Recension

Splatterhouse

När ett spel på tidningarnas tidning (Aftonbladet) blir kallat för något i stil med "världens blodigaste spel" kände jag att åtminstone trailern som fanns där kunde vara värd att kika på. Splatterhouse. Vad sjutton är det för namn? Blod, blod och mer blod fanns det i trailern, men jag blev inte direkt förälskad. Fattade tycke för, men inte förälskad.

Så stod jag där, på Elgiganten i Jönköping i förra veckan och råkade se spelet för 99kr. Ett större antal timmar senare sitter jag hemma, klockan är efter midnatt, och spelar.

Rick Taylor är i ett äldre hus med sin flickvän Jen. Dr. West som är husets ägare tar Jen (som han ska få in sin döda fru Leonora i) medan hans hantlangare (som man inte ens möter i spelet) spetsar Rick så att blodet forsar ut.

Rick vaknar upp där spelet börjar. Blodigt under honom och på honom, med en konstig mask inte så långt ifrån sig. Masken pratar och Rick tar den på sig, utan att veta konsekvenserna av sitt handlande. Men vad gör man inte för att överleva och kunna rädda sin flickvän?

En mindre hord av fiender kommer mot en, Rick har spänt sig rejält då en hel del konstiga taggar av ben sticker ut ur honom medan han dödar dem enkelt en efter en.
Rick får ont, så taggarna dras tillbaka. Han var tydligen inte såpass stark att han kunde ha dem hela tiden.

Det är där resan börjar med den biffiga Rick till skillnad från den smala och "nördiga" han var innan.

Demon efter demon slås ihjäl, bossfighterna avlöser varandra med kortare och längre mellanrum. Vissa av dem svårare än andra, vissa såpass enkla att man önskar att det inte varit så galet enkelt så man fick leka lite mer.

Målet? Rädda Jen medan "saken" som masken tillhör ska få "smaka" på massvis med blod.

Grafiken, jag personligen är "imponerad" (i brist på vettigare ord). Jag trodde inte att det skulle vara såpass snyggt som jag personligen tycker att det är. När fienderna blinkar rött kan man ta tag i dem och slita av dem något på kroppen på ett "coolare" sätt. Tråkigt nog finns det 1-2 olika sätt att göra det på varje fiende.

Under resans gång hittar man vapen av olika slag. "Masken" säger alltid samma sak när han tar upp det enskilda vapnet, lite tråkigt där också.

När det börjas resas genom olika portaler till olika världar känns det som att man börjar klättra neråt i helvetet för att komma till dess slut för att besegra den ultimata (?) fienden.

Kontrollerna var helt okej. Det blev väldigt mycket upprepande med triangel-triangel-triangel eller fyrkant-fyrkant-fyrkant. Ju mer blod man samlar på sig av dödandet desto mer kan man uppgradera sina attacker och få nya. Om man tänker lite smartare än att bara slå-slå-slå så kommer man nog förstå att det inte bara handlar om att slå på enformiga sätt hela tiden. Ett exempel är cirkel-knappen. Trycker man på den en gång tar man tag i fienden. Senare kan man uppgradera den och om man då trycker cirkel två gånger (beroende på fiende) så man man slita av dem en kroppsdel (och de dör fast man inte skadat dem innan dess) vilket gör det enklare för en att döda de andra fienderna.

Kameran kan vara lite korkad ibland. Visa på fel ställen men värst när det blir "2D" att man inte direkt kan hoppa och ramlar ner i hål eller blir dödat av föremål.
Detta resulterar i långa laddningstider vilket jag inte har njutit av särskilt mycket.

För det mesta ett härligt och roligt spel, särskilt med kommentarerna från "Masken" men hade man hunnit fixa laddningstiderna, kameravinklarna och göra bossfighterna något svårare hade det blivit något poäng mer från mig.

Xisco • 8 jun 2012 20:02 • Visningar: 594 •  0

Kommentarer

judge death • 17 jun 2012 0q

Riktigt bra recension i min åsikt och ja det är ett bra spel men folk verkar ha missat det likt de tidigare delarna i serien :(