Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Rise of the Tomb Raider

OK TOMBRAIDER

En vinterbergstopp, en motorvägs bana kritvit som askan ifrån en tänd cigarett, en hastig bilfärd igenom en varm och upplyst öken(kan inte komma ihåg vilken, bryr mig inte tillräckligt) en lila skylt där texten "LOST CHILD" är skrivet i fet Microsoft Word stil. Allt är understruket. Thom Yorke, likt många begåvade artister vill lämna mycket åt lyssnarens egna fantasin. Men som så många andra mästerverk har jag ingen tvekan om att två polära oppositioner kommer lämna detta album med samma intryck. Hopplöshet, förväntan, besegrarna men samtidigt en stark längta efter nästa strid. Jag lyssnar alltid på musik när jag spelar, Tomb Raider är inget undantag, jag kände att OK Computer skulle vara passande för just det här spelet, det var det också.

The Tourist

Vi börjar på bergstoppen, inte riktigt(nästan där, så nära.) Jag vet redan nu att något kommer att gå fel, allt går för fort. Ska den omöjliga segern komma precis vid starten? Att klättra upp för berg är häftigt, farligt men samtidigt häftigt, att sätta en flagga på toppen alltså, det är bara losers som misslyckas. "Idiot, slow down!" skriker Thom i sin höga falsett när Laura faller mot avgrunden. Jag blir inte förvånad när hon i sista sekunden lyckas drivan sin ishacka i samma berg som svek henne. Hämnd!

Climbing Up the Walls

London är alltid mörkt, London är alltid kallt. London är alltid kallt, trist, regnigt och mörkt. Laura vet det här. Därför går hon med en läder jacka och en svart uppdragen hoodieöver huvudet igenom den miserabla vampyrstaden. Hon är efterföljd, så mycket vet hon. Av vem? Så mycket vet hon inte. Ingen vet helt säkert om det faktiskt stämmer...(you're scaring me Laura). Att vara efterföljd är hemskt, att veta att ens privatliv är granskat, genomsökt och analyserat är misär. Förlåt alla kvinnliga läsare, men man känner sig våldtagen. Varför är hon efterföljd? För att hon vet något som andra inte vet, avundsjuka, hämnd, idioti. Hon söker sig igenom pappas arkiv, samma brått har begåtts, en invasion i någons privatliv. Vi är alla en annan persons hypokrit. Men Laura har ett gott syfte(eller?) hon vill ju bara människor väl, eller hur? Då är allt glömt och förlåtet. Ett streck är draget.

Airbag

Vi vet ifrån tidigare epoker att Laura är stark. Hon kan få en påle igenom hennes vackra ansikte, hon kan bli smutskastad, söndersliten och våldtagen. Men hon reser sig alltid, "vad borde man annars göra?” tänker du, "fuck you!" tänker Laura. "A jackknifed juggernaut, I am born again." "Jag är tillbaka för rädda universum”, starka ord ifrån den lilla Barbiedockan. En brunbjörn gömmer sig i en kall isgrotta, och av någon udda anledning som skaparen av historien har bestämt så måste Laura ta sig in, förbi, och bortom björnen. Hon lyckas... självklart. Laura kan allt. Men hon måste springa, snabbt, snön saktar ner oss(hatar vinter, älskar snö) taggbuskar räddar oss, som en ros med dess vassa törnar driver Laura återigen isstickan igenom det objekt som tidigare svek henne. Djur är objekt för oss. "I am the pick in the ice” minns ni, lyssnade ni, förtog ni? Tomb Raider är feminsm. Ja Lauras tighta läderbyxor gör många obekväma men misstolka inte budskapet, hon är den starkaste personen i universum.

Paranoid Android

Nya ansikten bekantar sig. Dem dyker fram ur mörkret som blodsugande vampyrer. Vem ska man lita på? Vem kommer att svika Laura först? Alla kommer ju ändå att göra det till slut. "I may be paranoid, but I am no android." Alla förutom Laura, för hon är ingen riktig människa, hon är en kodad emanation som vår fantasi ger gåvan att leva, gråta och känna. Men just nu känner inte Laura mycket, hon är kall i mörkret, frusen under en blodröd måne(såg ni den i år?) inburad i en depressiv cell, ännu ett ansikte möter Laura. Han säger att han är en vän, stämmer det? Deras blickar förs mot ett bildspel fyllt av misär. Skaparna både ha döpt det här spelet till Atrocity Exhibtion, det är vad det går ut på, att lida. Men att lida kan vara vackert, för att utan smärta så vet man inte vad lycka eller framgång är. Och samtidigt som man spelar The Rise of the Tomb Raider så kan man inte tveka för 1 sekund att ljuset som finns i slutet av tunneln och det är fyllt med lycka och guld(det kan lika gärna vara choklad!) Paranoida kycklingar yrar utan ett mål i sikte, undrar om dem är medvetna om vad som händer eller om det bara är känslorna som styr.

Lucky

Helikoptern dånar när Laura och den bekanta främlingen springer igenom ett övergivet och trasigt tåg. Trasiga saker blir fördärvade när man skjuter mot dem, speciellt när det är Helikopter med missiler, lite överdrivet är det väl ändå? Laura springer inte som mycket som hon flyter igenom tåget, skott penetrerar sidorna och tåget slits isär som ett brutet hjärta. "Im on a roll, this time" tänker Laura när hon hoppar igenom en spricka som leder henne till en frusen vinter sjö. Jag tänker på annat, kommer inte ihåg att man måste pressa B som en idiot för att rädda barbiedockans liv. Jag hinner inte, Laura dör, Laura är inte på riktigt. "I am born again!" Laura springer fortfarande. Men ifrån en annan punkt nu, spelet har spolat fram historien, jag får inte den bittersöta chansen att upprepa mitt misstag, jag får inte spela om den bästa sekvensen i hela spelet...

No Surprises

En pistol, ett lik, en liten flicka utan en fadersfigur. "Dad is everything alright?" Vilket fint hus, vilken vacker trädgård. Minns ni? Lyssnar ni? "Work hard, fight the cold and hunger!" star det på en propaganda skylt som Laura går förbi. Mer misär maskerat som hopp. Men historian fortsätter, den marscherar framåt likt en SS soldat, det är för mycket att ta in. Jag trycker på pausknappen och återvinder vid ett senare datum. För det finns ju alltid en fortsättning, eller hur...?

Taggar: Tomb Raider, recension, Spel, Xbox One, XbOne, Syster

AgeOfOddz 1 jan 2016 11:26 Visningar: 2558

+Allt förutom det understa

-Likt måmga triple A spel så är det på tok för långt

10 10

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.