastarna på gravgården och de talande djuren i Animal Village.

Och Marin. Rara, genomgoda och hopplöst förälskade Marin.

Hon dröjer kvar, ett ögonblick, och stämmer in i den plågsamt vackra Ballad of the Windfish som ljuder ur Links okarina. Tillsammans spelar vi en sista duett, bitterljuv och genomsyrad av en kärlek som aldrig tilläts blomma ut.

Sedan försvinner hon; in i intigheten.

Jag har varit här förut, men fortfarande känns det som om mitt hjärta doppas i isande sav. Jag vill skrika nej, nej, nej, klösa med fingrarna mot skärmen, krossa min 3DS och finna henne, någonstans djupt därinne bland skruvar och kretskort och japanskt ingenjörskonst.

I vattnet guppar Link fånleende. Likt en idiot skrattar han mot himlen, lycklig över att få återvända till verkligheten. Lycklig över att få känna solen – den riktiga solen – mot sitt alvansikte och lycklig över att få resa hem till Hyrule.

Plötsligt hatar jag honom, innerligt och brännande. Jag hatar hans tomhet, hur han gång på gång hyllas som en hjälte trots att han bara är en ödets schackpjäs utan egen vilja, med endast två av den heliga treenighetens delar – modet och i viss mån även den Ganondorf-patenterade kraften – medan visdomen är något han alltid har saknat. Eller nej, inte saknat. Behövt. Han har inte behövt vara vis eller empatisk. Han har aldrig behövt tänka över konsekvenserna av sina val. Och varför skulle han? Link är trots allt bara en spelkaraktär – och spelkaraktärer ska inte tänka.

Sluttexterna börjar rulla. Långsamt, långsamt vaknar jag till verkligheten, stiger ur en dröm och in i en annan.

Jag drömmer om en fullödig remake av det märkligaste men också sorgsnaste äventyret som någonsin har pressats in på en monokrom Gameboy-skärm. Om allvaret från Twilight Princess, om drivet från Skyward Sword och symfoniorkestrarna från spelmusikkonserterna i Symphonic Legends-sviten. Om hur de kunde höja upplevelsen, förgylla den, förvandla den till något mer.

Jag drömmer om att få blicka in i Marins längtansfulla, blyga blick och omfamna de stormande känslor som dolde sig djupt därinne, men som Link aldrig såg för alla pixlar och prövningar och sin tjurskalliga längtan efter en prinsessa på andra sidan oceanen.

Och jag drömmer om att sluta armarna om Marin späda axlar, begrava ansiktet i hennes hår, i de mjuka och nötbruna lockarna, och andas in doften av salt. Höra måsarna skria och vågorna brusa och bara älska livet, just nu.

Blunda.

Och inse.

Att också de mest osannolika av drömmar kan bli verklighet bara kärleken är tillräckligt stark.

Det är vad sant hjältemod handlar om.

Och därför kommer Kazuaki Morita – programmeraren; drömmaren; hjälten – alltid att förtjäna fler "hallelujan" än den alldeles för mänskliga Link.

Relaterade bilder

Taggar: The Legend of Zelda: Link's Awakening, gameboy, Nintendo, Loading, Benjamin Knopman

Benjamin Knopman 2 feb 2012 09:01 Visningar: 12338

+Spelvärldens motsvarighet till The Delays astrala skiva Faded Seaside Glamour.

-Den potentiellt "skräp i ögat"-framkallande handlingen förtjänar ett större spel.

9 En dröm att förlora sig i.

Användarnas medelbetyg: 7.0

Kommentarer

Anonym 2 feb 2012q

Kan inte hålla med om den negativa kritken, tycker snarare att den inte är det. Jag menar, handlingen kunde ha varit sämre!

Anonym 2 feb 2012q

Chansen att spela Link's Awakening är det enda som fått mig att överväga en 3DS. True story.

Kan bara hålla med om allt ovan. För en som spelade LA före ALttP framstår det senare som ett väldigt tråkigt och meningslöst alternativ.

Wihlborg 2 feb 2012q

Cait Sith 2 feb 2012q

"För hjältar och hjältinnor stannar kvar", eller hur var det nu?

Så fort 3DSen är laddad så ska jag köpa DX-versionen.

Karmosin 2 feb 2012q

När jag var mindre och jag först klarade LA, vilket även var mitt första zelda-spel, så tänkte jag inte på det här. Jag kommer dock ihåg att morsan översatte texten om vindfisken som var skrivet på en vägg längre in i spelet och då förstod jag ändå vagt vad som skulle hända.
Minnet av slutet har levt kvar i mitt minne ända tills nu dock, tror aldrig att jag kände så starkt som du beskriver i din recension, om jag spelat det idag skulle det mycket väl kunna vara så.
Kanske borde ta mig en runda med mitt gamla game-boy igen.

