Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

JezzBall

* * * Texten kan innehålla Spoilers! * * *


”Statens storhet och makt betyder slaveri för folket. Folket är statens naturliga och rättmätiga fiende.”

Orden är Michail Bakunins, förgrundsgestalt i den sociala anarkismen och flitig förespråkare av statens avskaffande. Ett drygt århundrade efter hans död utkommer ett datorspel där många av hans idéer tas tillvara. Spelet kommer dock från oväntat håll: nämligen från självaste Microsoft, en av kapitalismens fyra ryttare. Spelet i fråga är inget mindre än det legendariska Jezzball.



Vid en första anblick kan Jezzball lätt misstas för ett spel av enklaste sort. Men skrapar man bara lite på ytan framträder en politisk allegori av sällan skådat slag inom spelmediet. Spelmekaniken är simpelt konstruerad men lyckas ändå på ett mycket smart sätt lyfta fram det bakomliggande budskapet. Spelet kretsar kring en rektangulär spelplan inom vars gränser ett antal klot befinner sig i fri rörelse. Det faller nu på spelarens axlar att begränsa ytan på det fria rummet så att kloten allteftersom får mindre yta att röra sig på. Detta illustreras med ett växande becksvart mörker som, efter att spelaren frammanat det, sakta äter upp spelplanen. Tillslut har ytan begränsats så pass mycket spelaren "vinner", som det så fint kallas i spelet. Det enda som dock händer då är att en ny spelplan uppenbarar sig. Även denna gång skall ytan begränsas tills kloten, som denna gång är fler, är instängda i avgrundsdjupt mörker och knappt längre kan röra sig. Proceduren upprepas gång på gång alltmedan kloten blir fler och fler.

Det blir efterhand snabbt tydligt att de rödvita små kloten på spelplanen är en metafor för folket, samhällsindividerna, de förtryckta. Medan spelaren representerar staten, makten, förtryckaren. Spelaren är förtryckaren. Detta faktum är ett uppfriskande grepp som spelskaparna valt att använda sig av. Tillfället då man som spelare först blir medveten om sin förtryckarroll är ett riktigt uppvaknande.

I verkligheten tar sig statens metoder för inskränkandet av folkets friheter många olika skepnader, i Jezzball symboliseras det på ett enkelt men elegant sätt av det nämnda becksvarta, dystra mörker som förutom att äta upp ljuset i folkets tillvaro även begränsar deras handlingsutrymme. En liten men nog så intressant detalj i sammanhanget är att den mörka massan, innan den blir svart, uppträder i form av en delat röd-blåfärgad balk. Detta är en subtil vink till de dominerande politiska block som hos stater världen över turas om med maktutövandet. Rött eller blått, marxister eller kapitalister; i slutändan är de av samma skrot och korn står för samma centraliserade maktutövande över folket.

Spelarens röd-blåfärgade balkar rör sig alltjämt strikt vertikalt eller horisontellt mot ett fast rutnät i spelplanens bakgrund. Detta är en metafor för den byråkratiska, oflexibla och kontrollerande staten. Kloten rör sig på ett effektfullt kontrasterande sätt helt diagonalt mot spelarens rörelser. Klotens runda form förstärker ytterligare olikheterna mot den rätvinkliga spelarens formspråk. Det tillsynes slumpmässiga och kaotiska rörelsemönstret hos kloten representerar på ett vackert sätt en upprorisk, revolutionär frihetslängtan hos folket som inget hellre önskar undslippa statens hårda förtryck.

Allteftersom man spelar Jezzball, och vinner nivå efter nivå, börjar det så sakteliga gå upp ett ljus för en, eller kanske snarare ett mörker. Där vinsterna tidigare gav en ett glädjefyllt rus av välförtjänt seger så börjar man istället inse sarkasmen i det "Well done!" man får upptryckt i ansiktet efter varje avklarad nivå; det tar nämligen aldrig slut. En avklarad nivå innebär endast att gärningen måste upprepas än en gång, på nästa nivå. Fler individer att förtrycka, mer frihet att inskränka, vad vinner man egentligen på detta? Tillslut når man en punkt där folket är så pass mångtaliga att det inte längre går vinna, det går inte att begränsa rummet storlek eller folkets frihet utan att själv gå under på kuppen. Spelaren förlorar, staten förlorar. Detta öde är i längden oundvikligt, och det är endast en tidsfråga innan det tillslut sker. Efter att spelaren förlorat, och staten gått under, får man skriva in sitt namn på en topplista på samma sätt som forna tiders förtryckare har förevigats i historieböckerna. Man tilldelas även en liten ironisk guldpokal som ett grattis till statens undergång.



Vad är det då spelet vill säga oss spelare med detta? Åtminstone är det två saker som spelskaparna tydligt vill att man tar med sig från sin stund med spelet. För det första, att folket är starkare än summan av sina delar, kollektivet är starkare än de självständiga individerna. Ingen förlorar nämligen på de tidiga nivåerna i Jezzball, det krävs många klot för att få spelaren på fall. För det andra, staten har inte alltid funnits och kommer inte heller alltid att finnas; dess undergång är oundviklig och det kommer att ske genom revolution.

Bör man spela detta spel?:

JEZZ|Nej

Taggar: en kommaseparerad lista med taggar som är relevanta för recensionen. Exempel: tag1, tag2, tag3

Vetotat 27 okt 2014 23:04 Visningar: 2967

+Ljudeffekterna tillhör spelmediets allra bästa.

-Polygonerna kunde haft lite högre upplösning.

8 Tankeväckande politisk allegori i lättspelad förpackning.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.