Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Soul Calibur V



Jag är besegrad.

Det känns surt att behöva erkänna det, men när jag ligger lutad mot den kalla stenväggen med ett sprakande energiklot några centimeter från ansiktet och en vass klo pressad mot mitt adamsäpple är det bara att acceptera faktumet.

Jag sväljer, känner klon perforera huden. En droppe rött letar sig ned genom skäggstubben, varm och trög och olycksbådande.

”Så, säger kvinnan som har försatt mig i den här prekära situationen. ”Är du äntligen redo att berätta vad du tycker om Soul Calibur V? Inga krusiduller, inga självklara fakta som jag lika gärna hade kunnat läsa på spelfodralets baksida. Jag vill ha S-A-N-N-I-N-G-E-N.”

Jag överväger mina flyktmöjligheter, men inser efter tre plågsamma nanosekunder att det inte finns några. Så jag nickar resignerat. Harklar mig, spottar iväg en loska full av tandstoft – och börjar.

”Få spelgenrer är lika 80-tal som fighting. Från latexbyxorna och håruppsätttningarna i Tekken till den skräniga j-rocken i Street Fighter IV:s öppningssekvens, finns arvet från neondecenniet kvar. Och den eviga berättelsen om själar och svärd är inget undantag. Det räcker med en titt på karaktärsgalleriet för att konstatera varifrån seriens hovdesigner Hideo Yoshie och hans stab har hämtat inspiration. Det är muskelmän och ödlemän och bystiga damer som tagna ur Conan the Barbarian. Det är är testosteron och östrogen, det är bredsvärd och ...”

”Det är sexism,” väser kvinnan. ”Se bara på dominatrixen Ivys bröst. Se bara på alla reklamer som har föranlett releasen av spelet! ”Go big or go home,” stod det intill en bild föreställande ett par binära byster! Är det okej, tycker du?!”

Jag suckar.

”Du har rätt. Förstås har du rätt i att Ivys, eh, bihang numera mest påminner om ett par genmanipulerade pilatesbollar av kött. Visst har du rätt i att det täcka könet objektifieras. Och ja, det är som bekant ett problem spelmediet lider av generellt. Frågan är bara om Soul Calibur verkligen är slagfältet där genusstriden borde börja. Liksom, det ska vara kitsch. Det ska vara så bisarrt och översexualiserat att det blir komiskt. Jag menar, titta på kämpar som Mitsurugi och nykomligen Z.W.E.I., varulvshunken som får Jacob från Twilight att framstå som en av jyckarna i Nintendogs. De har biceps med en diameter på 50 cent! Klart att jag med mina klena indiepoparmar kunde bli stött, men ...”

”Jaja, fortsätt,” fräser kvinnan. ”Fortsätt”.

”Nåväl, medan vi fortfarande är inne på karaktärsgalleriet så kan jag nämna att där har skett omvälvande förändringar. Av de gamla kombattanterna återstår endast hälften, resten är nya. Orsaken till det massiva paradigmskiftet är att 17 år har förflutit sedan berättelsen i Soul Calibur IV, vilket har resulterat i att flera av kämparna – trots alla stenhårda hoppsparkar mot familjejuvelerna – har gått och blivit farsor och morsor. Ungarna Natsu, Yan Leixia och Xiba har närmast identiska rörelsemönster som föräldrarna Taki, Xianghua och Kilik. Några av de klasssiska karaktärerna har klarat sig utan tidens tand tack vare Soul Edges dunkla krafter – tidigare nämnda Ivy, personlighetsklyvda Tira och nobelmannen Raphael, till exempel – medan allas vår Arnol ..., förlåt, Siegfried Schtauffen har blivit gubbe och anlagt ett fjunigt skägg á la 15-åringarna utanför det lokala snabbköpet på på Fårö, Gotland."

"Och Voldo?"

"Tja, vad den godmodige gimpen riktigt pysslar har jag ingen aning om, men numera har han investerat i ett rejält pungskydd som är minst sagt alluderande. Kanske har han inte lagt familjeplanerna på hyllan riktigt ännu? Och just det, den här gången sköts det obligatoriska gästspelet av lönnmördaren Ezio Auditore från Assassin’s Creed-serien – den enda bonuskaraktären hittills som passar in i seriens kontext (Darth Vader och Yoda, någon?)."

Jag börjar bli torr i halsen, men vågar inte stanna upp i flödet. Måste fortsätta. Måste bita ihop. För min motståndares dolk är fortfarande lika vass, fortfarande lika dödlig.