Bra recension, inget för de ickefrälsta då det mer eller mindre spoilar det bästa med spelet, men det verkar som att du verkligen känner för spelet. :)

Anonym 2 feb 2012q

Cait Sith:

"För hjältar och hjältinnor stannar kvar"


http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nya-dodsoffer-bekraftas-om...

Tack för alla uppskattade kommentarer, annars. De betyder oerhört mycket. :)

Twiggy 2 feb 2012q

3DS versionen har färg <3

Tamarillo 2 feb 2012q

Oj vilken nostalgi. Det vore kul att spela om!

Men konsten är väll på framfart ganska snabbt inom spelbranchen? Det beror väll iofs på ens definition av konst, men både mirror's edge och artsy-prince of persia är ju extremt stiliserade.

Sen får vi inte glömma spel som ICO, shadow of collosus mfl.

Äsch, det här var en stor fråga som jag skulle kunna hålla en lång monolog om...

Anonym 2 feb 2012q

Tamarillo: Sant, men det är en lång väg att traska ännu. :)

Frezdaner 2 feb 2012q

Riktigt mysig men också riktigt sorglig recension. I dom flesta Zelda spel så känner man sig glad och upprymd när eftertexten rullar på och en glad musik sätts igång för att fira din seger över ondskan.

I Links Awakening är det inte så. Man känner sig inte glad, man känner sig inte som någon hjälte när slutet av spelet närmar sig.

Har man inte spelat spelet så har man fortfarande hoppet kvar när man med bestämda steg nalkas slutstriden.

Har man klarat spelet för så är det som man närmar sig det kapitel i en bok man läst förut där en av ens favorit karaktär dör.

Fint skrivet. Själv så har jag alla instrument för att besegra mardrömmen. Men den här gången så tänker jag inte göra det. Link får vara kvar på ön.

Anonym 2 feb 2012q

Du sammanfattar allt det jag försöker säga i min recension, Frezdaner.

Nästa gång tänker jag också stanna kvar på Koholint.

Anonym 2 feb 2012q

Jag vet inte om jag sagt det på det här forumet förut, men på sätt och vis gör Link's Awakwening samma poänger som Bioshock skulle göra ca ett och ett halvt decenium senare. Hur mycket vi än inbillar oss att vi har kontroll när vi spelar så kommer man inte ifrån att det ofta är en enkelriktad (om än med viss variation i bredden) väg vi ger oss utför när vi trycker på "start".

DekuLink 2 feb 2012q

Fint skrivet.

Dock håller jag nog inte med:)
Hela spelet utspelar sig trots allt i en dröm, och en dröm är ändå på inget sett verklighet. Och människor och varelser som befolkar en dröm är på inget sätt verkliga och kommer aldrig heller bli det.

Så är det verkligen rimligt att han ska överge sitt hemland, och de människor som älskar honom där, bara för att inte vara elak mot något som inte finns? För att dra en liten jämförelse: Är det elakt att vilja sluta spela ett spel, och överge de som "älskar" en där, och "lever" där, för att umgås med vänner, bekanta, pokvän-flickvän, man-fru?

För att citera Dumbledore i Harry Potter 1 ;)
"Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva."

Det kan vara fint med drömmar, och det kan göra ont att skiljas från dem. Men om de ändå inte går att upfylla, är det verkligen klandervärt att vilja lämna dem för något äkta?

För övrigt, bara påpekar:
Benjamin Knopman:

Link’s Awakening utspelar sig i den del av Zelda-tidslinjen som brukar kallas ”downfall”, vilket innebär att tidens hjälte förlorade mot Ganondorf i Ocarina of Time.


Alltså... jag vet inte om "brukar" riktigt är rätt ord, eftersom grejen med en tredje tidsgren där Link förlorat inte är något som riktigt funnits förr än då den officiella tidslinjen släpptes för en dryg månad sedan:P

Anonym 2 feb 2012q

DekuLink: Åh, okej. Jag trodde tidslinjen slog i sten vad fanbasen tidigare hade kallat de olika epokerna. My bad. Du har alldeles rätt i att det låter lite märkligt med ordet "brukar". Äsch då, en skönhetsfläck. Att man aldrig får vara riktigt nöjd med något. :(

Jag ser också din andra poäng men håller, som du säkert förstod av texten, inte riktigt med. Vindfiskens dröm är inte detsamma som en vanlig dröm. Människorna där är... verkligare. Det är ett sjukt svårt val Link tvingas göra - mellan att försvinna in i drömmen (och potentiellt även dö av att göra det, som en ugglestaty hintar om) eller att förstöra en hel värld. Men det är bara så out of character för den annars så rättrådige hjälten att sätta sig i första rum. I synnerhet när det handlar om att offra alla andra. Menar, jag tror han skulle ge upp sitt live för Hyrule i Ocarina of Time, lätt.

