Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Recension

Snake Rattle n Roll

1990 landade i mitt knä och av den lista på spel som skrevs ut, ja, jag har en magisk mackapär som är kopplad till en gigantisk slumpgenerator som skriver ut listor till mig. Men jag ska inte gå in på ramberättelsen till varför jag sitter här med mitt mission att prata om, recensera och anekdotera (ja, jag har full makt att hitta på ord också) om och kring spel. Hur som helst. Av den där listan valde jag Snake Rattle 'n' Roll på grund av att jag någonstans kring spelets release lagt på mig en melankoli, låg bara på mitt softa täcke bredvid min gosedjurstusenfoting Orme som jag fått julen 1987. Jag hade börjat tappa lusten att äta och låg bara där och läste travar med Nintendotidningar med ett fullkomligt zeroface i väntan på Super Mario bros. 3. Då kom min oroliga pappa in och gav mig Snake Rattle 'n' Roll och sa "Här har du". När jag spelar spelet idag kan inte ens muskelminnet återuppväcka kontrollen. Före spelets release kunde man läsa att spelet tilltalar en publik som var förtjusta i Q*Bert (1982) och det kan jag förstå. Det är som att spelytan är byggd på samma princip, som twistad ett kvarts varv mot spelkontrollens logik, alldeles lagom för att fucka med ens hjärna. Utöver kontrollen är det ett charmigt spel som är ganska enkelt i sitt upplägg, någonting som ofta är ett gott tecken för casual spel. Man spelar Snake som samlar på bollar som skjuts ut från grammofonhögtalare för att förlänga sin svans så hen kan bli tillräckligt omfångsrik för att öppna en dörr som är kopplad till en våg. Enkelt. Fienderna utgörs av logiska monster i form av svampar, fötter, dasslock och krumelurer. Musiken är helt okej för sin tid och är en genomgående trallvänlig rockabillyslinga som av någon anledning inte blir alls tjatig (och här är jag inte sarkastisk). Musiken känns tvärtom pepp och upplyftande. Den måste ha väckt mig ur min melankoli, men i övrigt satt jag förmodligen fortfarande där med ett zeroface när jag spelade för det finns inte så mycket annat att höja på ögonbrynen för, annat än att det är gulligt. När jag spelar idag kan jag också höra att det finns en vink till Steven Spielberg då den klassiska skräckslingan från Jaws (1975) ljuder så snart Snake hamnar i vattnet och en hotfull skugga börjar röra sig mot hen. Spelet blir roligare på två, för då kommer också Rattle in. Det kan spelas samtidigt på samma skärm, vilket är lite till mycket roligare, men för tillfället är jag ensam om att genomgå min resa genom slumpmässiga nedslag i spelhistoria och kan därför inte säga så mycket om det. Men jag har förmodligen redan sagt tillräckligt. Eller. Nej. Vid närmare eftertanke har jag nog redan sagt för mycket.

Taggar: NES, Pussel, plattform

Player1 24 dec 2017 22:55 Visningar: 53

+Bra musik

-Förvirrande kontroll

5 Charmigt för sin tid, men håller ingen livslängd ens för en retrogamer.

 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.