”Karaktärseditorn som dök upp i seriens tredje del finns fortfarande kvar, så den som vill skapa en egen kämpe kan laborera loss där. En nyhet, däremot, är storyläget. Visst har det funnits ett sådant tidigare, men nu försöker berättelsen – som har den fantasifulla titeln A. D. 1607 – förtälja en filmisk saga om ex-hjältinnan Sophitia Alexandrias två avkommor Patroklos och Pyrrha och deras kamp för att finna varandra i en värld där alla är elaka. Typ. Och ja, förstås blir det bara pekoral av alltihop.”

”Pekoral? Vad betyder det?” undrar kvinnan och darrar lätt med handen. Ett tecken på svaghet? Jag känner hoppets låga tändas, och börjar långsamt konstruera olika flyktplaner i mitt huvud. Nu måste jag bara vinna tid ...

”Wiktionary förklarar ordet pekoral så här: "a text written in a grandiloquent or pompous style but lacking literary quality, thus making it seem overly pretentious or ridiculous." Och det är precis vad storyn i Soul Calibur V är. Fånig. Det känns som om manusförfattarna helt godtyckligt har skrivit ned de mest ostiga klyschorna som någonsin har spolats ur drömfabriken Hollywoods avloppsrör. Svek, ond bråd död, hjältar som vandrar in i solnedgången – här finns allt, inklusive några scener som verkligen sjuder av incestuösa undertoner. Låt gå för att Alexandria-tvillingarna ät tajta som Thorleifs, men ibland blir det bara ... fel. Som när hjälten Patroklos ädelmodigt proklamerar: ”My ideal world is one where pyrrha and i can live together.” Liksom, okeeeej.”

Inbillar jag mig, eller anar jag ett leende bakom min fiendes hårda yttre? Jo, visst tusan dansar det där, i mungiporna. Hon håller på att mjukas upp! Jag spänner brödsaxen och fortsätter med en ny intensitet:

”Striderna inleds, precis som alltid, med att trailermannens sensuella lillebror mumlar något ”episkt!” och sedan slungas man, precis som alltid, in i enviget. Numera gäller det att hålla ögonen på en specialmätare som fylls på under stridens gång och som sjunker då man utför guard impacts och SUPERATTACKER. Som casual-slagsbult känns kombinationsattackerna inledningsvis svåra att utföra. Hela skärmen exploderar inte när man trycker på en knapp á la Marvel vs Capcom 3 eller Blazblue, så för en betraktare blir striderna lätt tråkiga att se på (särskilt när man i onlineläget tvingas checka in bataljerna i väntan på sin tur). Men precis som i en riktigt fin fotbollsmatch handlar Soul Calibur inte om att bränna av de flashigaste trippelvolterna med extra allt, utan att läsa av spelaren, kontra och välja rätt attack vid rätt tillfälle. Jag har själv aldrig varit i ett riktigt slagsmål, det närmaste jag kommit är då skolans badboy attackerade mig i högstadiet och jag lät honom gå loss på min ryggrad tills han var nöjd, eftersom jag var rädd att killen gick omkring med kniv och därför inte vågade provocera honom. Ändå är det så här, som i Soul Calibur V, jag föreställer mig att riktiga vapenslagsmål går till. Minus de flammande specialattackerna och de gravitationstrotsande kasten, då. Namcos vapenskramlare känns avskalad. Ren. ”

”Är spelet snyggt då?”

”Det är snyggt, även om banorna alldeles för ofta är varianter på ”dunkelt grottvalv/dunkel fängelsehåla/dunkel medeltidsborg”. Slagfälten känns över lag, tja, dunklare och mer intetsägande än förut, trots att de inte längre är lika statiska utan kan ändra skepnad från en runda till en annan. Det försiggår också mer i bakgrunderna, som panickerande elefanter och jättelika humanoider som ser ut att vara pensionerade grottroll från Peter Jacksons Härskarringen-tolkning. Så ja, visst är det snyggt och explosivt, men banorna är inget som stannar kvar då man stänger av. Detsamma gäller musiken, som förvisso är pampig och filmisk men saknar de riktigt starka melodierna.

Kvinnan nickar långsamt.

”Plus och minus. Vitt och svart. Yin och yang. Om du måste sammanfatta kontentan av allt du har sagt – allt det goda, allt det onda – hur blir det då?,” frågar hon och gäspar teatraliskt, som för att göra narr av min nervositet.