(Och så tycker jag att valet mellan den jordnära Marin och en snobbig prinsessa borde vara enkelt.)

Men jag ser din poäng, helt klart. Vi kan enas om att Link's Awakening är ett Zelda-spel med fler gråzoner än en Gameboy-skärm. :)

Stampe 2 feb 2012q

Såe. Hur får man enkelt tag på dethära spelet?

Är det 3DS som gäller?

Anonym 2 feb 2012q

Stampe:

Är det 3DS som gäller?


3DS, E-shop, 6 euro. En av de bättre affärerna du kommer att göra i år. Nästan lika bra som 2,95 för fantastiska, fantastiska Blood Omen: Legacy of Kain.

Nicke Å 2 feb 2012q

Tack Benjamin. Äntligen fick jag läsa en text, 20 år senare, som ger äventyret dess rättmätiga respekt.

Jag försökte, och åter försökte, i flera år att förklara för mina vänner varför Links Awakening är det bästa Zelda-spelet. Men ingen lyssnade.

Nu har jag ytterligare kvitto på att det är sant.

Nicke Å 2 feb 2012q

Fast Alundra är fortfarande ÄNNU bättre.

Alianger 2 feb 2012q

Intressant vinkling och fint med en så personlig text. Det slog mig nu att parallellerna till Sirenen i grekiska mytologin är många i LA och det låter som att spelet charmat dig rejält :)

Jag är mer inne på DekuLinks linje, till Links ytterligare försvar så är det när han kommer till ön som den börjar invaderas av monster. Han hamnar i ett slags moment 22, det som på kort sikt räddar invånarna kommer i slutändan att 'förinta' dem för evigt.
Ugglan gör det klart att världen inte existerar på riktigt, och åtminstone jag känner igen mig i att ibland ta det absurda för självklarhet när man drömmer eller att man gör vissa saker liksom per automatik.

Hur det än ligger till så är det delvis den här ambivalensen som gör LA så intressant och det är fortfarande min favorit i serien.

DekuLink 2 feb 2012q

Benjamin Knopman:

Att man aldrig får vara riktigt nöjd med något. :(


Förlåt:<
Du kan ju redigera texten så kan vi låtsas som att det inte hänt:)

Benjamin Knopman:

Vindfiskens dröm är inte detsamma som en vanlig dröm. Människorna där är... verkligare.


Visst, så kan man ju också se det. Då blir det ju mer en fråga om hur man väljer att tolka världens "verklighet".

Benjamin Knopman:

Menar, jag tror han skulle ge upp sitt liv för Hyrule i Ocarina of Time, lätt.


Ja, genom att ensam ge sig på Ganondorf och hans monster så är det ju det han gör:)

Benjamin Knopman:

(Och så tycker jag att valet mellan den jordnära Marin och en snobbig prinsessa borde vara enkelt.)


Kan jag hålla med om. Men ser man henne som bara en del av något som inte finns, så blir det ju ett val mellan dröm och verklighet. Och Link föredrar verkligheten.

Benjamin Knopman:

Men det är bara så out of character för den annars så rättrådige hjälten att sätta sig i första rum. I synnerhet när det handlar om att offra alla andra.


Det går ju inte riktigt att veta hur han "tänker" dock. Eftersom Link är en väldigt...tyst karaktär, så går det inte att veta hur han ser på öns existens. Det beror ju mycket på om han ser på ön på ditt eller mitt sätt, som en mer verklig plats, eller som en dröm utan mer existens än en vanlig fantasi.

Benjamin Knopman:

Vi kan enas om att Link's Awakening är ett Zelda-spel med fler gråzoner än en Gameboy-skärm. :)


Ja, definitivt :)

Anonym 2 feb 2012q

Nicke Å:

Tack Benjamin. Äntligen fick jag läsa en text, 20 år senare, som ger äventyret dess rättmätiga respekt.


I aim to please. Tack själv för att du orkade läsa igenom den.

Alianger:

Han hamnar i ett slags moment 22, det som på kort sikt räddar invånarna kommer i slutändan att 'förinta' dem för evigt.


Men är det verkligen så? Eller är mardrömmarna snarare ett slags anti-virus som försöker stöta bort Link? Tänker främst på den sista mardrömmen som säger att allt kunde ha fortsatt som förut om inte Link hade dykt upp.

Alianger:

Intressant vinkling och fint med en så personlig text.


