Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

The Witcher 3: Wild Hunt

I min recension av The Order: 1886 skrev jag om hur mycket jag gillade att spelet släpptes efter en höst med en hel drös av open world spel och att jag mer eller mindre var trött på den sortens spel och omfamnade ett mer linjärt spel. Men inget av höstens spel var The Witcher 3.

Jag blev introducerad till The Witcher som många andra när Witcher 2 släpptes 2011 och det var väldigt svårt för mig att komma in i spelet. När man kollar på spelet och ser någon spela det så liknar det på väldigt många sett Arkham spelen och som en stolt Arkham Asylum kompletionist så tänker man att det blir lätt nog att komma in i Witcher 2. Jag älskade världen och det som fanns men kraften var inte stark nog hos mig, för aldrig har jag varit så frustrerad i ett spel och särskilt när man är van som 90-talist att ha sin hand hållen genom många av de spel som släpps så gav jag upp halvvägs igenom.

Witcher 3 förbättrar dock vad Witcher 2 gjorde bra på alla punkter. Inte för att det håller din hand för det gör det inte någon gång under spelet utan för utvecklarna lyssnade på all den feedback de fick från de förgående spelen och gjorde en hel timma lång introduktion där spelaren får leka runt med menyerna och lära sig kontrollerna in och ut.
Jag ska inte ljuga för även efter prologen så gick hjärnan på helvarv för det är fortfarande en hel del att hålla reda på när det gäller att förbereda sig inför strider samt att lära sig fiendemönster och beteende i attackmönster. Men efter ytterligare en timma så sitter kontrollen som handen i handsken.

Vi befinner oss nu i en öppen värld med två större områden och tre mindre som är sammankopplade med en minutlång laddningskärm. Bara en av de stora är troligtvis lika stort som hela Far Cry 4. Med det sagt så är det här ett av de största open world spelet som finns på konsol och varje hörn finns det något intressant att upptäcka. Med en dag/natt-cirkel och karaktärer som vandrar på vägarna och skriker åt en när man rider förbi så känns världen levande och en fröjd att befinna sig i. Världen förändras hela tiden efter de val man gör och vissa karaktärer kan för en spelare vara ett riktigt rövhål mot en medan en själv kanske upplever denna person som en missförstådd trädgårdstomte som bara vill ha lite kärlek. För många är Geralt en stel och allvarlig karaktär men det går om man väljer rätt konversationsval visa upp en helt ny sida från den sarkastiska monsterdräparen.

En stor öppen värld är dock ingenting om inte musiken och ljudet är bra. När man på den vikinginspirerade ögruppen Skellige Isle få höra åskan och regnet piska mot klipporna så går det rysningar genom hela kroppen. Eller i skogarna i Velen när vinden vinar mellan träden så är det nästan som att man själv är ute i skogen. Musiken är så passande och när svärden klingar mot varandra så spelas kanske den bästa stridslåten jag hört från ett tv-spel. Det märks att mycket tid och passion ligger bakom allting CDPR gör rent visuellt och auditivt.

60 timmar på pricken tog det för mig innan den avslutande delen för Geralt var över. Det kunde lika väl varit 40h såväl som 80h beroende på hur mycket tid man har lagt ner på allting runt huvudstoryn. Pacingen i spelet är helt perfekt! I vissa stunder jagar man monster i mörka grottor och i den andra stunden så super man sig full med sina Witcher kompisar och leker med magi. Spelet bjuder verkligen på sig själv och är inte rädd för att dra undan mattan man står på och bara låta spelaren häpnas och skämmas över vad som händer. Aldrig har jag skrattat så mycket åt ett spel för även om Geralt är en tuff typ på utsidan så vet vi som spelat att han även är den roligaste personen i hela Northern Kingdoms.

Det är dock inte helt lätt att hålla sig på stigen. I spelet finns det ett kortspel som heter Gwent och är unikt till serien. Gwent är ett kortspel som många som är vana vid spel som Hearthstone och Magic The Gathering lätt kan sätta sig in i och spela till ögonen blöder. I korta drag så går det ut på att samla de bästa korten som finns och sedan besegra sin motståndare med de olika unika korten och en hel del mindgames. Nu när Geralt har gått i pension så börjar hans nya karriär som Gwentmästare och jag har aldrig varit så redo.

Jag har haft missnöjet att efter en flytt få spela på min Xbox One istället för på datorn. Det är ingen hemlighet att jag föredrar att få spela på dator för inte bara är tangentbordet och musen skönare och lättare att spela med utan man får även ut det mesta av spelen. Den första veckan efter spelets release så plågades Xbox versionen av instabil framerate som hoppade mellan 20 och 40 fps nästan konstans. Det har nu i efterhand patchats och frameraten är nu låst på 30. Men de som har haft turen på sin sida och spelat på sina datorer har såklart inte haft det problemet och har kunnat glädja sig åt sina 60 frames i sekunden. Och nu pratar vi inte bara om den uppenbara grafikskillnaden och de oundvikliga moddarna som kommer som gör spelet bara bättre.
Men det här är inget jag tänker på när jag väl spelar, det är mer synd kan jag tycka att jag inte får uppleva spelet som det tänkt ska vara.

Allt som allt är Witcher 3 ett nästintill perfekt spel. Kan man finna 60 timmar att ägna åt ett spel under två veckors tid så vet man att man är fast. Det har sina buggar och laddningsskärmarna kan vara riktigt frustrerande ibland om man måste resa mycket mellan de olika områderna och Geralt kan vara klumpig att styra. Men allting inräknat så är Witcher 3 ett självklart val för alla spelälskare.

Taggar: witcher wild hunt loeen1

Loeen1 7 jun 2015 01:00 Visningar: 3914

+Intressant, interaktiv värld

-Klumpig styrning

9 Rekommenderas till alla som tycker om bra spel.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.