“Tja, Soul Calibur är Soul Calibur," försöker jag. "Lite snyggare, lite tajtare, men ändå väldigt bekant. Inom fightinggenren brukar man använda uttrycket ”skynda långsamt” för att beskriva spelseriers evolution och fastän jag tvingas sätta på mig mina svartbågade radiopratarglasögon för att se förändringarna, är det i dag omöjligt att gå tillbaka till seriens tidigare delar efter att han fäktats i femman (eller sexan, om man räknar Soul Blade). Självklart kommer de speltekniska finjusteringarna som specialmätaren att innebära enorma förändringar för alla proffsspelare och Schaufelbergers där ute, men för den som, liksom jag, bara vill puckla på polarna med svärd är Soul Calibur V ingen syndaflod som sköljer bort allt vi trodde oss veta om verkligheten. I stället är spelet den där trevliga snubben på kvarterskrogen som man kan snacka och skratta och ta några bärs tillsammans med ibland, men nu med en semesterbränna, ny frisyr och ett par tre färska korttrick.”

Jag tystnar. Känner mig nöjd över slutklämmen, trots att retorik är det sista jag borde reflektera över just nu. Men ändå. Bam! Där satt den, liksom. Platon själv hade varit stolt.

”Men det är bra?” frågar kvinnan och tar ett steg bakåt.

”Det är bra,” svarar jag och knyter obemärkt näven vid min sida. Nu är det dags, bara jag får en öppning ...

”Tack, det var allt jag ville veta,” säger kvinnan och skjuter fram armen, pressar sina klor in i min hals, punkterar luftstrupen och sliter ut adamsäpplet innan jag hinner säga "guard impact".

Mina ögon stirrar tomt framåt. Blodet väller i mörkröda forsar ur det sargade hålet i min hals. Jag försöker forma ett ord, men inga ord formas. Jag försöker resa mig upp, men benen lyder inte.

Inget lyder längre.

Framför mig förvandlas verkligheten till en urladdning av violett energi.

”Tänk, alla dessa ord i onödan," ler kvinnan bitterljuvt och höjer handen. "När allt du hade behövt säga var ett endaste adjektiv. Farväl, du som hade kunnat vara min vän om du inte var min fiende.”

Jag förstår vad som kommer att hända, men kan inget göra. Jag blundar. Tänker på en varm sommardag för länge sedan när jag satt på pojkrummet tillsammans med min lillasyster och två Gamecube-kontroller, Raphael versus Talim, och världen låg öppen för mina fötter.

Och så träffar klotet mig i ansiktet.

Och så blir allting svart.

Och den eviga berättelsen om själar och svärd fortsätter, även om jag är inte längre en del av den.

Relaterade bilder

Taggar: Soul Calibur V, Namco Bandai, Benjamin Knopman, Loading

Benjamin Knopman 8 feb 2012 08:09 Visningar: 11549

+ Spelet försöker berätta en historia.

-Spelet försöker berätta en historia.

7 En 80-talskitchig fighter som inte vågar utmana seriens konventioner.

 

Kommentarer

ZidaneIX 8 feb 2012q

7/10?? Vilken besvikelse.

" en filmisk saga om ex-hjältinnan Cassandra Alexandrias två avkommor Patroklos och Pyrrha"
Det är väl ändå Sophitia som är mamma till Patroklos och Pyrrha?

Martin Barreby 8 feb 2012q

Dramatiskt!! Väldigt bra recension. :)

Väntar på att få mitt ex nu när jag skaffat en prenumeration på Level. Men det ser ut att dröja ett tag innan det kommer.

Ser fram emot det, men jag tror inte att det kommer toppa min favorit i serien, 3an, som hade ett sjukt roligt strategiskt storyläge där man kubde använda flera av sina egna karaktärer. Fattar inte varför dom plockat bort det?! För jag antar att det inte finns något liknande i del 5?

Martin Barreby 8 feb 2012q

ZidaneIX:

7/10?? Vilken besvikelse.


Är väl ett bra betyg med tanke på att det är del 5 (6) i en serie som har förändrats ganska lite sen del 1.

Anonym 8 feb 2012q

ZidaneIX:

7/10?? Vilken besvikelse.


Sju är ett bra betyg. Du behöver inte vara orolig om du älskar fighting, köp loss bara. :)

ZidaneIX:

Det är väl ändå Sophitia som är mamma till Patroklos och Pyrrha?


Awww, crapness. Ska ändra!

motakay:

Dramatiskt!! Väldigt bra recension. :)


Nu gör du mig glad! :)

motakay:

Är väl ett bra betyg med tanke på att det är del 5 (6) i en serie som har förändrats ganska lite sen del 1.