Tack! ^_^

MeSako 3 feb 2012q

Detta var bland det bästa jag läst på många år..
Kanske mest för att jag älskar Link's Awakening, och har själv funderat i dessa banor :)

När jag först hörde (läste) att LADX skulle släppas på 3DS så köptes detta samma minut det släpptes. True Story.

Alianger 3 feb 2012q

Benjamin Knopman:

Men är det verkligen så? Eller är mardrömmarna snarare ett slags anti-virus som försöker stöta bort Link? Tänker främst på den sista mardrömmen som säger att allt kunde ha fortsatt som förut om inte Link hade dykt upp.


Kollade upp det där igen och jag hade inte helt rätt. Av den lilla exposition som ges så var mardrömmarna ett slags parasiter i vindfiskens dröm som höll på att/hade tagit över den världen och ville hålla den vid liv, alltså fanns de innan Link kom dit. Ugglan ser på Link som en ödesbunden räddare från första stund, och dess ovetande om Koholints vara eller icke vara (trots att han senare ger sig själv titeln 'guardian of his dream world') är ett smidigt grepp för att spelaren ska bli mer fäst vid världen.
Rent logiskt är mardrömmarnas beteende rätt skumt, och man får inte känslan av en konflikt mellan dem och öborna innan Link kom, men det hade inte riktigt varit Zelda om de inte satt där och väntade i sina dungeons.

Anonym 3 feb 2012q

MeSako:

Detta var bland det bästa jag läst på många år.


<3''

Alianger: I see ... Intressant!

Bleatlessness 3 feb 2012q

Det här var inget annat än smått fantastiskt. Fick mig att se spelet på ett sätt jag aldrig tänkt på förut. Nu måste jag smälta det. Kanske spela om det.

Vill minnas att du skrivit ett par riktigt bra blogginlägg också. Mer!

Voxbrallan 3 feb 2012q

Mycket trevlig läsning! Speciellt om spelets bakgrund.

Minns vilket vemod jag kände inför slutkonfrontationen. Det enda stycket genuin känsla i hela serien?

jorgandr 3 feb 2012q

DekuLink:

Hela spelet utspelar sig trots allt i en dröm, och en dröm är ändå på inget sett verklighet.


På inget sätt? Marin blir trots allt förvandlad till en fiskmås och tar på så sätt steget över till "vår" värld. Hur kunde det ske om inget var på riktigt?

Eh? Eh?

Krochet 3 feb 2012q

Vad härligt att det här spelet mer och mer börjar framstå som överlägset A Link to the Past. Det är ett sjukt mycket mer INTRESSANT, och för den delen vackert, spel. Jag tycker förstås också att berättelsen är värd någonting mer. Faktum är att jag skriver manus till en scentolkning av Link's Awakening just nu, som förhoppningsvis kan sättas upp i Göteborg senare under året. Jag är inte alls säker på att det blir BÄTTRE i modern tappning - mycket av styrkan tror jag kommer från den påtvingade minimalismen och tvetydigheten som ett modernt Nintendo inte hade vågat återvända till, nu när det är tydlighet och användbarhet som är på modet. Men jag kan göra en tolkning och en hyllning, så att det kan leva vidare, tänker jag!

Alianger 3 feb 2012q

jorgandr:

Eh? Eh?


Hägring yo. Hägring.

Joakim Kilman 4 feb 2012q

Voxbrallan:

Det enda stycket genuin känsla i hela serien?


I alla fall vad gäller handling och karaktärer. Känslan av storslaget äventyr har även andra delar i serien fångat .

Anonym 5 feb 2012q

Bleatlessness:

Det här var inget annat än smått fantastiskt.


DU är fantastisk! Och ja, det kommer mer. I morgon ska jag recensera Soul Calibur V, texten borde dyka upp på sajten i mitten/slutet av veckan.

Voxbrallan:

Mycket trevlig läsning! Speciellt om spelets bakgrund.


Ja, visst var det intressant att spelet började som ett hobbyprojekt för att sedan bli en konvertering? :) Hade själv ingen aning om hur det gått till när jag började researcha, men bakgrunden fick mig att se spelet i ett helt nytt ljus. Kul att du gillade texten!

Krochet:

Faktum är att jag skriver manus till en scentolkning av Link's Awakening just nu, som förhoppningsvis kan sättas upp i Göteborg senare under året.


Nej vad coolt! Den VILL jag se! Om inte annat kanske vi kan skicka vår alldeles egen redaktions-Håkan Hellström Johan Olander för att kolla på den och skriva några rader. :)

Krochet 5 feb 2012q

I'll keep you posted then. =) Bara på manusstadiet än så länge, men lär bli av allra minst som en del av mina dramastudier mot sommarkanten till!

ninjaofc29 feb 2012q

Detta och Majoras Mask är de bässta Zelda spelen Nintendo gör uppföljare till rätt Zelda nångång.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.