This.

Anonym 8 feb 2012q

motakay:

För jag antar att det inte finns något liknande i del 5?


Nej, tyvärr. Jag gillade också treans strategiläge. Det spelet är också min absoluta favorit i serien. :)

Han från Faxanadu 8 feb 2012q

Tyvärr missar du min största besvikelse med spelet. Det finns ingen handling alls för majoriteten av kämparna.

I storyläget följer man Patrokolos med ett par snabba inhopp från Pyrrha och ZWEI. När man däremot spelar arcade mode finns inga slutscener. Alls. Det är obegripligt att man flyttar fram handlingen 17 år för att berätta en historia om nya hjältar och skurkar, och sedan inte bemöda sig om att ge dem en bakgrundshistoria och en slutscen. En stillbild och en text hade räckt. Två raders bakgrund i instruktionsboken räknas inte. Särskilt inte som i Violas fall: Vi vet ingenting om henne men hon reser just nu med ZWEI.

Jag tyckte förresten att SCIV kändes lite tomt på utmaningar för en spelare. I del fem finns ännu mindre. Inget weapon master, inga missions, inget strategiläge (ja, del 3 är roligast). Det finns inte ens ett survival mode.

Däremot gillar jag att man kan bestämma kroppsstorlek och form i editorn. Och dekalerna är rätt roliga att sätta på figurernas kläder. Hittills har jag spenderat lika mycket tid till att designa fighters som att faktiskt spela.

Anonym 8 feb 2012q

Han från Faxanadu: Du har alldeles rätt i att spelet känns ganska barskrapat. Ytterligare en grej som hindrar det från att knipa de riktigt höga betygen.

Fook 8 feb 2012q

Tror texten skulle må bättre av talminus istället för citationstecken. Det blev rörigt, speciellt eftersom du missade att kapsla in det första "Så" med ett andra citationstecken. Därför skummade jag bara resten. Tyvärr.

Dennis Nyh 8 feb 2012q

En av de bäst skrivna recensionerna jag läst på länge. Att jag nöjsamt tog in ord efter ord, mening efter mening, trots att jag inte har några som helst tankar på att köpa ett till Soul Calibur (Soul Blade är bäst, följt av tvåan), säger det mesta. Välskriven, rolig, informativ, och samtidigt logisk och rättvis. Tackar!

Anonym 8 feb 2012q

Fook:

Därför skummade jag bara resten. Tyvärr.


Kom igen, ge den en chans till! Jobbade länge på den här. :)

Kindo:

En av de bäst skrivna recensionerna jag läst på länge. Att jag nöjsamt tog in ord efter ord, mening efter mening, trots att jag inte har några som helst tankar på att köpa ett till Soul Calibur (Soul Blade är bäst, följt av tvåan), säger det mesta.


Herregud, TACK! Du gjorde precis min kväll. :D

Frezdaner 9 feb 2012q

Väldigt fint skriven! Han själv inte spelat just Soul calibur sen jag vet inte.

Så min favorit Astaroth finns inte kvar längre?

Anonym 9 feb 2012q

Frezdaner: Tack! :)

Frezdaner:

Så min favorit Astaroth finns inte kvar längre?


Den gamle skojaren hänger faktiskt fortfarande med.

Dennis Nyh 9 feb 2012q

Jag menar, även om man förbiser den sköna presentationen av texten, så känns det som att jag fått ut mer av den här recensionen än vad jag vanligtvis får från LEVELs/Loadings skribenter; åtminstone sett till så kallade 'AAA'-titlar som denna. Mycket svårt att plöja igenom vad som nästan bara känns som reklam, för att söka rätt på något som faktiskt är av intresse, men nu snöar jag iväg. Ha det!

Anonym10 feb 2012q

Kindo: Nu när jag har läst det där kan jag somna och drömma fina drömmar. Tack, tack och tack! :)

Jonathan Hedtjärn12 feb 2012q

Så SJUKT bra innovativ och rolig och professionell recension som på djupet verkligen får mig att förstå hur Soul Calibur 5 är på riktigt. Utan tvekan en av de bästa recensionerna jag läst av ett spel, någonsin!!!

Må aldrig din kreativa själs brinnande eld slockna, Benjamin. Det här är otroligt.

trehjuling21 okt 2012q

Har bara lirat det första Soul Egde o Soul calibur 1 o 3 tror jag. Känns som att dessa typer av spel börjar bli ett uttjatat koncept, men jag kanske har fel? :O

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.